Nä, nuuuuu….!

 

Vad är det som händer här hemma egentligen? Alla mina små gosedjur har löpt amok. Om man bara ser på ytan verkar allt lugnt och alldeles som vanligt. En stillsam flört med ägarinnan, som intet annat anar än att livet flyter på i Blå Korgen ännu en dag. I dag som igår och som i förrgår, för att inte sträcka sej ytterligare ett par veckor bakåt i tiden. Men det var väl skööönt!

 

 

Trodde jag, ja! Inget kunde väl vara mer bedrägligt än detta! Hela luften vibrerar av onda aningar, men eftersom ingen av dom talar svenska, skånska, inuitiska eller ens ufo-iska blir jag tvungen att ta till alla andra tillräkneliga lösningar som går att uppbringa. Kroppspråket! Ett språk som alla kan tala. Inklusive gosedjur!

 

 

Se där! Var där inte en liiiten, liiiten svansviftning!? Mikroskopisk, men ändå! Man bör se det lilla i det stora, annars förlorar man sej i helhetssynen. Om man stirrar på havet så ser man bara vatten, fast det består av minst triljoner triljarder små vattendroppar. Om ens det räcker! Nå, för att återgå till Blå Korgen, så såg jag snart inte mer än sprickor i lacken. Jag hade blivit stelsynt!!!

 

 

För att lugna mina upprörda nerver gick jag in i vardagsrummet för att lägga mej på soffan och fundera över step two. Jag hann inte långt, om man så säger. Step two inleddes i det närmaste omedelbart efter att jag stått några millisekunder med gapande mun och förstått vad som höll på att hända med min bedårande vackra amaryllis. Schaaas, katta! var allt som undslapp mej innan jag själv var tvungen att lyfta undan marodören. Sånt slit!

 

 

I detta tumultartade nu, insåg jag att det inte skulle vara det ända rackartyget. Och fick jag rätt, eller fick jag rätt!? I hallen hänger min sängnalle i en Montazami-tofs! Det olydiga lilla stycket! Dessutom iklädd en juldekoration! Det är inte underligt att grejor försvinner i det här hemmet. Och min livs levande katt gör i n g e n t i n g! Fast jag har hotat med att göra pälsmössa av honom ett otal gånger..

 

 

Nä, men! Vad har vi här nu då? Råttor i godisskålen! Lekandes med en påskkyckling! Det var det värsta! Hmmm, jag tror jag börjar förståååå. Det är dags att röja undan för att det snart är advent. Så, det var det mina rara små pyren ville säga. Åhhh, så kloka dom är!

Tack, Nogi, för att du inte bet råttorna i svansen!