Nöjesresa till naturen

 

Det finns en plats mellan Sövestad och Baldringe, som vi var lite nyfikna på. Den är tydligen hårdbevakad, så vi tog det väldigt försiktigt och tassade nästan på tå för att inte locka fram insatsstyrkan ur buskarna. Okej, vad som var så märkvärdigt med detta ställe förstod jag inte, men fint var det. Och man måste ju stilla sin nyfikenhet!

 

 

Vi tog oss vidare. Plötsligt ser vi nåt i kanten av skogsbrynet. Bilen tvärnitade, sidorutorna gled snabbt ner, kamerorna ställdes in i megafart – och så var hjortarna borta innan dom hamnat på linsen. Smygande Slim fick göra entré och som tur var hade vi vinden i ansiktet. Ingen hjort i världen skulle upptäcka oss, fast jag tror att dom stod bakom träden och asgarvade…

 

 

Sakta men säkert smög sej dovhjortarna fram en bra bit ifrån där vi först såg dom och som vanligt blev avståndet alldeles för stort för våra objektiv. Bakom muren stod flera stycken och tryckte. Nåja, vi hade i alla fall turen att få lite solsken medan vi väntade. Nötskrikor väsnades i närheten och en del andra småfåglar hoppade omkring i buskarna och ville bli plåtade.

 

 

Den närmaste omgivningen var fantastiskt vacker. På andra sidan vägen böljade fälten i ljusbeiga nyanser medan energiskogen drog mera åt gult. Kontrastrikt. Men där springer inga hjortar och räcker ut tungan åt oss. Möjligen vildsvin. Dom trivs i energiskog, som blir ett lagom bra gömställe för dom att kuta in i när det är dags att sussa.

 

Överallt ser man höstsådden grön och grann, sådär som tidigt på våren. Vore det inte för detta gröna så skulle jag gå i ide. Vi ger upp våra fåfänga försök att lura kamerorna till bättre skärpa och att åla oss fram under klövarna på dom åtråvärda bytesdjuren. En sak är jag säker på – vi lär aldrig bli nöjda!

 

 

Men som på beställning uppenbarar sej en syn bakom en lada. Fem fridfullt betande hindar ger fullständigt faderallan i om vi klampar på med storstövlarna. Dom verkade inte ett dugg rädda för oss. Jag gled utmed husväggen uti fall att, medan Leo flaxade omkring som en gammal väderkvarn några meter ifrån mej. Vad höll karln på med? Mitt hjärta slog trippelvolter så jag gled vidare och blev ett med putsen.

 

 

Jaha, han ville hem och kolla dagens skörd, för bättre än såhär skulle det ju ändå inte bli. Det var väl okej då, för i mitt huvud surrade det ändå mest ”mellanringar”, ”maffigt teleobjektiv”, ”perfekta bilden” och ”snoka runt på Canons hemsida”. Åååh, vad jag trivs ute i spenaten! Och åååh, vad jag gillar att fotografera!

På vägen hem köpte vi en snöskyffel till Bebe (om nån ville veta)…