Tomgångskörning

 

Hoppsan sa! I morse låg ett tunt lager snö på taken. Inte roligt, men å andra sidan är det inte ett tjockt lager och inte särskilt kallt ute. Snöglopp och hagel har inte hindrat oss förut från att bevaka våra intressen ute i det fria, så denna dag blev inget undantag.

 

På tal om bevaka: ”Är det nån som ser var jag sitter, vad jag gör just nu eller kuttrar om, eh?” But who cares! Vi kan ju utlysa en tävling. Den som kommer närmast ska få ett fint pris, men det som gäller är longitud och latitud! Fy fåglarna, vad bra!

 

Eftersom ingen visste var vi va var (frånsett oss förstås och det SKA stå så!) och man ändå går ditåt nosen pekar, så blev det hitåt, Tosterup eller som man också kan säga: Tostis Rupis om man nu inte är så bekväm så man bara säger Tostis.

 

Strån kan faktiskt vara riktigt dekorativa med rätt bakgrund. Jag är barnsligt förtjust i det som är dekorativt och vackert, medan jag skyr det fula och intetsägande som pesten. För mycket och för lite skämmer allt. Inte bara på bild. Ibland kan man inte undvika det, tyvärr!

 

Här har vi den där märkliga allékorsningen vid Tosterup. Alldeles för vitt på marken för min smak och ganska geggigt på vägen, som dessutom hade rejäla håligheter. Skumpa-pa, skumpa-pa, nu ska vi ut på en bumpaaaa!

 

Skotten ljöd och ekade hemskt när dom sköt efter viltet i skogen intill. Det gillas icke och vi vände på kuttingen söderut. Gemminge stenar, Ingelstorp och sen dom åttkantiga husen ner mot Hammars backar.

 

Olika falla ödets lotter! På backarna ligger snön och ja, ni ser ju själva. Inte mycket att ödsla en massa pladder på. Pladdra kan man göra vid andra tillfällen, som på möten och dylikt. Nej, här skräder vi inte orden i onödan, utan njuter av allt som gör livet glatt och beruuusande.

 

Det är bäst att vara välborstad i truten!

 

Annars kanske man blir packad, hehehe!

 

Slut för idag! Tack för idag!

Låt stå!

Bluffarens bästa!

 

En storslagen födelsedag gick av stapeln. Min systers man fyller år idag och var kan man fira det bättre än på Olof Viktors. En plats som är mysig och gemytlig, men framför allt kan man lita på deras otroligt goda bakverk. En kaffe latte till det och dagen är räddad!

 

Jag önska bara att min bror hade varit med. Kanske kommer han över från staterna nästa år för då är det kalas på riktigt, ett sånt där kalas med en nolla efter. Ute ven vinden som vanligt, rått och ihärdigt, men inne i ladan stod små tända ljus på varje bord och gav en perfekt stämning åt dagens evenemang.

 

Denna dag hade jag hämtat ut mitt nya objektiv. Typiskt att det skulle vara så in i bomben grått och fuktigt ute då. Bilderna blir korniga och det är med värsta ansträngningen man håller kameran stilla utan att händerna skakar.

 

Kunde inte låta bli att plåta lampan på innergården. Gissa om murgrönan trivs där på väggen. Frodigt värre! Och fortfarande ingen snö! Nu har, så när som på tre dagar, hela januari passerat och i snabb takt närmar vi oss våren och alla underbara vårblommor.

 

Några späda vintergäck har redan sett dagens ljus sen en tid. Känns som att det är på sin plats att ackompanjera en hyllning till årstiderna med att poängtera nuet. I nuet står allting stilla. Så stilla så tiden dallrar.

Slutligen vill jag också poängtera vikten av storlek. Särskilt om man är tjockskallig. Och om man inte förstår vad jag menar så är det dags att uppsöka nån som gör det.

Om skorna inte passar så prova kartongen!

Tystnad, frihet och nukänsla

 

Men vad trevligt! Anonym har återigen utnyttjat sin rätt att uttrycka sej. Nu senast om gårdagens blogg. Det var verkligen med ett fullödigt och imponerande vokabulär: “Hahahaha”. Det bjuder jag på för det ger mej ytterligare “en visning” i protokollet. Dessutom fick jag en gratisskjuts uppåt i läsarstatistiken och det var först och främst inte min förtjänst! Ja, bevare mej väl för fyllkajor och fåntrattar!

 

Idag tog vi chansen till ytterligare miljöförstöring genom att åka till Haväng. Bara som upplysning till ER som HÅLLER KOLL på mej, ni anonyma. Det var en alldeles fantastisk dag och hisnande vackert i solskenet. Fler än vi hade styrt kosan hit med bil, så vi är inte ensamma om att skita ner. Nästa gång satsar vi på elbil.

 

Havet låg slätt och blankt som en spegel och svanarna smyckade horisonten som små pärlor. Sällan är det vindstilla här så det fick vi förmånen att njuta av också. Jag är oändligt glad att jag är en riktig URSKÅNING, med rötterna nästan i havet. Så “hej då”, stockholmssmörja!

 

Att se havet röra sej sakta av och an över sanddynerna skänker ro åt en stressad själ. Vattnets små krusningar, kluckanden och porlanden har alltid fascinerat människan och denna dag kändes våren särskilt närvarande. Inte minst när man hörde vårfåglarna kvittra i buskarna. Och ingen snö där vi drog fram!

 

Ungefär hit gick vi och sen drog vi oss uppåt för att gå mot Lindgrens Länga och laxtrappan en bit bort. På den här stranden hittar man ofta flata stenar att kasta smörgås med. Jag kastade mina armar lama. Nä, det var ljug, men jag kastade mej nöjd tills jag fick åtta skutt över vattenytan.

 

Här tog vi oss upp och vad kameran inte kan förmedla är höjdnivåerna. På andra sidan av denna sandhög lutar det brant nedåt. Och jag lovar att man har en sagolik utsikt när man står på toppen av denna sandås. Otroligt vad inlandsisen har lämnat efter sej!

 

Så är vi på toppen och ska ner igen. En vacker domarring. Den tänkte vi besöka på vägen tillbaka, men först ska vi kolla om det finns nån laxöring.

 

Inga öringar och inga feta “laxar”. Men den som väntar på nåt gott, brukar man ju säga. När vi gick härifrån kom en man med sina lösa hundar, tre till antalet (jag kan i alla fall räkna sååå långt!). Leo sa att vi hade ett helt koppel efter oss och det var ju ett intressant påpekande eftersom jag bara ser ett löst koppel in my mind. “Vem som helst kan fela, men ingen utom dåren framhärdar i sina fel”. Kanske något att tänka på… eller?

Nietzsches idé om att det som inte tar kål på dig gör dig starkare är rent trams. Visst blir du hårdare och svår att ta kål på, men i värsta fall kan du bli en riktigt dålig människa. Och med dessa ord avslutar jag min odyssé om mina irrfärder på Haväng.

Nu släpper vi ut lite mer avgaser på vägen hem. Håll tillgodo!

Mitt störande bloggeri

 

Så fick jag min första hatkommentar för att jag skriver blogg. Ja-a, tänk att folk inte har ett EGET liv, utan måste ge sej på andra för att må bra! Kanske är just DET ett stockholmssyndrom! Man uttrycker det nämligen så: “stockholmssmörja”… Själv är jag inte missunnsam, utan har den fina förmågan att kunna glädjas åt andras lycka och framgång. Lycka är alla förunnat att få.

På grund av detta har jag helt enkelt tagit bort funktionen att meddela sej med kommentarer. Om NI, som ändå HÅLLER KOLL på mej, vill säga något, så går det att använda talorganet! Men tro inte att jag skäms för den jag är eller vad jag gör. Det finns det så många andra som behöver göra!!! Jag är trots allt bara människa…

Jag önskar alla mina bloggläsare en underbar helg och släpp in ljuset i era liv!

Krispigt i dimman

 

En ny, grå dag väntade oss. I alla fall till en början. Några timmar senare bestämde vi oss för att möta solen ute i naturen. Och visst kom solen. Fläckvis. Men med den kom också dimman, som gjorde det svårt att urskilja enstaka föremål ute på fält och åkrar. Kändes ju lite tröstlöst, men så hoppade det till i ögonvrån och dovisarna kom farandes för att ta sej över vägen.

 

Det var ju rena drömläget, som sen sprack för att det kom en taxi – ja, just det, en taxi! Mitt ute i spenaten! Dovisarna hejdade sej och tvekade om det var läge att korsa vägbanan. Jag väntade tålmodigt, men dom valde att skutta iväg och gömma sej på nåt annat ställe, bort från jägarna, som installerat sej i trakten.

 

Inte för att man är säker nånstans alls egentligen, men vi tog oss ner till Fyledalen. Leo hoppades på örn, men det var helt vindstilla och jättedimmigt på dom höga höjderna, så det kunde han nog glömma. Han sa att han hade runkenblick och jag sa att det är få i världen som har det. Det var ju bara att gratulera till!

 

En svag is hade lagt sej och vattenväxterna hade skaffat sej badringar. Eller balettkjolar. Jag vet inte vilket och jag frågade inte heller. Marken hade blivit torr och knastrig, men översvämningen runt omkring i dalen var densamma som den varit sen månader tillbaka.

 

Och dom här kardborrarna såg ut som dom blivit sockrade. Sockerborrar. Det är vackert så här års, även om jag föredrar en varmare temperatur. Än så länge har vi ingen snö. Vi går ju ändå mot varmare tider så vintern känns inte så tärande om den nu råkar vara på ingång. Men om en envis och bitande kyla kommer blir det värre.

 

Björnlokan har dragit på sej vintersmäcken. Giftig, men vacker. Den här dagen sprang vi på massor av dovisar, en vildsvinssugga med fyra kultingar och en hel drös av sångsvanar. Detta är livet…om ni inte fattat det ännu!

Det kanske bara är jag som har hybris… fast, nääääe!

Blandad kompott!

 

Dom dagar det är sol får man passa på att röra på sej utomhus. Leo tycker att jag sitter inne och degar för mycket. Fler än jag tycker det är pest att vara ute i spöregn och kyla, så jag känner mej inte ensam i min mysiga hemmatillvaro. Och då betoning på MIN.

 

Vi kom till en hästgård där dom just tog ut den ystra hingsten som gnydde och kastade med huvudet och hovarna trasslade nästan in sej i varandra. Jag undrade om det var nåt fel på den, så konstigt som den lät, men fick till svar att det var en hingst och att han var på väg till flickorna. Ja, se karlar!

 

Så kom vi till nästa storslagna vy – en hel flock med dovisar som låg och njöt av solen. Vi var lite förvånade att dom inte reste sej med en gång och fladdrade iväg hals över huvud, som alla vråkar, örnar och glador gör så fort man närmar sej. Jag har massor av örnstjärtar i mitt bildarkiv!

 

En bit längre bort simmade sångsvanarna i stora vattenpölar, som bildats på åkrarna efter det myckna regnande den senaste tiden. Här fanns jättemånga sångsvanar, alltså inte bara dessa tre, och i varje pöl kunde man hitta minst lika många till. Jag har själv aldrig sett så många tillsammans på en och samma gång.

 

Vid en annan gård såg Leo mängder av glador. Och om ni har gissat rätt så är jag något trött på den aldrig sinande gladjakten. Man behöver ju inte 9 miljoner bilder på glador, eller hur?! Leo drog sej bort mot gladpacken medan jag såg helt andra motiv. Inget fel på brevlådor! Nu undrar jag bara vilket dom gillar mest – mjöl eller mjölk…

 

Medan Leo tyckte det var okej att spränga gränserna för tillåtet och otillåtet, kände jag mej mera hotad till lydnad. Det blåste styv kuling denna dag så chansen att få kameran att ligga stilla i handen var för min del lika med ingen. Det var knappt att mina motiv höll sej stilla någorlunda länge. Inte ens om det var brevlådor.

 

Här har vi ett motiv som passar mej utmärkt. Färggrant! Sött! Lagom stort! Och fastbundet!!! Till råga på allt satt den fast på ett biltak vid Willys. Nära och bra hemifrån…

Ja, just det! Vita bönor var det, ja!

…berg, fallera… Del 2

 

Så vandrar vi vidare på Christinehofs ägor. Man kan inte bara bli stående mitt i alltihop bara för att det blev en paus på ett par dar. Men det där med “berg” kan vi glömma. Visst går det lite uppför och lite nerför och lite åt sidan ibland, men att kalla dom små upphöjningarna för berg är att ta i.

 

Just i den här delen av granskogen kunde man hitta ena riktigt maffiga myrstackar. Vi knackade på, men ingen var hemma. Är det några som älskar myrstackar så är det vildsvin. Dom bökar sönder stackarna och sen har myrorna jämt sjå att bygga upp dom till sin forna glans igen. Dom är flitiga, dom – myrorna. Ja, vi är olika, men så har dom sex ben också!

 

Äntligen kom vi ut ur pinnskogen! Det är spännande med kurvor. Man vet aldrig vart dom leder, såvida man inte varit där förr. Den här svängen tar oss vidare till slottets bakgård. Till vänster ligger en vassrik sjö och där simmade en fjolårssvan. Månde det blifva nya små svanisar detta år då?

 

Muren och nästan allting annat var grönt av mossa. Och mossan hade små utväxter på sej. Mossblommor kanske… Jag älskar den gröna färgen på mossan och texturen inte minst. Mjukt, mulligt och gulligt. Mossa, mossa på er, alla människobarn.

 

Nu är vi nästan framme vid slottet igen, men om man vänder sej om så ser man vart ifrån vi kom. Själv tycker jag det ser spännande ut, men sån är jag. En väg kantad med gråa, halvmurkna gärdesgårdsstolpar, som står lite hipp som happ utmed en slingrande, gräsbevuxen väg. I solen. En vinterdag. I januari månad.

 

 

En av dom “historiska” byggnadsverken. Kul grej att bevara omkringväxande träds grenar för att bygga själva stommen till “verandan”. Nån vidare utsiktplats är det ju inte, men som det stora barn jag är så kan jag inte låta bli att springa upp dit och känna på känslan av att stå där.

 

Och här har vi nästa trädbyggnad. Leo har fått nog och går med stadig blick och bestämda steg mot bilen. Men jag då…?

Aha, vi ska åka och köpa semlor! Okej!

Vi gå över daggstänkta berg…del 1

 

Äntligen en heldag med sol. Okej då, ett och annat moln skymde solen, men helhetsintrycket var att solen glödde från en ljuvligt blå sommarhimmel. Svårt att tro att det är vinter. Det skulle vara dom där envisa kulingvindarna, som gör att man drar jackan lite närmre kroppen och hukar sej i vinden med huvan långt nerdragen.

 

 

Som så många gånger förr tog vi oss till Christinehofs slott och det är minsann inte är vilket kråkslott som helst. Det har jag berättat om tidigare så jag går raskt vidare till själva promenaden. Nu har det ju regnat väldigt mycket den senaste tiden, så vattennivån är hög på dom flesta ställen. Det var osäkert om vi skulle kunna ta oss runt.

 

 

Vattnet i pölen gick nästan ända upp på gångbron, men det gjorde inte oss något. Vi tog en annan väg. Ibland fick vi dra oss upp i backen för att slippa klafsa i alltför djupt vatten och nån gång fick vi hoppa över det som var kvar av skogsvägen. Det klarade vi galant. Utan nödrop, haha!

 

 

 

Man kan förledas att tro att det är frost på vasstråna, men det är det inte. Dom är bara gamla och bedagade. Ibland kan man hitta riktigt fina ruskor, som den på bilden här under. Lite läckert med dom gamla löven i mitten. Som prydnad på en krona, men så är vi ju vid ett slott också.

 

 

Kommer man bort ifrån våtmarkerna lite grann så har man snart skogen inpå sej. Mest bokskog, men också gran. Det var då det gnekade som värst i träden som svajade som gamla murkna flaggstänger hit och dit. Det lät som att det skulle falla ett träd när som helst och då vill man ju knappast stå i vägen.

 

 

Det är nåt visst med bokskogar. Alltid skira, vare sej det är vinter, vår, sommar eller höst. Det roströda lövtäcket på höst- eller vintermarken ger en extra dimension till djupet. Annars upplevs en skog bara som en skog – mörk och risig. Precis som granskogen. Pinnig, liksom.

 

 

Alla granar utom den här som växer mitt på muren. Det gäller att se sej själv som stark och hungrig på livet. Inga hinder ska få stoppa individualisten. Har man bara en dröm så ska man följa den.

Och nu slutar del ett av dagens naturruta. Det blir nog en fortsättning i morgon eller på måndag eller nästa dag eller nån gång i framtiden.

Passa på att njuta tills dess!

Så mycket regn

 

Jag borde inte klaga på detta regnande. Det finns dom som inte får en droppe regn på månader. Men detta är nedslående och tär på humöret. Och fantasin. Mina gosedjur hänger med nosarna (heter det nössen kanske?) neråt över den blåa flätade korgen och ser ut att vänta på översvämning.

 

 

Det lär ju knappast hända med tanke på att vi bor i en vindsvåning. Man kan förstås vända på kuttingen och säga: Vad glad jag är att det inte snöar! Snö är fint – i Norrland. Nåja, regnandet får en att läsa böcker och pula med annat. Som att baka tonvis med frökex. Snart börjar jag kvittra!!!

 

 

Sen kan man ju alltid ta bort en del juldekorationer som dörrkransar och alla tomtar som far runt kring benen på en. Just nu längtar jag mest efter nya krukväxter i fönstren. Mina stackars julstjärnor gillar inte värmen från elementen och krullar ihop sina blad ett efter ett. För att riktigt visa sitt missnöje fäller dom sen bladen under tiden jag tittar på dom.

 

 

Den envist gråa molnmassan gör det mörkt inomhus. Rena natta! Leo frågade om jag kunde ge honom lite lustgas, men jag sa att jag behövde det lilla jag har kvar till mej själv. I tidningen skrev dom att under december månad var det grått 90% av tiden och det ser ut att hålla i sej.

 

 

Men på torsdag kommer solen garanterat ett par timmar. Då ska jag ut och fika med min gulliga kompis!