Vi gå över daggstänkta berg…del 1

 

Äntligen en heldag med sol. Okej då, ett och annat moln skymde solen, men helhetsintrycket var att solen glödde från en ljuvligt blå sommarhimmel. Svårt att tro att det är vinter. Det skulle vara dom där envisa kulingvindarna, som gör att man drar jackan lite närmre kroppen och hukar sej i vinden med huvan långt nerdragen.

 

 

Som så många gånger förr tog vi oss till Christinehofs slott och det är minsann inte är vilket kråkslott som helst. Det har jag berättat om tidigare så jag går raskt vidare till själva promenaden. Nu har det ju regnat väldigt mycket den senaste tiden, så vattennivån är hög på dom flesta ställen. Det var osäkert om vi skulle kunna ta oss runt.

 

 

Vattnet i pölen gick nästan ända upp på gångbron, men det gjorde inte oss något. Vi tog en annan väg. Ibland fick vi dra oss upp i backen för att slippa klafsa i alltför djupt vatten och nån gång fick vi hoppa över det som var kvar av skogsvägen. Det klarade vi galant. Utan nödrop, haha!

 

 

 

Man kan förledas att tro att det är frost på vasstråna, men det är det inte. Dom är bara gamla och bedagade. Ibland kan man hitta riktigt fina ruskor, som den på bilden här under. Lite läckert med dom gamla löven i mitten. Som prydnad på en krona, men så är vi ju vid ett slott också.

 

 

Kommer man bort ifrån våtmarkerna lite grann så har man snart skogen inpå sej. Mest bokskog, men också gran. Det var då det gnekade som värst i träden som svajade som gamla murkna flaggstänger hit och dit. Det lät som att det skulle falla ett träd när som helst och då vill man ju knappast stå i vägen.

 

 

Det är nåt visst med bokskogar. Alltid skira, vare sej det är vinter, vår, sommar eller höst. Det roströda lövtäcket på höst- eller vintermarken ger en extra dimension till djupet. Annars upplevs en skog bara som en skog – mörk och risig. Precis som granskogen. Pinnig, liksom.

 

 

Alla granar utom den här som växer mitt på muren. Det gäller att se sej själv som stark och hungrig på livet. Inga hinder ska få stoppa individualisten. Har man bara en dröm så ska man följa den.

Och nu slutar del ett av dagens naturruta. Det blir nog en fortsättning i morgon eller på måndag eller nästa dag eller nån gång i framtiden.

Passa på att njuta tills dess!