I de gamla tingens värld

 

Igår besökte jag och min väninna Antikmässan i Brösarp. En hett efterlängtad mässa och det var visst fler än jag som sett fram emot den. Otroligt mycket folk och otroligt mycket prylar. Redan efter en kvart kändes det som att man inte kunde ta in mera. Och priserna ska vi inte ens prata om. Platta mässingänglar för 48.000 kronor. Det blir många glassar, det!

 

 

Såklart kunde jag inte hålla fingrarna borta och fick med mej denna bedårande lilla gaffel. Han sa att den var från 1600-talet. Får väl tro på det då. Men här följer en liten historik om gafflar:

Före gaffelns entré användes fingrarna och var maten för varm använde man sej av små tyghättor som man satte på fingertopparna. Dessa kastades efter användning. Först på 1500-talet dök dom första gafflarna upp i Italien och då bestod dom bara av två klor, som den ovan på bild. Dom här gafflarna blev inte alls populära till en början och ansågs syndiga. Man tyckte nämligen att dom såg ut som djävulens redskap! Ja, sen tillkom en tredje klo och när dom till slut utformades så som vi är vana att se dom, accepterades dom som ett tecken på välstånd.

 

 

I min ägo har jag denna lilla svepask. Den är väl inte så märkvärdig, men vad jag fastnade för var alla små fyrklöver som locket är dekorerad med. Svepaskar har man haft sen stenåldern som förvaringskärl. Exempelvis smör eller att packa i för resor som matsäckskärl. Den tidens snuskburk, kanske.

 

 

På tal om stenåldern, ja. En flintyxa pryder sin plats i hemmet. Att man lyckats få den så slät är ett mysterium. Vilket genuint arbete, utan svarv eller sandpapper! För ca 8000–7000 år sen satt nån och knackade fram denna tingest. Det är hantverket jag gillar, för om man tänker efter så är ingenting nytt under solen…

 

 

När jag besökte Antikrundan för några år sen när dom var i Ystad, glömde jag att ta med den här nyckeln. Mest för att tidsbestämma den. Jag vet ingenting om den mer än att den är 21 cm lång och är tämligen besvärlig att släpa med sej i byxfickan. Kan tänka mej att det är en kyrknyckel, kanske till en kyrkport.

 

 

En av mina absolut käraste ägodelar är ändå den här lilla mässingsängeln. Den har jag fått efter min mor och det var först för ett par veckor sen jag upptäckte att den faktiskt tillverkades här på det gamla gjuteriet i Ystad. Den har verkligen kommit hem igen, min lilla ängel.

Nu ska jag skaka av mej allt det mossiga och käka en bit kladdkaka!

 

Mossa, mossa!