Livet är i sanning inte lätt alla gånger. Som barn kan man ibland känna sej som en utomjording och undra över om man verkligen inte blev bortbytt på BB. Detta kan förstärkas om man råkar ha bruna ögon och alla andra i familjen har blå. Eller att man fått spikrakt hår och resten är krullhåriga som Svinto. Hemskt om det börjar regna – lödder, lödder!
Sen dyker kanske en otäck skilsmässa upp mellan föräldrarna och man står där som fallen från skyarna och kan inte göra ett dyft. Bara förbanna ödet, såvida man inte tycker att man fått lite makt att välja vem man vill bo hos. Man blir plötsligt halv samtidigt som man känner att man inte KAN dela på sej. Kärleken är ju HEL.
Det är nu man måste börja förstå att man aldrig blir lämnad. Att det finns en djupare mening med allt som sker, att detta redan var uttänkt i ”universum”. Bitterhet hjälper inte mot smärta. Logiken och hjärnan lever sitt eget delikata liv, men hjärtat är oändligt mycket starkare. Hjärnan är i själva verket inte mycket att lita på. Där bor EGOT.
För det är så här med oro att oro LÅTSAS vara viktig, men fyller ingen nyttig funktion. Varje gång någonting negativt händer dig, finns det en djup lärdom dold i det. Ofrånkomligt! Och som grädde på moset kan jag tillägga att det mesta av det vi oroar oss för aldrig inträffar. Bra eller dåligt? Ja, det är DITT val! För hur det nu är så är livet inte så allvarligt som det framstår i dina tankar. Så, believe it or not, den främsta orsaken till olycka är aldrig situationen, utan dina tankar om den.
Även om allting verkar hårresande jobbigt, hemskt, tragiskt, deprimerande, fruktansvärt, olidligt så låt det inte stiga dej åt huvudet!
Ha en fett trevlig helg!
/Joysann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar