Men vad trevligt! Anonym har återigen utnyttjat sin rätt att uttrycka sej. Nu senast om gårdagens blogg. Det var verkligen med ett fullödigt och imponerande vokabulär: “Hahahaha”. Det bjuder jag på för det ger mej ytterligare “en visning” i protokollet. Dessutom fick jag en gratisskjuts uppåt i läsarstatistiken och det var först och främst inte min förtjänst! Ja, bevare mej väl för fyllkajor och fåntrattar!
Idag tog vi chansen till ytterligare miljöförstöring genom att åka till Haväng. Bara som upplysning till ER som HÅLLER KOLL på mej, ni anonyma. Det var en alldeles fantastisk dag och hisnande vackert i solskenet. Fler än vi hade styrt kosan hit med bil, så vi är inte ensamma om att skita ner. Nästa gång satsar vi på elbil.
Havet låg slätt och blankt som en spegel och svanarna smyckade horisonten som små pärlor. Sällan är det vindstilla här så det fick vi förmånen att njuta av också. Jag är oändligt glad att jag är en riktig URSKÅNING, med rötterna nästan i havet. Så “hej då”, stockholmssmörja!
Att se havet röra sej sakta av och an över sanddynerna skänker ro åt en stressad själ. Vattnets små krusningar, kluckanden och porlanden har alltid fascinerat människan och denna dag kändes våren särskilt närvarande. Inte minst när man hörde vårfåglarna kvittra i buskarna. Och ingen snö där vi drog fram!
Ungefär hit gick vi och sen drog vi oss uppåt för att gå mot Lindgrens Länga och laxtrappan en bit bort. På den här stranden hittar man ofta flata stenar att kasta smörgås med. Jag kastade mina armar lama. Nä, det var ljug, men jag kastade mej nöjd tills jag fick åtta skutt över vattenytan.
Här tog vi oss upp och vad kameran inte kan förmedla är höjdnivåerna. På andra sidan av denna sandhög lutar det brant nedåt. Och jag lovar att man har en sagolik utsikt när man står på toppen av denna sandås. Otroligt vad inlandsisen har lämnat efter sej!
Så är vi på toppen och ska ner igen. En vacker domarring. Den tänkte vi besöka på vägen tillbaka, men först ska vi kolla om det finns nån laxöring.
Inga öringar och inga feta “laxar”. Men den som väntar på nåt gott, brukar man ju säga. När vi gick härifrån kom en man med sina lösa hundar, tre till antalet (jag kan i alla fall räkna sååå långt!). Leo sa att vi hade ett helt koppel efter oss och det var ju ett intressant påpekande eftersom jag bara ser ett löst koppel in my mind. “Vem som helst kan fela, men ingen utom dåren framhärdar i sina fel”. Kanske något att tänka på… eller?
Nietzsches idé om att det som inte tar kål på dig gör dig starkare är rent trams. Visst blir du hårdare och svår att ta kål på, men i värsta fall kan du bli en riktigt dålig människa. Och med dessa ord avslutar jag min odyssé om mina irrfärder på Haväng.
Nu släpper vi ut lite mer avgaser på vägen hem. Håll tillgodo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar