Nu har vi hunnit landa lite i vår egen tid med våra egna tankar och funderingar. Att två timmar kan gå så fort! Det är nästan obeskrivligt! Hysteriskt märkligt! Detta lämnar ett kraftigt tomrum efter sej. Ett konstigt vemod känner jag, för det är lite som att skiljas från sina armar och ben.
Mina nya släktingar, som jag bara känt till via datorn, blev plötsligt livs levande. Vi är alla komna från samma plats – Österlen. Sen har vi spridit oss som agnar för vinden och hamnat på olika ställen i världen. Många är kvar i Skåne, men den största lyckan är den att få till en reunion fast typ 350 år senare. More or less…
När vi satt samlade runt fikabordet, tätt, tätt tillsammans, gick våra tankar till förfäderna och undrade om dom var med oss och hade lika trevligt som vi. Såklart dom hade! Vi är ju bara en förlängning av dom. Ingen av oss ville bryta upp, men vi blev nästan ivägskickade av personalen. Bortplockade och utsopade. Om dom bara vetat vad vi visste!
Och tänk att våra gubbar fann varann, som om dom alltid talats vid. Jag kände glädje och upprymdhet, stolthet och lycka. Kan någon förstå detta? Det betvivlar jag!
We are all one!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar