Snart bär det av till Stockholm igen för Leo. Livet i storstan är inte alls detsamma som livet på landet. I min värld fortsätter årstiderna att visa sej från alla sidor 365 dagar om året. För Leo blir det dom korta vistelserna i Isbladskärret som berättar om fåglarna flyttat söderut eller det gröna börjat anta en gulbrun ton, om det är sommar eller höst.
Här på Christinehofs ägor ser träden därborta ut att snarare vara i lövsprickning än att det skulle vara dags att fälla löv. Det var 22 grader varmt denna dag och det kändes inte särskilt höstlikt. Men ser man sej omkring på åkrar och fält så ligger dom plöjda och mörkbruna. Dom har lagt sej till vila inför vintern.
Det är konstigt med livet. Ofta känner man sej fången på något sätt. Som att man har fel åsikter eller valt fel kläder till bjudningen. Att man tittar på tv-program som andra tycker är töntiga eller gillar att ha olikfärgade snören på sina skor. Man blir bedömd och värderad. Just nu är det tydligare än någonsin!
Alla kan inte vara granar i en granskog. Är man en björk så är det omöjligt att ens försöka se ut som en gran med alla sina spretiga och torra, gamla grenar. Den har inga barr heller. Den har helt andra kvaliteter, som en gran aldrig kan mäta sej med. En granskog är och förblir en granskog, medan en björk aldrig kan vara annat än en björk.
Det är mycket vi avhandlar på vår skogspromenad. Många “varför” och många “Jag förstår inte!” och väldigt många “om”. Allt går inte att svara på. Snart är Leo hemma i sin egen vardag igen och där väntar Rosendals slott och Stureplan med allt vad det innebär. Skåne ligger förmodligen kvar åtminstone ett par månader till.
När han återvänder finns vi där allihop och väntar på honom – kronhjorten, havsörnen, Vitaby, havet och Café Smulan. En och annan stjärtmes också får man förmoda…
Allt har en mening!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar