Storm i ett vattenglas

 

Kanske är det så att det faktiskt var en storm i ett vattenglas det som hände när jag såg vad en person skrivit på facebook på min tidslinje. Jag blev i alla fall väldigt ledsen och kände ingen större lust till nånting. Så kom Leo med förslaget att vi skulle till Romeleåsen. Genast öppnades en massa möjliga idéer och livet blev kul igen.

 

Grishuset, tänkte jag på genast. Och så blev det. Så skojsigt att driva runt där i “svinstian” och njuta av alla lyxiga saker. Att det är ett trevligt par som äger det gör inte saken mindre angenäm. Vi hamnade i stallet och svalorna flög som besatta där inne. Fullt med ungar hade dom i bona, trots att det är så sent på året.

 

Klockan närmade sej tre och kaffetarmen sa att det var dags för intag. Sån tur att det var nära till The Lodge. Genom slingrande vägar rätt in i skogen på självaste Romeleåsen styr vi uppåt tills vi kommer till en parkering. Sen är det till att gå den sista biten i en brant backe. Man får lite pep på vägen!

 

Att man sen möts av en massa positiva Lodge rules får en på än bättre humör. I didn´t wake up smiling, men nu kunde jag inte låta bli. Och minnen var det inte svårt att skaffa sej här. Massor av trevliga små stugor med ett genomgående trädäck som sammanband hela lodgen.

 

Dom som bodde på andra våningen på det större huset med flera mindre rum, hade en makalös utsikt. Vem gillar inte en skön soffa utanför rummet och bara sitta där en fin kväll i solnedgången, som man faktiskt får rakt över räcket. Så lyxigt!

 

Här kan man både äta en brunch vid den här tiden och få sej en efterrättsbuffé. Vad sägs om smultronpannacotta? Eller pannkakstårta? Små ljuvliga cupcakes och blåbärssmoothies? Och sen en egen kanna presskaffe till… Vi satt ute på terrassen och bara dånade över utsikten mot väster. Obeskrivligt!

 

Vi avrundade vårt frossande med ett glas bärvatten. Kan det vara friskare, sundare och godare? Behövs inget svar på den frågan. Här skulle jag kunnat stanna ett bra tag till, men nu ville vi till Kävlingeån och kolla om kungsfiskaren hade lust att vara med på bild.

 

Såklart inte! Den svarta rödstjärten gäckade mej hela tiden. Den finns i varenda buske, men jag får aldrig se den. Så retfullt! Hur som haver så fick vi en rejäl promenad efter allt vi stoppat i oss. Man kan inte bara sitta! Man kan inte bara äta! Det var skönt att röra på sej denna vackra dag. Det är kanske sommarens sista varma…

 

Hädanefter ska jag hålla god uppsikt över inflygande retligheter, påhopp, knivar i ryggen och annat sårande. Jag ska vara tyst och politiskt korrekt…

Nä, så fan heller!

En spektakulär kväll

 

Vi tog den väldigt långa vägen till Kåseberga igår. Det var sen eftermiddag och solen började så sakteliga dala i väster. Landskapet har skiftat från moget grönt till tröskat rågblont. Det går undan nu och bönderna har jämt göra för att få in skörden innan regn och rusk.

 

Så torrt som det är nu kan det bli bränder, som skulle ödelägga det mesta och det vore katastrof. Men nu ska vi inte tala om såna hemska saker. Min förhoppning var att få se solen gå ner bakom Ales stenar. Inte ett endaste litet moln på himlen, men blåsten tog tag i både hår och kläder.

 

När man står här upp på kanten till stupet, har jag så himla svårt att begripa att jag fortfarande befinner mej i Skåne. Det skulle lika gärna kunna vara Wales eller Skottland. Hisnande vackert och mitt i allt detta underbara har jag ynnesten att få bo. Jag måste ha blivit född under en lycklig stjärna!

 

Solen dalar minut för minut. En del tar sej över stättorna och andra försöker klättra upp på stenarna. Dessa stenar, som utstrålar magi och väcker förundran hos varenda en som kommer nära. Det är inte utan att jag själv snubblar på kontexten när jag ska skriva om det. Yes, I do! Where am I?

 

Fåren bryr sej varken om att detta är en historisk plats eller nyfikna fotografer. Dom fortsätter bara sitt betande i lugn och ro. Ulliga och gulliga! Finns det inte en viss likhet med dom ståtliga stenarna i bakgrunden och dom grå solbelysta bollarna. Ales vandrande stenar…

 

Aldrig att jag får nog, men nu bär det hemåt igen. Solnedgången bakom stenarna får vänta till en annan kväll. Jag har tid att vänta och framför allt följer magin med mej hem. Alltid!

Nu snubblar jag ur det här tillfälligt…

Miss Förstånd

 

När vi gick där ute på stigen och småsnackade, dök den här konstiga människan upp. Hon kommer och går med jämna mellanrum. Ibland undrar jag om hon uppenbarar sej med vilje bara för att få vädra lungorna och ställa allt på sin spets. Ingen vill ju erkänna en sån sak, särskilt inte när man blir påkommen.

 

“Och då sade Herren…”, men vad får vi aldrig veta. Skarvar är sådana! Vinden bar iväg alla ord till en avlägsen plats, långt utom hörhåll för oss och växterna som stod och vajade fram och åter i den kraftiga blåsten. Själv svepte jag luvan på munkjackan över huvudet för att hålla håret på plats.

 

Träden gnekade och gnisslade, blad singlade ner till marken, grenar föll med en duns i backen och viskande röster susade runt som dansande spöken omkring oss. Dom små bevingade varelserna hade det tufft. Det gäller att få i sej näring så mycket det går, även om blommorna glider isär från varandra. Det var Miss Växt som ordnade det.

 

Men det finns dom som insett värdet av att bara sitta stilla på ett gammalt nedfallet träd och filosofera över gårdagen eller morgondagen eller varför inte nuet – härvarandet. För oss tog det en timme att ta oss runt med dom gröna “plåsterlapparna” på stolparna. Grönt ÄR verkligen skönt. Det tycker Miss Anpassad också.

 

Värre är det för den som blivit hängd upp och ner och blivit utsugen. Man kan bli utsugen på väldigt många sätt, men värst är det nog när livet blir meningslöst, när livsgnistan sviker och inte ens en liten svala är intresserad av en. Då drar man sin sista suck! Miss Tag har varit framme.

 

Det är inte som du tror! Jag har ingen böld på vänster sida. Det är bara min brorsa som betar vid sidan om. Och så har jag fått två nya kompisar, Flax och Krax. Jag kan inte kalla mej annat än Miss Belåten.

Määä häää!

Today is a good day!

 

I stort är det det, även om klockan knappt passerat tio på morgonen. Solen skiner från en klarblå himmel, men det var hemskt vad det blåser! Varning för kulingvindar, sa dom på väderleks- rapporten i morse. Mer än vanligt alltså. Annat var det härom kvällen eller snarare natten.

 

Natten var så stilla att man nästan kunde sticka hål på den! Mer perfekt kunde den heller inte vara med den avsikten vi hade att ta oss ner till stora bryggan på stranden och titta på kometregnet. Vi släpade på våra stolar, parkerade långt ut och la oss ner i mörkret för att stirra ut i det oändliga, stjärnklara blå.

Och där kom dom svischandes över himlen, bara några sekunder i taget. Stora, feta svansar som sen var borta för evigt. Mäktigt och spännande! Barnslig som jag är undslapp jag mej högljutt ett långdraget “wow” varenda gång.

Ett ilsket tjattrande satte igång under under plankorna där vi satt. “Vad var det?” Antagligen var det illrar eller havsutter, som sa ifrån att nu ville dom ha tyst på oss. Vi skrämde kanske bort deras byten. Jag ville aldrig gå hem, men Leo började frysa. Ingen bild på natthimlen blev det, men ljuset från en lampa vid stranden avtecknade sej läckert.

 

Dagen därpå blev en förunderlig dag och det är den dag, som egentligen is the good day. Den började så kaotiskt som en fullkomligt kaotisk dag kan börja, men slutade som när en tsunami dragit sej tillbaka. Stilla, reflekterande och fridfull.

 

Vi bara måste fira detta under, detta magiska, detta mirakel! En god lunch på Börjes Skafferi i Simrishamn och sen en sväng in om på Apotekarens trädgård. Vad jag älskar att gå där och strosa bland fina kuddar och vackra krukor!

 

Vi drog oss ner mot småbåtshamnen med en filt och satte oss på gräset mellan två gamla kanoner. Det var ju symboliskt för dagen hade varit kanonbra. Så hoppas vi att det förblir framöver också.

Man ska ha kuuul! Kanonkul!

Hur kul har inte vi egentligen!?

 

Redan vid uppvaknandet hade jag ställt in siktet på utflyktsmålet för dagen – Arboretet i Kivik. Det var riktigt länge sen jag var där och jag hade inte kommit att tänka på det om inte en vän lagt ut bilder därifrån, så ett stort tack till Somerled i Sövestad. Men först hamnade vi på en nyupptäckt plats, som vi passerat många gånger.

 

 

Det här är Krubbemölla! Enligt skylten, som står en bit bort, så ska här finnas mängder av fåglar och det gjorde det nog också, även om dom envisades med att gömma sej för oss och leka tittut. Nu vet vi detta och fortsatte ner mot Kivik. Turistströmmen har avtagit, men eftersläntrarna märks tydligt. Dom lämnar gärna sina hjärnor hemma…

 

Jamen, då var vi här! Små leder tar oss fram till olika trädplanteringar som manchurisk valnöt, pagodkornell, kinesisk sekvoja och en hiskelig massa andra exotiska träd. Rena rama djungeln! Det fattades bara vrålapor! Det som kändes mest bekant var körsbärsplommonträdet, som dignade av omogna bär i mindre plommonstorlek.

 

Om man tog sej nerför en spång, ganska långt in i arboretet, fick man sej en rejäl överraskning. Där ståtade en nästan urgammal ek som var från 1500-talet. En enorm pjäs med rötter som ångvältar! Trädkramare som jag är, gick längtans suckar som en hälsning till tider som har flytt och förhoppningar om en framtid i harmoni och samförstånd.

 

En sån här bjässe får nästan inte plats på bild och känslan man får när man står där och ser förundrat på det är “Livets träd” från filmen Avatar. Som sagt, omöjligt att förmedla storleken, men den finns till allas beskådan om man vill och tycker om tidsresor.

 

Tänk, om jag bara hade fått vara en trädkrypare för några timmar eller minuter! Att kunna se allt uppifrån under alla årstider. Särskilt under tidig vår med blommande magnolior och prunkande vitsippor. Men det är inte illa att ströva omkring på marken heller och få stickor i fötterna…

 

En hederlig gammal telefonholk! Knappast! Eller jo, det är det förstås på utsidan, men där inne ligger en gästbok och en penna att skriva sin vackra autograf med för att föreviga sitt besök här och visa alla efterkommande att man minsann är lite kulturell. På ett naturligt sätt!

 

Hej och tack, sa lilla sorken som låg blickstilla och livrädd för köttätarna som fick syn på den. Men aldrig att jag skulle ge mej på en sån liten sötis! Den dök ner i första bästa hål i gräsmattan. Tur att vi inte visste hur minerat gräset var, för då hade vi kanske gjort en Pelle!

 

Ha en fortsatt trevlig dag och måtte solen skina över er till november! Det är den månaden man borde ta bort ur almanackan, tycker jag!

