Tänk på vad du tänker!

 

Innan jag somnade härom kvällen, tänkte jag på hur det skulle vara att sätta sej i en zinkhink. Ja, en lagom stor för en vuxen person så mer än bara ena skinkan gled ner. Och inte nog med det, utan man skulle sätta båda händerna på baken innan man tråcklade ner sej till botten av hinken. Jag vet, en aning klaustrofobiskt, eller hur?!

 

Bilden har inte ett skvatt med min hinkhistoria att göra. Inte mer än att man kan sitta där på rad och skratta ihjäl sej om man vill eller gäspa för att det är så hiskeligt tråkigt. Nå, nu uppstår emellertid ett problem. Hur ska man ta sej ur hinken utan armar och ingen hjälp i sikte? Jag försökte att välta hinken så man skulle kunna kravla sej ur den. Ve och fasa! Det gick inte!!!

 

Då kan man säga att det ser lite väl dystert ut! Men nöden är uppfinningarnas moder. Jag försökte komma upp på knäna och använda skallen, men det visade sej vara lika lönlöst det. Men tanken var god och det är faktiskt inte varje dag man får leka snäcka. I den ställningen befann jag mej ganska länge. Faktiskt ända tills jag kom på att det är en urusel idé att ens tänka tanken att sätta sej i en zinkhink.

 

Till och med en ko skulle skaka på huvudet och undra om man är riktigt riktig. Men nu satt jag ju där och kunde inte komma loss. Jag var tvungen att väcka Leo och berätta vilken pinsam situation jag befann mej i. Men fanskapet bara skrattade så han kiknade och vred sej som en kålmask i sängen. Tack för den!

Och här sitter jag än idag och kan ingenting annat!

Jahapp…nähä…eeeeh…

 

Det var några dagar sen jag skrev sist och det har hänt massor, men inte på det sättet så man skriver om det. Galet roligt har det varit och alldeles fantastiskt på alla sätt. Händelser som tar tid att smälta och som väcker upp spännande känslor. Jag vet inte om jag är ensam om dom eller om jag rent av är överkänslig, men… Jo, det är jag nog!

 

Tankarna är inte alls tunga, men många och osorterade. Jag vill vandra ensam ett tag på den där spången för att se vart den leder. För samtidigt som tankarna är glada och sorglösa, så har dom också blandats med tunga och väldigt dystert innehåll. Jag är sån och det beror inte på att någon särskild har sagt något eller gjort något… Jo, det har det!

 

Det är mera att det yttre gör sej påmint. Alla yttre hot, som gör att jag hela tiden tänker efter vad nästa steg ska bli och i vilken riktning. Därför går jag i markerna och låter färgerna tala med mej. Även om det är tunga färger så lyser en del, som om dom utstrålar ett hopp… Ja, det gör dom faktiskt!

 

Det var nån som sa att vi egentligen bara består av molekyler och ljus. Så ser jag på allting, men vissa molekyler, eller snarare element, passar inte mitt livspussel. Äh, nu får det räcka med jolmet! Nu ska vi vara glada och hitta nyckeln som man drar upp den skuttande plåtfågeln med. Ah, där är den! Är jag vriden nu? Jaaaa, det är jag!

 

Såja, nu kan jag både skriva och skutta! Och då säger jag det rent ut: JAG KAN INTE MED SMULOR PÅ SKÄRBRÄDAN! JAG KAN INTE MED GUPPANDE BADANKOR SOM FÅTT SLAGSIDA! JAG KAN INTE MED NÄR DET GÅTT HÅL PÅ EN AV MINA ÄLSKLINGSOCKOR!

Men en del molekyler äääälskar jag!

Möte i Kabusa

 

Nu har vi hunnit landa lite i vår egen tid med våra egna tankar och funderingar. Att två timmar kan gå så fort! Det är nästan obeskrivligt! Hysteriskt märkligt! Detta lämnar ett kraftigt tomrum efter sej. Ett konstigt vemod känner jag, för det är lite som att skiljas från sina armar och ben.

Mina nya släktingar, som jag bara känt till via datorn, blev plötsligt livs levande. Vi är alla komna från samma plats – Österlen. Sen har vi spridit oss som agnar för vinden och hamnat på olika ställen i världen. Många är kvar i Skåne, men den största lyckan är den att få till en reunion fast typ 350 år senare. More or less…

När vi satt samlade runt fikabordet, tätt, tätt tillsammans, gick våra tankar till förfäderna och undrade om dom var med oss och hade lika trevligt som vi. Såklart dom hade! Vi är ju bara en förlängning av dom. Ingen av oss ville bryta upp, men vi blev nästan ivägskickade av personalen. Bortplockade och utsopade. Om dom bara vetat vad vi visste!

 

 

Och tänk att våra gubbar fann varann, som om dom alltid talats vid. Jag kände glädje och upprymdhet, stolthet och lycka. Kan någon förstå detta? Det betvivlar jag!

We are all one!

Tur och retur Österlen

 

Leo var på sånghumör idag och han skrålade för full hals om att vodka flöt, fast han blandade nog ihop den med “Stilla flyter Don”. Jag har aldrig hört talas om att att det rinner vodka i dom ryska floderna, men det har ju just varit Midsommar, så han kan ha lite rätt.

Apropå Midsommar så har jag hela helgen gått med pannan i djupa veck över en fundering. Vi åkte förbi klostret Mariavall och då tänkte jag på nunnorna där, om dom också dansar runt stången…

 

Jag tror Leos strupljud berodde på att han ätit alldeles för mycket kaviar till frukost och egentligen blivit väldigt sugen på nånting att dricka. Sån tur då att Olof Viktors låg så nära så det var bara att slinka in där på en latte och nåt smarrigt till. Det gick att sitta ute i trädgården idag, trots den täta molnigheten runt omkring.

 

Det finns ett mysigt ställe på Österlen som säljer färsk sparris och det ville jag visa Leo efter att vi varit på visning av ett underbart hus med grishus och loge. Om man skulle ha råd med det så fattas det en fet vinst på ett par miljoner. Men nu var det sparris som gällde.

 

Flera sorters sparris i olika bunkar. Det var självbetjäning, men vi skulle inte ha nåt. Trevligt ställe dock. Ägarinnan stod i sparrisåkern och hackade bort ogräs runt plantorna. Vilket slit och vilken tid det måste ta för all denna mark! Å andra sidan är det vacker utsikt åt vilket håll man än tittar.

 

Vi åkte vidare till “Gröna Ladan”. Där möttes vi av en liten hund som hade sånt starkt underbett så att det såg ut som han log med hela garnityret. Dom fick behålla sina loppisprylar. På utsidan var det betydligt mer spännande. Där borta i fjärran åskade och blixtrade det.

 

Det har varit ett sånt regnande den sista tiden så till och med sniglarna fått nog. Man kan inte ta ett steg utan att nästan krossa tolv stycken på en gång. Vi koncentrerar oss bara på mördarsniglarna. Dom är ju bara invandrare ändå så…(läses med glimten i ögat!)…

Haha, inget regn på hela dan!

En riktigt blöt Midsommar

 

Så var det Midsommar igen! Vädret var uselt och skulle inte bli bättre under dagen, men vikingar som vi är så fick inte vädrets makter hindra oss från att fira denna traditionella högtid. Ett av våra favoritställen är Kaffestugan Alunbruket. Regnponchon stuvades ner och så gav vi oss iväg.

 

Här var det blött, minsann. Det regnade av och till hela tiden, men den som väntar på nåt gott får sin belöning. Vi väntade förstås på folkdanslaget, som skulle börja dansa klockan 15.00. Då hann vi ta en fika innan och njuta av det vackra huset och omgivningarna.

 

Tiden gick ganska fort och vi hittade en bra plats att stå på i väntan på aktörerna. Huset intill är riktigt gammalt och miljön runtomkring är så otroligt pittoresk. Man ramlar flera hundra år tillbaka, när husen här beboddes av arbetare, som arbetade på alunbruket. Det var nog inte lika pittoreskt då, precis.

 

Vi var många som idogt väntade och många fick spä ut sitt kaffe med regnvatten. Nåja, det kunde varit värre. Dom hade sagt att det kunde bli åska, men det slapp vi, som väl var.

 

Men titta, där kommer dom ju! Han som pekar åt mitt håll tillhör dansarna och inte kunde jag väl ana att han skulle bli så glad att sej just mej! Nissen bredvid ser inte fullt så road ut. Han har väl inte fått nån snaps ännu!

 

Av med regnkläderna och rätta till mössan så den inte åker av i dansens virvlar! Vackert utsmyckad är hon, med silver på bröstet och en stor silverbrosch i halsen. Då är det bara att vänta på att nån herre i gula knäbyxor ska komma och bjuda upp till dans!

 

Så där ja, då var det igång! Det var hoppsasteg och hambosteg, polkasteg och tjosansteg. Om jag får säga min mening så liknar svensk gammeldans väldigt mycket amerikansk squaredance. Antagligen var det svenskarna som tog med sej denna dans när dom emigrerade till Staterna.

 

“Nä, nu måste jag ha en paus så jag får stoppa in en prilla!” Ett gammalt svenskt påfund det också. Numera med smaker av allt möjligt, men jag tycker det luktar hästdynga. Hur man kan stoppa det i munnen är en ren gåta. Och sen är det dessutom beroendeframkallande… Shit happens!

 

Här dansas det så knätofsarna krullar sej kring vaderna. Fina broderier har han, men det får jag förmoda att hans snälla fru har sytt åt honom. Annars sprätte det upp en massa gräs på dom nytvättade strumporna. Hua mej!

 

Vi var inte dom enda fotograferna och jag undrar vad den där folkdansaren egentligen har för sej, han till höger i bild? Det fick jag aldrig svar på och det gör inget. Jag gillar att smyglösa gåtor.

Nu orkar vi inte mer, så vi drar hem igen!

Ha det gott!

På långtur med Karin i Kåseberga

 

Vi hade ingenting att göra och vädret var sådär. För att vara strax före midsommar kändes vinden kall och molnen kivades om att ta den bästa platsen på himlen. Ibland lyste en blek sol upp det hela, men den hade svårt att bryta igenom och ta den plats vi så gärna önskar. En lagom lång promenad skulle det nog kunna bli ändå.

 

Och varför då inte i det underbara Kåseberga, där vi ändå trivs så bra. Hos Karin Anker stod vovven Douglas utanför dörren och han hade tur – Karin öppnade. Och vi hade tur – Douglas behövde sin dagliga långtur. En sån makalös tur det blev sen då! Nya vägar och nya intryck!

 

Vallmon blommar för fulla muggar och visar praktfullt upp sej i sin rödaste fägring både där man vill se den och där bonden inte alls vill ha den. Vi vandrade förbi gårdar och in på gårdar och beundrade gamla, vackra gårdar och suktade efter en alldeles egen gård. Hararna skuttade förbi och fåglarna pep i buskarna. Douglas hjälpte till att fixa nya hål i marken.

 

Dom nya ägarna till Kåsebergaodlingen har varit duktiga och sått sallad av alla de slag. Än är det inte säsong att handla, men annars är det ett paradis att köpa färska grönsaker här. Ska bli väldigt spännande och se vad dom erbjuder för gott vad det lider!

 

Vi tog oss över vägen och uppför kullarna mot havet. Här är utsikten enastående. Det går inte att beskriva i ord – det måste ses. Och just nu, när det är som grannast med all blåeld tillsammans med vallmon, är det värt att snyfta lite för att man har ynnesten att få uppleva detta. Det är minsann inte alla förunnat!

 

 

Här står vi och där borta ståtar Ales stenar bakom blomsterklädda backar. Jag tror att det var tur att solen inte sken. Bilderna hade blivit hårt belysta och färgerna hade förmodligen “dött”. Snart är vi nere i byn igen. Jag ångrar sååå att jag inte satsade på ett hus här när jag hade den möjligheten. Men jag tror ju inte på slumpen, så det väntar väl nåt annat där framme…

 

Tack, Karin, för att du visade oss alla nya vägar vi kan börja utforska! Du är en riktigt god vän, du! Nu ska vi hem och vila benen efter denna tvåtimmarsvandring. Eller var det tre?

Kram på dej, bruttan!

Sommartider, hej, hej!

 

Tvätten avklarad för idag och innan jag hämtar upp det sista, som ligger och gonar sej i torktumlaren, hinner jag svänga ihop några rader. Vi är nästan jämt ute och far. Vad ska man annars hitta på när man bor i lägenhet och inte har annat än himlen att titta på? Ja, och en fin lind.

 

Allt är inte från samma ställe, men det har ju ingen betydelse. Det är lika grant var man än befinner sej såhär års i Skåne. Jag älskar huppigupp-vägarna, där magen fastnar strax under nyckelbenen precis som man tagit språnget över den högsta punkten. Och sen kommer det en till och har man tur killar det i magen ytterligare en gång.

 

På en av våra favoritställen fanns det just denna dag en massa sländor. Det här är en blå flickslända. Den heter så även om det råkar vara en hane. Luften var stilla och varm. Grodorna kväkte i solnedgången och doften av vilt hängde i näsborrarna. Man vill inte gärna stöta på vildsvin, men annars är vad som helst tillåtet. Sa jag varg också?

 

Jädrar vad det dånade i backen när kvigorna kom galopperandes i hagen. Säkert ett 30-tal, men alla kom inte med på bild. Allting lyste i solnedgången och kossornas nosar glittrade fuktiga. Låter konstigt med nosar. En nos – flera nöss. Om det hade hetat nus, hade pluralis blivit nöss. Det bli nog kvarsittning där, tror jag…

 

Och vem har vi här då? Stora ögon, som inte riktigt kan bestämma sej för om vi är farliga eller bara nyfikna. Bäst att vara vaksam! Bambi blev dagens utdelning och kanske var den inte så rädd ändå. Ändalykten var ju samlad, om man säger så.

 

Vid det här stället hoppas man på att få se kungsfiskare. Hoppet kvarstår ännu. Små gulärlor däremot försökte med alla knep göra oss smått vansinniga när vi försökte fånga dom i luften. En gammal halvrutten gädda låg på stigen och osade. Den borde ju dra till sej massor av fåglar av den större ordningen.

 

Nån kungsfiskare blev det ju inte, som sagt, men pappa gulärla sjöng för kung och fosterland. Trots det brydde den sej varken om prinsar eller prinsessor, bara om att hitta mat till sina små.

Ärla vare Gud i höjden!

Mat, svalor och shopping

 

Sol och varmt! Egentligen skulle det vara perfekt att lägga sej på stranden och jäsa ett par timmar, men så blev det inte. Simrishamn lockade av alla ställen. Det finns ett matställe där som jag bara älskar. Börje Olssons Skafferi. Lyx, lyx, lyx!

 

Där får man mat som magen tycker om – vegetariskt. En buffé som enbart består av delikatesser. Supergoda ostar, getostpaj, en sallad med svarta linser och fetaost, prosciutto, vindruvor och melonklyftor. Det var bara ett axplock, kan jag säga. Ett äldre par kom in och tittade på skinkan och sa att dom inte kunde äta där för det var inte vegetariskt. What?????

 

Mätta och stinna vaggade vi till Österlens Museum. Där i disken låg föreståndarinnan. Jag undrade om hon bäddat riktigt mjukt och fint för sej nu. “Jodå”, sa hon, “jag har slängt in en kudde också. Vill ni ha hjälp får ni hjälpa mej upp”. Det var bara på skoj förstås, men kul såg det ut. Inte konstigt att man trivs här!

 

Inne på Apotekarens trädgård svepte plastänglar förbi, eller vad det nu var, gjorda av Carolina Gynnings mamma. Jag blev nyfiken på texturen och blev väldigt överraskad av den mjuka, gummiaktiga känslan. Häftigt gjord och prydde sin plats gjorde den.

 

Men det var ju inte slut där. Alltså, att gå omkring bland grejorna här får plånboken att rycka till, det kliar i fingrarna och munnen kan inte låta bli att undslippa små “åååh:n” och “så fiiin” och allting där emellan. Hade redan bestämt mej för en kudde, men ändrade mej när jag fick syn på dom franska mjölsäckarna.

 

Och här fick även fotograferna i oss sitt lystmäte. Svalor i mängder. Leo fick en superbild och jag fick nöja mej med den här sisådärbilden. Tålmodigt väntade jag på den “rätta” bilden, men det ville sej inte. Putt och gramse gick vi mot bilen…nä, så allvarligt var det inte. Bara lite. Yttepyttelite!

 

Jag hade nämligen sett nåt på parkeringen vid hamnen. Vad sägs? En skylt som denna can make your day! Trust me!

Världens godaste temla

 

Leo, “da man”, har kommit till stan! Första timmarna kunde man prata med honom om allt och han svarade precis som man ville. Men från och till somnade han mitt i en mening med munnen på vid gavel. Jag sa åt honom att gå och lägga sej, men då skulle han inte sova på natten, trodde han. Jag tror inte han vet om att han gick i sömnen resten av den dagen.

 

Dan därpå var han osedvanligt lugn. Och glad som en lärka. Jag förstod ganska snart vad det var som hägrade. Det finns ett visst ställe på Österlen, som har något alldeles extra för en sockerberoende. Jag såg i hans ögon vad det var han spetsat in sej på. Det låg som en bild på hans näthinna och var fullt synligt för omvärlden.

 

Här är den! Den nya Sommarsemlan! Och var den god eller var den god? Jag ska ju undvika gluten har jag bestämt mej för, men när man står och ser att det bara finns tre semlor kvar och det vattnas i munnen och börjar rinna lite smått i mungiporna, då bara måste man ha en. Och jag kan försäkra att den var meeer än god!

 

Det är försommar och svalt i vindarna, så därför satt vi inomhus. Efteråt gick vi en sväng i trädgården och hittade en blomma jag aldrig sett förr. Tror jag. En gul vallmo, om det nu är en vallmo. Jag vet inte. Vacker var den och lyste som självaste solen. Rapsen har blommat över och naturen har återgått till en mer jämngrön uppenbarelse.

 

Leo ville fota småfåglar. Lotta följer med. Leo såg inga småfåglar. Lotta såg inga särskilda småfåglar heller. Leo letar och visar var dom satt förra gången och Lotta tittar snällt, men ser inga i alla fall. Dom enda vi lyckades störa var några halvvuxna kalvar, som plumsade ner i vattnet utan jubel och hejarop.

 

Även maskrosorna är överblommade och står som en sky av pudervippor i hagmarkerna. Det blev inga mer uppfyllningar på önskelistan denna dag. Ibland får man vara nöjd med det lilla. Jag är i alla fall glad att “da man” har vaknat. Och vi klarade oss från dikeskörning den här gången också!

Tur att Mimmi är en duktig bil!

Jag har fått ett nytt infall

 

Eller anfall, vilket man nu föredrar. Man måste förnya sej ibland och inte fortsätta att springa runt i gamla fotspår för länge. Då kan det bli djupa spår i parketten. Och eftersom jag ju ändå mest håller på med att leva som jag har lust så var ju klivet inte så himla långt. Jag satte bara den ena foten framför den andra och så var det gjort! Enkelt och elegant!

 

Varför gör jag nu det här då? Det var ju bra som det var! Nä, det var inte helt bekvämt att ha sitt udda efternamn hängande som en löpsedel på nätet, visade det sej till slut. Vill man synas så får man ibland betala priset och det priset blev alldeles för högt.

 

Så småningom börjar man se spöken mitt på ljusa dan och jag har nog med att se mej själv i spegeln på morgonen… Nu får vi se hur långt detta bär, men min förhoppning är i alla fall att alla ska trivas med min nya bloggtitel. Det kostar ju ändå inget och jag säljer ingenting eller gör några pengar på mitt lilla nöje.

 

Därför får bloggen heta “Med liv och lust”, vilket ska antyda att allt man gör ska man göra med så mycket lust man kan. Lust att upptäcka sej själv. Lust att upptäcka omvärlden. Men framför allt att upptäcka hur allt hänger ihop, för det gör det! Även städning och diskning, som för mej mest handlar om olust.

 

Så nu öppnar jag dörren för min själ att flyga fritt över ängarna och insupa allt vackert och njutbart som finns i livet. Det där oändliga livet utan begränsningar…och, eh…som är fullt av infall! Haha!

Men först måste jag ner på stan och köpa ost!

Mors!