Den otäcka jordbävningen

 

Snart har det gått fem år sen hela marken gungade under fötterna på oss här i Ystad. Det var den 16 december 2008 klockan 06.20 på morgonen, som folk sprang man ur huse i iskylan för ingen vettig människa förstod vad som hände. Många satt redan uppe och fick kaffet i vrångstrupen när väggarna började skaka.

 

4,7 på Richterskalan indikerar ju inte att det skulle vara särskilt allvarligt eller att det knappt ens märktes, men det kan jag försäkra att det gjorde. Själv låg jag i sängen och höll som bäst på att utöva min skönhetssömn när sängen började skaka nåt alldeles förskräckligt. Som om en elefant hade legat där och krafsat sej bakom öronen med fullkomlig frenesi. Eller att en hel elefanthjord dundrade förbi så golvtiljorna vek sej.

 

 

Mitt i min yrvakenhet röt jag åt Nogi, min lilla katt, att sluta krafsa så dant. Det var ju bara det att Nogi inte låg i min säng, utan på en kudde på skrivbordet. Han såg minst lika chockad ut som jag. Mitt sovrumsfönster stod öppet och jag hörde nåt dovt, intensivt mullrande utifrån. Jag har väl aldrig kommit ur sängen så fort nånsin.

 

 

Slog genast på tv:n för att se om nån mer än jag upplevt detta, men nej, inte ett ord. Hade jag haft en mardröm? I så fall var den mer än verklighetstrogen. Förvirringen var total! Jag insåg ju att det varit ett jordskalv, men här i Ystad…osannolikt! Jag fick vänta nån timme eller så på info och då kom det verkligen med besked!

 

 

Och det här var vad som sas: “Klockan 06:20 den 16 december 2008 väcktes människor av det största jordskalvet i Sverige på över hundra år, och det på en överraskande plats: Skåne. Skalvets epicentrum ligger drygt fem och en halv mil öster om Malmö och knappt en mil nordöst om Ystad.

Det stora jordskalvet som drabbade Sverige i december kändes över hela Götaland och i stora delar av Danmark, i norra Polen och i Tyskland ner till bara 10 mil norr om Berlin. Eftersom jordbävningen ägde rum vid en tidpunkt då de flesta befann sig inomhus kändes den förmodligen av miljontals människor.”

 

 

Det är som en svagare form av posttraumatisk stress – varje gång jag hör det där dova, dundrande ljudet spänner sej kroppen. Och snart hör vi plogbilarna dundra förbi…ryyyys!