Redan när jag börjar skriva detta suckar jag djupt. Vad är det för en galen värld vi lever i egentligen? Hur kunde det bli såhär? Vad har mänskligheten ställt till med och varför upprepas eländet gång på gång i historien? Vad är det för konstig drift en del har att man vill ta död på och krossa andra människor? Vad är det för mening med det?
Att man ens vågar skaffa barn! Vad har dom för framtid? Kommer dom att leva i fred och frihet eller är det bara skräck och terror som väntar bakom hörnet? Alla som har barn måste ju reflektera över detta nån gång. Och har man sen barnbarn tappar man helt koncepten! Frågorna tar aldrig slut.
För vissa djur är det fara å färde året om, mest på grund av människan. Om man närmar sej hjortarna springer dom hals över huvud i vild panik till första bästa trygghet. Skogen ger hyggligt skydd, i alla fall tills jaktsäsongen börjar. Ska vi som människor verkligen behöva vara rädda för vår egen ras? Ska vi också behöva springa till skogs?
Den torra jorden sprätter iväg som ett dammoln runt klövarna. En hjort tar befälet och dom andra följer blint efter. Är det säkert att det är rätt beslut? Snart närmar dom sej en väg. Är det helt riskfritt att ta sej över den utan “säkerhetsbälte”? Det må bära eller brista…
Sen finns det djur som aldrig stressar för nånting. Snäckan sitter där den sitter och bekymrar sej varken om väder eller vind. Inte heller om den i nästa sekund kommer att vara mosad av ett bildäck eller en stövel. Kanske att sätt att förhålla sej till verkligheten. Allting kan ju faktiskt vara en illusion, men hur vet man det?
Jag vet bara att väldigt många behöver en kram just nu i denna förvirringens tidevarv. Om någon behöver en kram så delar jag ut så många jag kan. Kramar är helande, i alla fall för stunden. Men förmodligen behöver vi mycket mer än tusen kramar…
Kärlek, till exempel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar