Så vandrar vi vidare på Christinehofs ägor. Man kan inte bara bli stående mitt i alltihop bara för att det blev en paus på ett par dar. Men det där med “berg” kan vi glömma. Visst går det lite uppför och lite nerför och lite åt sidan ibland, men att kalla dom små upphöjningarna för berg är att ta i.
Just i den här delen av granskogen kunde man hitta ena riktigt maffiga myrstackar. Vi knackade på, men ingen var hemma. Är det några som älskar myrstackar så är det vildsvin. Dom bökar sönder stackarna och sen har myrorna jämt sjå att bygga upp dom till sin forna glans igen. Dom är flitiga, dom – myrorna. Ja, vi är olika, men så har dom sex ben också!
Äntligen kom vi ut ur pinnskogen! Det är spännande med kurvor. Man vet aldrig vart dom leder, såvida man inte varit där förr. Den här svängen tar oss vidare till slottets bakgård. Till vänster ligger en vassrik sjö och där simmade en fjolårssvan. Månde det blifva nya små svanisar detta år då?
Muren och nästan allting annat var grönt av mossa. Och mossan hade små utväxter på sej. Mossblommor kanske… Jag älskar den gröna färgen på mossan och texturen inte minst. Mjukt, mulligt och gulligt. Mossa, mossa på er, alla människobarn.
Nu är vi nästan framme vid slottet igen, men om man vänder sej om så ser man vart ifrån vi kom. Själv tycker jag det ser spännande ut, men sån är jag. En väg kantad med gråa, halvmurkna gärdesgårdsstolpar, som står lite hipp som happ utmed en slingrande, gräsbevuxen väg. I solen. En vinterdag. I januari månad.
En av dom “historiska” byggnadsverken. Kul grej att bevara omkringväxande träds grenar för att bygga själva stommen till “verandan”. Nån vidare utsiktplats är det ju inte, men som det stora barn jag är så kan jag inte låta bli att springa upp dit och känna på känslan av att stå där.
Och här har vi nästa trädbyggnad. Leo har fått nog och går med stadig blick och bestämda steg mot bilen. Men jag då…?
Aha, vi ska åka och köpa semlor! Okej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar