I scillabacken

 

Det måste vara den varmaste dagen hittills. Knappt nån vind alls att tala om och en sol som dundrade ner och tvingade ut folk ur sina hålor. Krattor och spadar fram. Kvistar och löv i högar. Bara armar och jackorna lindade runt midjan. Strålande tider, härliga tider!

 

 

Hur många scilla kan man se på en gång utan att drunkna i detta hav? En av mina favoritblommor alla kategorier. Men här kan man inte plumsa runt bland vågorna. Man får njuta på avstånd den korta tid det varar. Mycket “åhhh” blir det…och så några fler “åhhh” på det.

 

 

Fikasugen! En hallonmoussetårta med röda vinbär och björnbär på. Sagolikt god. Och det blir ju inte sämre av att man sitter inne i ett stort växthus med prunkande växter. Fast denna dag skulle man lika gärna kunnat sitta ute i gröngräset. Mätta och belåtna kunde vi inte låta bli att föreviga några fina installationer på platsen innan vi drog vidare.

 

 

Som den här lilla damen, vilande i evig murgröna. Överallt hittar man såna här små “smycken”. Leo brakade fram bland kaffegästerna och var nära att välta både bordar och stolar i sin iver att hitta den bästa vinkeln för sina motiv. Jag höll mej mycket mer diskret på avstånd – blygsam som jag är.

 

 

En perfekt skapelse i perfekt harmoni i en perfekt miljö. Nästa gång vi kommer hit hänger det vindruvsklasar ner från taket. Det är inte dumt det heller.

Livet är perfekt!

Mot badet, snäckor!

 

Idag hade jag tänkt att vi skulle ta oss ett bad i det rena källvattnet, som kluckar så härligt nerför branten. Är alla med på det? Den som inte vill får gå åt sidan och lämna plats till en annan blivande skönhet. Själv tillhör jag eliten bland snäckidealen och är uppenbarligen nåt att se upp till.

 

 

Så, ställ er nu snällt på i led här! Ordning och reda och inga knuffar! Hörde ni det, flickor? Efter vinter kommer vår och då måste man tvätta av sej all jord och eventuellt slänga ut gamla parasiterande hyresgäster. Bäcken ligger en bit bort, så håll er i skalet. Vi är snart framme!

 

 

Är det ingen som fattas? Jag tycker att vi är en snäcka kort… Nähä, hål i skalet, ja det var ju illa, men det är sånt som händer och fötter. Och du där på slutet…kan du masa dej framåt liiite raskare så vi kommer fram innan solnedgången! Inget snick-snack, utan raska på!

 

 

Ooops! Det var visst några som hunnit före! Det var ju förargligt! Så, så, så, nu tar vi det lugnt! Vi tar oss lite längre ner där man kan bada i bara mässingen. Det vill ni väl? Hahaha, det skulle just vara en syn för skönheten själv. Hrmmm, kanske var olämpligt sagt…På gränsen till rasistiskt…

 

 

Men där ser jag nåt som skulle passa. En enda badare på väg upp. Ohhh, nej! Den har fallit! Inte för mej, utan i vattenfallet! En sån tragedi! Vi vänder om och går och tittar på blommorna istället, dom enda som möjligtvis skulle kunna konkurrera med mej.

 

 

Men kom nu ihåg! Strumpor och skor behåller man på! Det står i visan. Var fick jag den vansinniga idén ifrån att dom skulle bada? Har jag fått en skal-skada?

Vänta å vänta å vänta…

 

Datorer lever verkligen sina egna liv. Till en början är dom som nya leksaker på julafton, men så tar man bort lite och lägger till nåt annat och plötsligt beter dom sej som ena riktiga snorungar. Dropboxen funkar inte. Antivirusprogrammet säger att det inte är aktiverat – mycket konstigt, eftersom den nyss sagt att det gladeligen protectar min dator från allt och alla. Facebook visar inga bilder och scandisken har lagt av helt. Stöööön!

 

 

Efter ett veritabelt utbrott och många hårtestar senare var ett besök i naturen det enda som kunde lugna ett irriterat och upprört sinne. Först stack vi till Åbergs Trädgård för att köpa några Mårbackapelargoner, men dom var så små så man kunde inte veta vilken färg blommorna skulle komma att få. Jaha, då får det vänta…

 

 

Hjorthägnet ligger nära och kanske, kanske skulle det stå några dovisar där. Och hade vi tur eller hade vi tur!? Men hej på dej, lilla hjortisen! Alldeles ensam och vaksam. Ett gäng med honor stod betydligt längre in i hägnet. Kallt som det var kändes det meningslöst att försöka lurpassa på dom. Mina knäskålar skulle avslöja mej.

 

 

Vi beslöt att kolla om det var öppet i Kåseberga, men där fick vi tji. Inte ens måsen blev insläppt. Det verkade som hela byn tog sej en middagslur, för man såg inte en enda levande själ och nerdraget var det i fönstren. På stora lurardagen kan man ta sej en rejäl kardemummasnurra där igen och köpa god sill och en bit ål. Så det får också vänta…

 

 

Ja, stick hem med er! sa den här uppflugna pellejönsen, vad det nu var för nåt. Vad det nu var för nåt blev hur som helst suddig, fasanen blev suddig, falken kom inte ens med på bild, älsklingshuset var rivet, MEN pecannötkakan på Olof Viktors var till fullkomlig belåtenhet.

Åhhhh, så gott! Äntligen!

Exkursion i historien

 

Det ska inte handla om en massa gamla kungar eller blodiga krig. Inte heller om fattigdom och makt eller om skrock och woodoo. Sånt är egentligen moderna företeelser. Nej, vi ska lååångt tillbaka i tiden – sådär 200 miljoooner år. En människas liv på jorden är rena vindpusten om man jämför.

 

 

Vi hade samlats vid Kvartsverken och det var inte utan att jag blev lite spak. Strax bakom en kvinna står jag och på hennes ryggsäck hänger denna vederstyggliga varelse. Ouiiii, jag är förföljd!!! Knäskålarna hoppade och det enda som lugnade mej var hjärtat intill Mrs. Ghost. Woodooooo…

 

 

Här är geologen, som mitt i klungan står. Han ritar och berättar, allt sånt vi ej förstår… (Detta ska föreställa visan om polisen som mitt i gatan står, fast på mitt sätt). Om jag ändå varit en bandspelare, så jag kunnat spara allt. Med kameran i näven skuttade jag runt och dokumenterade koltuff, kvartssand, videkissar och annat 200-miljonårigt överlevande.

 

 

Kolsträngar som visar sej i diagonala strängar. 200 miljoner år gamla! Fatta!!! Man måste inte vara som jag, lite halvgalen, för att gilla geologi, fågelskådning, hjortspaning och naturlyx, men det underlättar. Jag vill bara ha meeer. Man kan inte föräta sej på naturupplevelser, tack och lov!

 

 

Lite konstigt känns det när man står mitt i det 200-miljonåriga kvartsriket och ser nån prata i en ultramodern mobiltelefon. Men så är det väl – det gamla möter det nya. Jag hade gärna velat se en dinosaurie stövla omkring mitt bland oss, men man kan inte få allt. Inte på en gång i alla fall. Så synd!

 

 

Efter fikapausen bröt vi upp och var och en drog åt sitt håll. Vi fortsatte in i Fyledalen och fick oss en uppseendeväckande trevlig upptäckt. Nästan i klass med en dinosaurie. En snoook! Och bara en halvmeter bort låg en till. Vilken lyckodag! Tralla-la-la-la!

 

 

Och när vi närmade oss Ystad kom nästa superbingo. Nej, det är INTE renar. Dovisar är det och därtill en vit en. Kul, kul, kul! Nu vet jag nån som får eld i baken…hehehe!

Och sån tur med vädret vi hade!

 

Sipp,sipp!

Spökanfall

 

Vi har en spökbuske här hemma på gården. Jag kan nästan slå vad om att vi är ganska så ensamma om det. På dagen märks det inte så mycket. Busken håller sej stilla och lugn och gör inget väsen av sej, MEN så blir det en stjärnklar natt och månen lyser stor och rund. Spöket gör entré! Rassel!

 

 

En dag, när jag gick till affären och stod i kassan på Konsum för att betala, kom en ruggig människa fram och körde med sin rollator mot mej. Hon knuffade och buffade, suckade och fnös åt mej. Det gick tydligen inte fort nog för henne. Vad gör man? Försöker ignorera förstås. Men sen började hon riktigt attackera mej med sin rollator. Störande medvetet! Jag gick undan så gott det gick, men kärringen kom efter. Se framför dej ett gatlopp på konsum: Galen kärring med rollator mejar ner kunder i kassakön! Fy bubblan! Ja, det var ett riktigt spöke!

 

 

Det kanske är samma spöke som i busken? Kolla ögonen! Är det inte samma stirrande blick? Och ärmarna! Är det inte samma lösa fladdrande? Och kolla den fotsida dräkten! Jamen, nu är jag övertygad själv! Undrar var buskspöket gömt rollatorn? Den kan ju stå och lurpassa på en var som helst. Guuud, vad läskigt!

Vågar inte gå ut idag! Darrrrrr!

Morgonbestyr

 

Så var det dags att borsta tänderna, som är en av dom där vanliga rutinerna man inte kan bortse ifrån. Man kan strunta i att bädda sängen och diska, men att borsta tänderna, därtill är man nödd och tvungen. Om man inte gör det kommer Karius och Baktus och det vet ju alla vartåt det leder.

Sängen mår bra av att inte bäddas direkt efter uppstigandet, såvida man inte gillar att dom små  läbbiga kvalstren ska föröka sej i rekordfart. Bara tanken på att man måste samsas med dom en hel natt får det att börja krypa på kroppen på en, ja i alla fall i knoppen. Det är där det kliar mest.

 

 

Men så var det strumporna. Hur många är det som jag som har en vänsterstrumpa och en högerstrumpa? Sätter man på sej dom ”fel” känns det ju hur avigt som helst. Fötterna kan ju få för sej att gå i kors. Tänk handskar, så förstår du. Det blir till att börja om och göra rätt. Förbaskat irriterande. Lika irriterande som att få på sej t-shirten bak-och-fram.

 

 

För ett tag sej köpte jag ett par nya jeans. Dom gamla var så nötta så man kunde se rakt igenom dom, men jag älskade dom sååå. Men dom här nya korvar sej i knävecken. Ingen annan som har jeans har knäveckskorvar. Undrar om mina ben är annorlunda än alla andras, om dom är skruvade på ett sätt som inte passar just det här jeansmärket. Undran kvarstår!

 

 

Tillbaka till ordningen! Jag har ju inte börjat med tammboschtningen ännu. Ja, det är ju så det låter när man säger det. Jag har aldrig hört nån säga tandborste, bara sett det skrivet. På ren och skär svenska så säger man tammboschte! Nu ska jag boschta tämmerna, hahaha…

Lödder, lödder!

I de gamla tingens värld

 

Igår besökte jag och min väninna Antikmässan i Brösarp. En hett efterlängtad mässa och det var visst fler än jag som sett fram emot den. Otroligt mycket folk och otroligt mycket prylar. Redan efter en kvart kändes det som att man inte kunde ta in mera. Och priserna ska vi inte ens prata om. Platta mässingänglar för 48.000 kronor. Det blir många glassar, det!

 

 

Såklart kunde jag inte hålla fingrarna borta och fick med mej denna bedårande lilla gaffel. Han sa att den var från 1600-talet. Får väl tro på det då. Men här följer en liten historik om gafflar:

Före gaffelns entré användes fingrarna och var maten för varm använde man sej av små tyghättor som man satte på fingertopparna. Dessa kastades efter användning. Först på 1500-talet dök dom första gafflarna upp i Italien och då bestod dom bara av två klor, som den ovan på bild. Dom här gafflarna blev inte alls populära till en början och ansågs syndiga. Man tyckte nämligen att dom såg ut som djävulens redskap! Ja, sen tillkom en tredje klo och när dom till slut utformades så som vi är vana att se dom, accepterades dom som ett tecken på välstånd.

 

 

I min ägo har jag denna lilla svepask. Den är väl inte så märkvärdig, men vad jag fastnade för var alla små fyrklöver som locket är dekorerad med. Svepaskar har man haft sen stenåldern som förvaringskärl. Exempelvis smör eller att packa i för resor som matsäckskärl. Den tidens snuskburk, kanske.

 

 

På tal om stenåldern, ja. En flintyxa pryder sin plats i hemmet. Att man lyckats få den så slät är ett mysterium. Vilket genuint arbete, utan svarv eller sandpapper! För ca 8000–7000 år sen satt nån och knackade fram denna tingest. Det är hantverket jag gillar, för om man tänker efter så är ingenting nytt under solen…

 

 

När jag besökte Antikrundan för några år sen när dom var i Ystad, glömde jag att ta med den här nyckeln. Mest för att tidsbestämma den. Jag vet ingenting om den mer än att den är 21 cm lång och är tämligen besvärlig att släpa med sej i byxfickan. Kan tänka mej att det är en kyrknyckel, kanske till en kyrkport.

 

 

En av mina absolut käraste ägodelar är ändå den här lilla mässingsängeln. Den har jag fått efter min mor och det var först för ett par veckor sen jag upptäckte att den faktiskt tillverkades här på det gamla gjuteriet i Ystad. Den har verkligen kommit hem igen, min lilla ängel.

Nu ska jag skaka av mej allt det mossiga och käka en bit kladdkaka!

 

Mossa, mossa!

Ny omställning igen

 

Dom senaste dagarna har varit alldeles fantastiska. Solen har värmt på vinterblek hud och jackan har känts överflödig i lähörnan. Flugor och humlor har surrat lite mysigt och den stolta skatan med sina mamelucker har trippat omkring på gräsmattan i fullt majestät. Men nu säger farbror meteorologen att kallare väder är på ingång med buller och bång. Här i Skåne ska vi få snudd på storm, men vi slipper snöfallet som hotar resten av Sverige. Tackom och lovom!

 

 

Tranorna som kommer i stora klungor får inte plats på bild. Dom lär väl klara väder och vind, men det hade nog varit behagligare längre söderut för dom. Tills vidare får dom hålla till vid Pulken och träffa alla sina kompisar. Och dom är många – tiotusentals. Då blir det dans till trumpetmusik! Ja, det gäller ju att hålla värmen…

 

 

Värre är det då för dom alldeles nyutslagna musöronen. Vissa klarar sej utmärkt, medan andra får det svårare. Detta är en kvist från en hylle som det heter i Skåne (fläder på svenska). Runt omkring mej där jag stod vid fototillfället fanns en massa hasselhängen som torkat och såg bruna och fula ut. Så kan det också gå.

 

 

Över oss vilar den vita bollen i godan ro. Vid fullmåne brukar det bli väderförändringar. Så även denna gång. Det var en fårfarmare på Öland som lärde mej det. Han har lärt mej otroligt mycket om väder, vind och växlingar och det är jag honom oändligt tacksam för. Nu lär jag mej nya saker i en annan del av landet.

 

 

Ingen större aktivitet i den här pickelnygan. Detta var en varm dag och vem vill inte upp i solen en stund och värma sej. Nu är det nog dags att krypa ner och svepa grästäcket om sej inför kommande dagar. Det är ju ända bara i mitten av mars månad.

 

 

Under tiden ska jag sjunga racksockornas lov!

Kramen!

Vad är det här?

 

Idag blir det Naturruta med frågor och svar. Man kan aldrig vara hundra på att jag har rätt eller att det smugit in nåt som inte ska vara där. Hela dagen ägnades åt att leta efter vårtecken och det måste jag säga att jag lyckades rätt bra med. Då kör vi!

 

 

Vad är det här?

Det är svalört. Det sägs att fröna liknar svalor i flykt. Det är en spännande ört på många sätt. Den innehåller nämligen ett gift. Förr i tiden samlade man in dem och använde knölarna mot fikonvårtor på kossorna. Det var också effektivt mot hemorrojder, sas det.

 

 

Vad är det här?

Växten heter vitskråp och växer på extremt fuktiga platser. Vad den är bra för vet jag ingenting om, utom att den tillhandahåller pollen till humlan på bilden. Och det är minsann ingen vilken humla som helst. Det är en humledrottning. Det är bara dom som surrar runt såhär på våren. Hannarna dukade under under vintern, medan den redan befruktade humledrottningen nu samlar föda för kommande generation. Hon har bott i ett gammalt råttbo eller nåt och haft det rätt behagligt hittills.

 

 

Vad är det här?

Japp, äntligen en blåsippa! Jag letade mej nästan fördärvad i slänten vid bokskogen i Fyledalen. Den kallas ibland för blåviring. Alla vet ju att den är fridlyst på många ställen i Sverige, men att den sprids via myror, det kanske var en nyhet.

 

 

Vad är det här?

Det är vårlök och den kan man med fördel använda i salladen. I Norge kallas den guldstjärna och det kan jag väl tycka smäller lite högre än vårlöööök, MEN det måste förstås finnas en knäpp anledning. På grund av det engelska uttrycket "spring onion" kallas ofta knipplök eller salladslök felaktigt för vårlök. En nätt sammanblandning…

 

 

Vad är det här?

Hrmf! Mitt stopp på dressinbanan vid Ändstationen. Men nu pratar vi inte mer om det…

 

 

Men VAD är det här?

Lista ut det den som kan! Jag bidrog i alla fall INTE!!!

 

 

Vad är det här?

Mina kära dovhjortar, betandes lugnt och tryggt nu efter den förfärliga jaktsäsongen. Inte en enda av dom höjde ens på ögonbrynen när jag kom larvandes nerför kullen för att komma dom så nära det gick. I vägen för min framfart rinner en strid ström av nåt litet vattendrag, så där var det tvärstopp.

 

 

Vad är det här?

Ja, det är vägen tillbaka hem till kära Mystad. En bokskogsbacke badande i solljus. Mmmm, så bedövande vackert det är överallt här. Säg: Jaaaa!

See you!

Ärtskrammel

 

Jag har ingen som helst idé om vad jag ska skriva om. Det dyker inte upp nånting alls och skallen känns lika tom som en burk ärter. Det enda som skramlar runt där inne är tankar på vad jag ska ha för mat och om jag ska släpa ut brassestolen och sitta på njutpass i solen. Under tiden går timmarna och här sitter jag med mina ärter.

 

 

Så jag zappade runt på nätet och hittade denna bedårande bild när jag skulle leta efter ärter. Google tror att ärter stavas ärtor och vill rätta mej, men den gubben går inte! Det var väl därför jag inte hittade nån ärtburk heller då…bara i glas. Jag kan ju lägga upp en bild på mej själv istället, som en ärta!

 

 

Oj, jag kom visst inte med på bild! Men strunt i det, alla fattar ändå! Men jag kan ju berätta om gårdagen, som var nåt alldeles fantastisk. Solen gassade och tro det eller ej, men folk badade nere vid småbåtshamnen. I luften var det väl omkring 10 plusgrader, men i vattnet…fy för Farao! Det fanns förstås annat att kasta ögonen på också!

 

 

 

Gula krokusar, som lyser ikapp med solen, medan dom vita ser så oskuldsfulla ut. Leende spankulerar jag Norran fram och tog sikte mot Gjuteriområdet och strandremsan där. Ja, kunde jag inte hoppa upp och sätta mej på att folk skulle sitta där och sola sej! Önskar att jag haft en filt med mej.

 

 

 

Idag är det lika fint, så varför i hela fridens dar sitter jag här för då? Det blir nog att kånka ut brassestolen i alla fall och kanske en korg med nåt smarrigt i.

Japp, så får det bli! Adjöken!