Den kan lika gärna heta filiokus…

Det blir som det blir…

 

Härom natten kunde jag inte sova. Det var kvavt och varmt i rummet och blixtarna fladdrade ljudlöst utanför fönstret. Tänkte mest på om jag skulle behöva fixa med tv:n och datorn innan ovädret verkligen satte in. Annars kan sömnlösa nätter skapa märkliga funderingar Som den här: Vad gör fiskarna när åskan går? Vattnet blir ju strömförande och fiskarna blir färdiggrillade i ett nafs… Måste ta reda på det!

 

Frampå småtimmarna föll jag i djup sömn med massor av drömmar. Tyvärr väcktes jag brutalt av flaskbilen. Värre ljud går nästan inte att föreställa sej! Dagen blev seg som sirap, men efter några skopor kaffe och en rejäl middag så piggnade jag på mej och ville ut i spenaten. Och där stod den och bara väntade!

 

Tröskningen går för högtryck och mängder av glador och vråkar trängs om bästa bytet. Mest är det sork, skulle jag tro. Så länge inga rådjurskid blir skadade eller hamnar i rovfågelsklor, så bekymrar jag mej föga. Så långt sträcker sej min moral! Livet är grymt!

 

Med den där knivskarpa blicken skulle man kunna hitta en knappnål i åkern, men vem bryr sej om en ynka knappnål eller ett risigt björnbärssnår? Här slår vi till hårt och skoningslöst vid varje tillstymmelse till pip och tvärvändning i rapsåkern, för det är rapsen som tröskas, inte vetet som ligger framför.

 

Det blir stubbigt och eländigt! Måste vara jättesvårt för dom tunna rådjursbenen att springa iväg skräckslagna utan att fläka upp stora revor på benen. Men naturen sköter väl sitt, kan jag tänka! Vi tuffar vidare och ser Vollsjö scoutkår komma längs vägen, två ståtliga hästar i silhuett och gula myror hälsa på svarta myror. Civiliserat och prudentligt!

 

Det slutar med att jag måste uppsöka en stol och ta igen mej en stund. Nä, så var det inte alls! Det var rabatten som behövde lite stöd i livet. Själv stödjer jag mej mot en förhoppning. Vad det är får bli en gåta tills vidare…

 

Under tiden pausar jag här inne. Här trivs kungafamiljen och en gammal telefonkatalog från anno dazumal. Precis så ska det vara en varm dag med svetten rinnande i pannan…

Doften var inte alls dålig!

Sista sommarmånaden

 

Veckorna springer iväg med en farlig fart och vi är redan en bit in i augusti. Det är den månaden då månen, glödande röd, hänger som en blodapelsin över trädtopparna och kvällarna är ljumma och mystiska. Fälten dignar av moget vete. Inte ovanligt att man får se rådjuren stå mitt i åkern med bara huvudet synligt ovanför axen.

 

Det är en härlig tid för djuren med så mycket mat, men inte lika roligt för bonden. Man får ge och ta. En värld utan djur vill vi ju inte ha. Detta är också en tid då dom dillkokta kräftorna åker fram på bordet och papperslyktor tänds för stämningens skull.

 

På vår vanliga kvällsrunda är vi nära den ultimata stämningen nästan jämt, för att inte tala om spänningen. Står det nåt särskilt intressant där borta på andra sidan sjön eller är det bara en synvilla? Rätt var det är spritter det till och en rådjurshona med sitt kid rusar iväg för att gömma sej i snåren.

 

I såna lägen hinner man inte med, utan får vara glad att man fått själva upplevelsen. Betydligt enklare är det med djur som åtminstone för en stund råkar vara stilla. Är dom två på samma blomma är det fantastiskt och kommer ytterligare en och sätter sej på samma blomma blir man smått lyrisk.

 

Och just idag, denna dag efter åska och dunder, njuter jag av själva varandet. Av att en ros har bestämt sej för att måla små, rosa prickar på sina kronblad.

Livet är verkligen här och nu!