En ny, grå dag väntade oss. I alla fall till en början. Några timmar senare bestämde vi oss för att möta solen ute i naturen. Och visst kom solen. Fläckvis. Men med den kom också dimman, som gjorde det svårt att urskilja enstaka föremål ute på fält och åkrar. Kändes ju lite tröstlöst, men så hoppade det till i ögonvrån och dovisarna kom farandes för att ta sej över vägen.
Det var ju rena drömläget, som sen sprack för att det kom en taxi – ja, just det, en taxi! Mitt ute i spenaten! Dovisarna hejdade sej och tvekade om det var läge att korsa vägbanan. Jag väntade tålmodigt, men dom valde att skutta iväg och gömma sej på nåt annat ställe, bort från jägarna, som installerat sej i trakten.
Inte för att man är säker nånstans alls egentligen, men vi tog oss ner till Fyledalen. Leo hoppades på örn, men det var helt vindstilla och jättedimmigt på dom höga höjderna, så det kunde han nog glömma. Han sa att han hade runkenblick och jag sa att det är få i världen som har det. Det var ju bara att gratulera till!
En svag is hade lagt sej och vattenväxterna hade skaffat sej badringar. Eller balettkjolar. Jag vet inte vilket och jag frågade inte heller. Marken hade blivit torr och knastrig, men översvämningen runt omkring i dalen var densamma som den varit sen månader tillbaka.
Och dom här kardborrarna såg ut som dom blivit sockrade. Sockerborrar. Det är vackert så här års, även om jag föredrar en varmare temperatur. Än så länge har vi ingen snö. Vi går ju ändå mot varmare tider så vintern känns inte så tärande om den nu råkar vara på ingång. Men om en envis och bitande kyla kommer blir det värre.
Björnlokan har dragit på sej vintersmäcken. Giftig, men vacker. Den här dagen sprang vi på massor av dovisar, en vildsvinssugga med fyra kultingar och en hel drös av sångsvanar. Detta är livet…om ni inte fattat det ännu!
Det kanske bara är jag som har hybris… fast, nääääe!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar