Äntligen regn!

 

Skriver detta medan regnet smattrar utanför fönstret. Temperaturen utomhus sjönk från 28 plusgrader till runt 20 bara på ett fingerknäpp. Det går att ANDAS! Och svetten forsar inte längre nerför pannan eller frodas på överläppen. Men innan detta brakade loss var vi i Hammenhög och åt lite lunch på “En liten bit av Medelhavet”.

 

 

Här, med den blårutiga duken, satt vi i mitt i en sagolikt grönskande trädgård. Allt var ju bara sådär perfekt utom den grekiska salladen som jag beställde. Det var ju typ bara tomater. Tomater på längden. Tomater på tvären. Och mera tomater. Några paprikaskivor och en handfull gurkbitar som stångades med fyra bitar fetaost. Ja, fem svarta oliver fick samsas med dom också.

 

 

Frånsett den magra salladen var tillgången på getingar desto rikare. Det förstår jag, med allt det göttiga en sån här trädgård erbjuder. Och det fanns ingen avsaknad av fantasi heller. Mängder av små saker prydde rabatterna. Den här under var särskilt kul, eftersom “fågeln” hade full koll på sin fluggäst.

 

 

Under den vindruvsbehängda gången dukades det upp med krukor, byttor, ljushållare och jag vet inte allt. Det var inte bara en sak som ropade “köp mej”, men ståndaktig som jag är (hrmmm) så höll jag stadigt i plastpengarna. Jag hade ögonen på mej, så att säga!

 

 

Men en sak som jag var omåttligt nyfiken på var denna ludna frukt. Går den att äta när den är mogen? Är det ett slags päron? Det kan väl inte vara detta som kallas ludon? Fast det struntar jag i just nu. Gulligt och ulligt var det i alla fall.

 

 

Innan det stora regnet rullar in är det bäst att passa på att ta en lite lagom siesta. Inbjudande, var ordet. Hur svårt är det att tänka sej detta i en egen liten täppa? Det är bara täppan som saknas!!!

 

 

Ahhh, nu mååår jag!

Wakie, wakie! Jaha! Nähä, inte sitta här och såsa längre! Fika i Borrby var det, ja! Jaaaa…

Bara 29 grader varmt i skuggan!

 

Just nu sitter jag framför en burk kokosfett och ser att den intagit en flytande form. Inte burken, bara fettet. Satt svettandes som en gris och då kom jag osökt in på frågan varför inte mitt överflödsfett inte rinner av mej. Närå, bara vatten och då måste man ju dricka mer vatten för att man ska kunna svettas ut en massa mera kranvatten. Men fettet stannar lugnt och fint på sin plats. Orättvist!!!

 

 

Här, däremot, finns inget fett! En typisk busschauförshäck utan att knappt ha varit i närheten av en buss. Och tro nu inte för höge farao att jag drömmer om en platt bak. Nä, det är det där som väller ut ovanför “midjan” som är det stora problemet. Och gäddhänget. Och kalkonfladdret under hakan.

 

 

Men nu glömmer vi det! För att skingra tankarna på den obarmhärtiga värmen (skrev jag verkligen det???) satte vi oss i den stekheta bilen (fortfarande utan fungerande AC!) och uppsökte en vacker sjö med rätt många fåglar i. Plötsligt hörs ett välbekant mullrande och leende såg vi framför oss en hemresa i regn (skrev jag verkligen det också???).

 

 

Ett moln i ett moln. Som en molnbebis. Vi köpte glass för att åtminstone för en stund svalka inälvorna en smula. Jaha, så druttade en bit glass ner på min rena vita t-shirt. Det blev en fläck och nu kunde jag inte tänka på nåt annat än den förargliga fettfläcken. Om den åtminstone hade kommit inifrån, men neh…så roligt ska vi inte ha!

 

 

För att komma fåglarna riktigt nära skulle vi bli tvungna att forcera en stor buske där det kryllade av en massa fjärilslarver. En riktig liten skönhet, men hur jag än letar på nätet eller i mina naturböcker, så hittar jag inte vilken sorts fjäril detta ska bli. Busken fick stå och larverna fick mumsa vidare på sin fjärilsrestaurang.

Vi tog oss hem igen och kom det nåt regn då?

Nope!

27 juli och bastuvärme

 

Idag var vi i Stora Köpinge och tittade på ett dockskåp. Det var ungefär så det kändes. Huset är jättegulligt, men lite väl småttig och sen var det jättelågt i tak. Leo såg stjärnor några gånger. Uppe på vinden, där sovrummet låg, fick man gå lutandes åt sidan, liksom. Efter ett par år i det huset hade vi nog sett lite konstiga ut – sidböjda. Hade ingen bra bild på det så det här får duga!

 

 

Svetten rann som i floder både i pannan och på ryggen och AC:n är fortfarande kaputt på bilen. Eftersom vi ändå var i krokarna bestämde vi oss för att titta in till Country Corner och höra om min fåtölj hade fått en ny ägare. Men nej, inte riktigt än. Min fiiina fåtölj! Ingen bild på den, men vattnet nedan får symbolisera vattenridån som forsade nerför min rygg.

 

 

Havet sög, men inte på det negativa sättet. Vi tuffade iväg till Kåseberga så Leo fick äta sin sillamacka och jag tog en bulle som jag inte alls behövde (fy!). Här fläktade det åtminstone en aning, men hjärnan låg oroväckande nära kokpunkten. Tyvärr kan jag inte heller uppvisa några bilder från det som en gång var min hjärna (tror jag), så därför blev det en bit hav.

 

 

Ett annat hus i närheten av Simrishamn är också till salu. Vi övervägde att åka dit under sådär max 7 sekunder, men tog oss samman och styrde kosan hemåt igen. Hästarna stod och sov i hagarna, fåglarna hade fått värmeslag och tystnat, kossorna viftade frenetiskt på svansarna för att jaga bort dom ettriga flugorna och jag undrade fortfarande om vi inte skulle kunna montera upp en stol på biltaket där jag kunde sitta…

 

 

Väl hemma fick Bebe sin favoritplats på gatan nedanför vårt hus. Och där i trädgården i skuggan av syrenbuskarna satt några grannar och njöt, precis som det ska vara. Fjärilsbusken håller på att lämna in och fjärilarna har flytt fältet för länge sen. Och själva flydde vi upp på vinden där det bara är 27 grader varmt. Rena svalkan!

 

Picknick i Sövde

 

Det är ovanligt att hela Sverige har det ungefär lika varmt samtidigt under sommaren. Och det är inte måttligt heller. Varningarna duggar tätt om att vi dricker för lite och man hör ambulansen åka i skytteltrafik mellan olycksplatser och sjukhuset. Nä, det är inte alls meningen att man ska dricka mer av någonting annat än vatten, helst kranvatten.

Vi har ratat stranden hela sommaren. Det går ju inte att lägga sej där nu som en annan säl i kolonin, mjäll och vit i skinnet. Och just som man står till midjan i det svalkande havet tar vinden tag i filten som flyttar sej ofrivilligt åt nåt håll och då måste man skumpande rusa efter den innan den lagt sej över nåns marmeladmacka… Avstår detta spektakel!

 

 

Ni drog till Eriksgården och köpte en korg full med delikatesser och sen stack vi vidare till Sövde. Där satt vi vid strandkanten under några träd och njöt av den mest fantastiska mat vi någonsin ätit om man tänker picknick. En hel kartong med dom godaste jordgubbarna som finns häromkring (ingick i korgen), tog vi med oss hem och vräkte i oss med vaniljglass.

Man kan inte bara sitta och rulla tummarna bara för att det är stekhett utomhus. Omdömet hade svikit oss redan när vi satte oss i bilen från början, så då kunde vi lika gärna åka och kolla på storkarna i Karup. Inte alls långt från Sövde.

 

 

Storkhägnet var proppfullt av fåglar som klapprade ikapp när vi kom lunkandes på grusvägen. Inte ens pippsen orkade röra sej eller bli rädda för fridstörarna. Några satt inom lås och bom och en del satt utanför uppe på hägnet. Perfekt! Det var ju bara till att bränna av några shots.

 

 

- “Hörrö du, kan du kolla om jag har nån fästing i baken! Det kliar så jag storknar!”

Om sanningen ska fram om den här avstickaren till storkhägnet så var det nog en riktigt dum idé. Där gick vi i den gassande solen, svetten rann och dom enda som inte verkade spara på energin var sländor och fjärilar. Men det är ju klart, dom har ju bråttom att få till det innan hösten.

Jag hade önskat att AC:n funkat på bilen. Det ända jag tänkte på på hemvägen var att jag gärna velat ligga på biltaket, men det hade förmodligen känts lika skönt som att ligga på ett strykjärn. Nu tänker jag inte gå utanför dörren förrän det är max 20 grader ute!

Mot duschen!!!

Nytt uppslagsverk

 

Nu tycker jag riktigt synd om mej själv! Jag har nämligen bestämt mej för att skriva ett uppslagsverk med alla ord som inte finns i Svenska Akademins Ordlista. Ofta handlar det inte om nya ord, utan om ord som fått helt ny betydelse, helt förvanskats och hamnar i kategorier där dom i vanliga fall inte hör hemma.

Ta till exempel denna mening och försök lista ut vad det EGENTLIGEN betyder: “Det var så konstigt för “stekpannorna” var så röda”.

 

 

Vilka stekpannor? Vaddå röda? Inte undra på att man sitter med hängande haka och stirrande blick och undrar om karln har fått hjärnblödning. Ska man bara strunta i det eller är det snabbutryckning med ambulans till akuten som gäller? Man försöker att trixa lite med frågorna, som oftast möts av en massa nya ordväxlingar, som “Det fattar du väl! Du var ju med!” ?????

 

 

I ovanstående fall innebär stekpannor inte alls något som man har på spisen eller i grytskåpet. Det handlar om heeelt andra pannor (frånsett min som ligger i djupa veck och som blir djupare och fler för var dag som går. Gissa varför!). Nä, det gäller TAKPANNOR! Men det har väl varenda kotte fattat för länge sen, eller?

 

 

Listan på omöjliga ord kan göras kilometerlång och det beror inte på en förtidig demens eller att han har huvudet under armen (fast man undrar ju ibland förstås). Det mesta beror på ork. Det vill säga frånvaron av densamma. Ibland kör han en lång harang med ord, som jag inte vågar nämna för att dom möjligen skulle kunna väcka anstöt hos vissa. Var dom kommer ifrån och vad dom betyder har jag ingen aning om och det vet nog inte upphovsmannen heller.

 

 

Snart åker han ut i friggeboden! Innan JAG får hjärnblödning! Och då är det slut med bloggandet…

Kanske bäst jag själv låser in mej där…

När hjärnan kokar…

 

Då och då i livet blir det bara såna där dagar då ingenting faller på plats. Samtidigt finns det en gnagande känsla av att alla dom hinder som dyker upp lägger sej i vägen för att det är meningen. Man får vara glad att det inte händer värre saker än att man kör vilse och kommer en och en halv timme försent till kaffekalaset hos släktingar.

 

 

Jag vet inte hur många gånger vi kört den här vägen och ändå hittar vi inte avtagsvägen till si eller korsningen till så. Det mest förargliga är att vi åkte här bara två dagar innan. Kartan var fel. Humöret var fel. Allting kändes fel. Och så var vi hungriga. Jag tittade på Lilla Nasse som om han vore en skinkstek…

 

 

Vi slank in på vårt favoritställe i Vismarlöv och njöt av dagens soppa. Är det några som kan soppa så är det dom. Och är det några som kan baka bröd, så är det dom. Att sitta där i deras fantastiskt mysiga miljö och sörpla i sej god soppa kan få vilka nerver som helst att lugna ner sej. Vi slog en pling till slutdestinationen.

 

 

In i den stekheta bilen igen och iväg till det väntande kaffebordet. Om vi nu bara hade hittat dit också! Vid det här laget hade vi nog snurrat runt på alla gator och vägar väster om Lund och lite till. Som jag skrev – kartan var ju helt åt fanders. Att inte Lilla Lomma skulle stå utsatt på en Skånekarta var ju jättemärkligt. Denna metropol!

 

 

Men fram kom vi efter sju nya gråa hårstrån och åtta upprivande bedrövelser. Värdinnorna var inte glada och vi insåg att vad vi än kom med för ursäkter så skulle det inte hjälpa. Ibland duger liksom inte sanningen. Därför har jag lagt in bilder på hemfärden som visar på vad man kan uppleva utan stress och jäkt och när bilen får ratta själv.

Idag ska vi kolla på hus. Undrar om vi hittar dit…?

Spindelslottet!

 

Spänn fast säkerhetsbältet, för nu kööör vi! Det var en gång en man, som alltid lurpassade på sin omgivning. Han såg sej själv som en generös och pålitlig person, och det var han förvisso också – mot sej själv. Han hade sett till att födas i ett slott av adliga föräldrar och utrymmet han förfogade över var mer än han någonsin skulle kunna räkna ut i sin trånga hjärna. Hans enda outsinliga förmåga låg i att sitta i ett hörn och se sina offer slingra sej i dödskamp medan han själv under tiden dukade upp silverbesticken…

 

 

Nej, men en sån makaber historia jag dukar upp mitt i sommarvärmen. Vi låtsas som att ingen läst det inledande stycket och så börjar jag om, utan några förskräckliga åttafotingar. Och härmed överlåter jag till betraktaren att själv skapa sej en passande rubrik till denna Kul-tur-resa i det fagraste av landskap - Skåne.

 

 

Slott var rätt och spindel var också rätt, men sen havererade hela upplägget. Jag kom att tänka på mycket trevligare saker, som rådjuret jag skrämde upp i buskarna. Och doften av nyslaget hö (fast det var det ju inte), som sen samlades ihop av den här drängen med sin lunkande pålle.

 

 

Sen tänkte jag på den här stiliga tuppen och alla hans granna hönor, som sprang runt benen på alla gäster, vilka sörplade kaffe och mumsade sju sorters kakor på kaffestugan i Vismarlöv. Det är landet det. Vid bordet intill satt sex riktigt gamla damer, som fotograferade varandra med digitalkameror. Kom inte och påstå att nån är för gammal för den digitala tekniken!

 

 

Mårten och hans kära fru cirklade runt varandra i en evig tvagningsceremoni på Kulturen i Östarp. Först han, sen hon, sen han, sen hon… eller var det i omvänd ordning? Att dom sen skulle hamna i min dator och få figurera i min blogg visste jag inte ens själv. Dom upptog nog ensamma 150 av dom 253 bilder jag smattrade av i raketfart. Och vilken skulle man då välja? Utomordentligt svårt!

 

 

Utan att bli för långrandig och utdragen, avslutar jag det hela med en hängande sak i glas. Skimrande blått mor havet i Smygehuk. Det var så jag såg det, men kameran ville annorlunda. Dagen lider mot sitt slut och nu är det dags att styra kosan hemåt igen och samla ihop alla intryck från två dagars intensiva upplevelser. Två riktigt fina dagar!!!

Tack!

Hipp som happ!

 

Livet gör lite som det vill ibland. Just nu blev det extra påtagligt. Det är förstås sommar och då rör folk på sej på ett annat sätt och förväntningarna är höga på att få uppleva en varm och skön semester med mycket sol och fantastiska utflykter till ställen man aldrig varit på tidigare. Och precis så ska det vara! Om det inte spöregnar…

 

 

Igår fick jag ett hastigt meddelande om att en väninna just hade bokat rum på ett vandrarhem i Sandskogen. Leo och jag kastade oss upp på hojarna och drog iväg för att möta go-kompisen. Hon hyrde en cykel och sen drog vi iväg till ställen turister aldrig kommer till – rena landet. Och solen gick sakta ner, ljuset blev magiskt.

 

 

Nu visste jag att några andra goda vänner var på ingång till SAMMA vandrarhem, men dagen därpå, en dag som skulle fyllas av regn och blåst som räcker för hela sommaren. Det är ju bara inte riktigt klokt. Här har vi haft tropisk värme och glödande sol hur länge som helst, men just som långväga vänner kommer, så vänder vädergudarna på kuttingen.

 

 

Sen går allting så fort. Min väninna far till Simrishamn i morgon, men hon kommer säkert tillbaka om en vecka eller två. Tjoff in och lika snabbt tjoff ut och tjoff tillbaka igen. Men nu väntar några härliga utflyktsdagar med mina andra vänner. Gissa om jag ser fram emot det!

Kanske hamnar vi här eller också hamnar vi där. Kåseberga hamn kan tänkas…i solsken.

 

 

Alla vägar bär inte till Rom!

En “rata stranden”-dag

 

Högsommar och idiotvarmt. Om det inte hade blåst så förtvivlat så hade jag legat på stranden och räknat vågorna. En gång kände jag en man som påstod att var sjunde våg blev en riktig storvåg. Det var han tvärsäker på efter alla år han seglat. Jag försökte parera med att efter alla år jag tillbringat på stranden, har var sjunde våg liknat den efter och den före. Varken större eller mindre rent statistiskt. Och vilken våg ska man börja räkna som nummer ETT? Men vem lyssnar på en inbiten solbadare…

 

 

AC:n på bilen har pajat. Härligt hett i bilen! Alla rutorna nere och håret for runt som en tornado på skallen. Om det blev svalare? Nja, det var 28 grader utomhus och 28,5 i bilen, men man kan ju alltid låtsas. Vad får en att överhuvud taget sätta sej i en bil och susa iväg till ett stekhett mål, där man tvingas gå uppför den ena höga kullen efter den andra. Svaret måste vara: Vansinnet!

 

 

Å andra sidan var tanken inte så dum när allt kom omkring. Uppe på Brösarps Backar står man högt över havet och mitt i blåsten. Gränslöst vackert! Här, på dom nästan ändlösa vidderna, strövar islandshästar omkring och betar i godan ro. Fjärilar fladdrar som besatta bland den artrika floran och då och då hittar någon tvåbent hit, men oftast får vi vara ifred.

 

 

Vi springer kors och tvärs och jagar fantastiska fjärilar och småkryp som vi sen upptäckte också var fjärilar. Vad härligt det är att leka fältbiolog! Och så blir det som en tävlan oss emellan om vem som tagit den “där” bilden som den andra inte sett. Faktum var att jag kom hem med en för mej alldeles ny fjäril. En skimrande historia.

 

 

Det visade sej vara en ängsmetallfjäril. En till liten krabat att pricka av i sommarhagen. Detta är verkligen lycka – att upptäcka nåt nytt och att njuta av naturens frihet och artrikedom. Det var som en metallskylt jag hittade med texten “I don´t want a perfect life. I want a happy life”.

 

 

My message to you all: Be happy!

Dammsugarmannen

 

Inte vet jag hur det är att bli gammal och senil. Faktum är att jag fasar för den dagen då jag inte kan klara mej själv. Då jag inte orkar gå uppför trappor och sängen måste stå nära både köket och toaletten. Men nu är nu och då har vi framför oss.

 

 

Varför jag lägger min panna i djupa veck just idag för detta är för att jag såg en man ute på förmiddagen, som höll i sladden på sin dammsugare, som om han var ute och gick med hunden. Önskar vid Gud att jag aldrig kommer att valla min fina dammsugare ute på gator och torg.

 

 

Kanske kommer jag att promenera omkring en stekhet sommardag iklädd vinterkappa och fårskinnsmössa långt nerdragen över öronen. Kanske kommer jag att en iskall vinterdag vandra runt i stadsparken i bara nattlinnet. Hoppas nån har koll på mej då. Jag menar, var har man nyckelknippan i nattsärken?

 

 

Det har hänt att jag glömt låsa dörren och sen ivrigt sprungit runt och letat efter nycklarna, som hela tiden legat i tryggt förvar ovanpå byrån i hallen. Det har också hänt att jag parkerat Bettan utanför Åhléns och sen gått hem för att jag glömt bort att jag cyklat dit.

 

Så himla förargligt det är att dagen efter upptäcka att nån ”stulit” cykeln för att den inte står där jag tror att jag ställt den. Tur att Hjärnan har en förmåga att kunna spola tillbaka händelseförloppet och inse att Bettan varken har rymt eller är beslagtagen.

 

 

Trogna gamla Bettan, du gör att jag håller mej på rätt kurs genom livet!

 

 

Ett kungligt spratt

 

Det var en gång en park som hette Haga. Haga ligger i dom norra delarna av Stockholm. Där bor numera kronprinsessan Viktoria med sin familj. Men det jag ska berätta om handlar inte alls om Vickan eller slottet. Faktum är att hon inte var född vid tidpunkten. Hon var inte ens påtänkt. Nä, hennes pappa hade inte klivit ur prinskläderna ännu.

 

 

Jag var sådär 19-20 år och det var sommar och grönt i Hagaparken. Jag och min dåvarande pojkvän promenerade vid plåttälten och hade varit uppe vid ruinerna och balanserat på dess brant. Där fick jag till det! Hagaparken är ju stort och just denna dag var det ganska tomt på folk. Det kändes som att det bara var vi där.

 

 

Dom säger att jag alltid är full i fan. Det kan stämma för plötsligt for han i mej. Fan, alltså. Jag vet inte riktigt hur det går till för det går så fort. Men här promenerar vi med dom bamsiga träden intill promenadstråket nerför backen och jag får en stark ingivelse att busa med pojkvännen. Jag smiter snabbt som en vessla iväg och gömmer mej bakom ett träd.

 

 

När jag hör det knastra i gruset strax intill trädet är det dags att hoppa fram och skrika ”böh” (ja, ni kan själva uttala det bättre än det går att skriva). Jag tar sats, rusar fram och ”böh”! Där blir jag stående i en märklig position och med en stirrande blick på nån som inte alls var min pojkvän.

 

 

Det var ju självaste kronprins Carl Gustav i egen hög person! Här kan jag tillägga att den som blev mest skrämd av upptåget var ju inte prinsen kan jag säga. Här står jag i en frusen och högst okvinnlig pose och fattar nada. Jag fattar nada hur länge som helst kändes det som. I alla fall så länge att jag aldrig glömmer detta.

 

 

Så småningom tinar jag upp och larvar tillbaka bakom trädet med skallrande knän. Vad hade jag gjort? Nån fick sej ett rejält skrattanfall och det var inte jag. Jösses!

Undrar om han kommer ihåg detta…?