I vårsolens glans

 

Nu har våren kommit igång på riktigt. Solen skiner från en klarblå himmel och inte ett moln lyckas jag upptäcka. Kan det bli bättre? En svag vind om än lite isande fick man väl tåla. I parken frodas vintergäcken nästan utblommad i stora gula mattor och snödropparna klungar ihop sej i mindre grupperingar

 

 

Men inte nog med det! Krokusen har tittat upp och är det nåt som gör mej glad på våren så är det krokusen. Gulare än kycklingar. Nu står det inte på förrän scillan täcker backarna och lyckan är fullständig. Jag såg en skata sitta på en gren och vippa med stjärten. Undrar om skator har tics eftersom dom gör så? Eller tourettes syndrom?

 

Detta måste vara den första dagen folk satt utomhus i solen. Tänkte sätta mej och lapa lite sol i småbåtshamnen som dom andra, men jag gick vidare på min upptäcktsfärd. Stannade till och fick en trevlig pratstund med en främmande dam som kände min faster. Ja, världen är bra liten ändå!

 

Ljuset har en förmåga att leta sej fram på spännande ställen. Alla gatlyktorna började lysa ikapp. Så säreget och vackert det blev! Man ser också hur disigt det är i luften. Glad i hågen traskade jag vidare. Till min förvåning upptäckte jag en ny fågel i Klosterdammen – en skedand.

 

Inte världens skarpaste bild. Jag blev ju lite skakis när jag såg den, just som man inte ska bli skakis. Men en skedand är det. Den simmade bara längre och längre ifrån mej och snabb i vändningarna var den, så i morgon ska jag göra ett nytt försök. Dumma pippi!

 

Nej, detta är ingen skedand! Det ser jag också, men jag kunde inte låta bli att följa med i tvagningsritualen. Hur många vingar har den här egentligen? Och jag blev så in i bäng sugen på kaffe av allt detta blöta…

Fast det får bli hemma i soffan.

Reflektioner

 

Väl medveten om dumheter jag gjort mot mindre vetande och förmodligen kommer att göra dom återstående åren av mitt liv, måste jag ändå gå vidare och LEVA. Ingen någonsin har kunnat vrida klockan tillbaka och fått saker och ting ogjorda, hur mycket man än önskat och velat. “Den som är utan skuld skall kasta första stenen”. Personligen tycker jag att MÅNGA ska ta fasta på dom orden!!!

 

En sån här dag, då regnet formligen vräker ner med hjälp av en hemsk vind, finns det tid till eftertanke. Jorden vandrar vidare på sin bana över himlen. Solen kommer för oss nordbor alltid att stiga upp i öster och alla blir vi äldre i samma takt om än inte alltid klokare. Tyvärr är det många av oss människor som helst matar sitt ego med massor av illusioner.

 

Jag har varit stenen i skåpet. Jag har varit nyckeln i låset, men jag har också varit proppen i flaskan. Alla är det nån gång i sitt liv. Därtill har jag varit munken i Tibet, den minsta lilla vattendroppen i havet och den skälvande vingen på en döende fluga. Jag har varit allt och jag ÄR allt, precis som alla är. Så lätt att glömma!

 

Växten behöver ljus för att leva. Lite vatten kan uppehålla livet ett tag, men om näringen uteblir torkar den ihop och dör. Ingenting överlever i mörker och förtvivlan. Vi behöver få vara nyfikna och känna barnets glädje och upptäckarlust. Vi MÅSTE få göra fel för att kunna göra rätt. Att straffa någon för det är att väcka aggressioner och motstånd. Hur uppstår krig?

 

Nu ska jag återvända till min bok, med ett innehåll som är så mångdimensionerat och fullt av möten med det som är så mycket större och så mycket djupare än vad den begränsade människan orkar bryr sej om. Det kanske är dags att ändra på det?

Gör ett försök! Du kanske vinner nåt på det!

Sälja eller köpa?

 

Jag har säkert berättat om allt bråte jag har liggandes och ståendes överallt. Det är konstigt att man vill ha allt och när man väl har det så vill man ha mer. Mycket vill ha mer, heter det ju, men man ska ju ha plats också. Förr eller senare kommer grejorna ikapp en och man funderar varför dom bara står där. Om man ens kommer ihåg dom, vill säga.

 

Det här sushisetet hade jag alldeles glömt bort. Stilrent och utsökt, men hur ofta äter man sushi hemma och hur bökigt är det inte att lämpa över allt så det ser snyggt och prydligt ut på dom eleganta tallrikarna? Så jag bestämde mej för att sälja dom. På facebook. Inte en endaste kotte har anmält intresse…

 

Så jag sprang ner på stan och handlade. Den här gången blev det ett par nya skor. Dom ska ersätta dom gamla som jag försökte måla svarta. En av dom är fortfarande svartmelerad och den andra smutsigt beige och så kan man ju inte gå omkring och se ut. Nu fick jag veta att det finns färg för nubuk om olyckan skulle vara framme igen.

 

Min lilla skyddsängel vakar ändå ständigt över mej. Det bästa med den är att den aldrig använder några pekpinnar och aldrig några förmaningar. Den gillar alla skorna och filtarna och kuddarna och nötterna, ja, faktiskt allt jag släpar med mej hem från butikerna. En mycket överseende ängel och vi tycker oändligt mycket om varandra.

 

Det är då man kan kalla sej för en Lycklig Lotta, även om dagarna är grå och regnet strilar nerför fönsterrutorna och skåpen dignar av en massa onödigt.

Nu ska jag baka fröknäcke!

Ansträngande ansträngningar

 

En gång i tiden hade jag en sån där motionscykel. Med motstånd, som man själv kunde reglera. Bor man mitt inne i stan så är det utmärkt att cykla inne i lägenheten. Och där satt jag och vevade på mina pedaler medan musiken skvalade i öronsnäckorna. Trampeli-tramp!

 

Ja, det började ju bra, men sen tyckte jag att omgivningarna blev för tråkiga.Samma möbler susade förbi och samma tapeter. Jag kom liksom ingen vart. Då bestämde jag mej för att cykla Öland runt. Ön är trots allt inte längre än 14 mil och det skulle ta några veckor om jag cyklade varannan dag och vilade efter varje mil sådär.

Det var då som det stora motståndet rullade in. Jag hade väl kommit till Gärdslösa, tror jag, när luften gick ur mej. Alltså, det är inte lätt att se hela Öland passera revy när man blundar eller tittar ut genom fönstret och blänger på en trist tegelvägg under idogt trampande.

Jag sålde cykeln!

 

En pilatesboll måste vara perfekt för mej! En med färg, så man blir glad också. Sen blev det um-pa-pa, pum-pa-pa av, tills bollen kändes fast och lagom sviktande. Med frenesi tog jag mej an den första övningen och föll till golvet med ett brak. Det var då jag för första gången på allvar insåg att bollar är runda. Då var inte det roligt längre.

Jag bullade upp med mattor och mjuka filtar under och tänkte minsann inte ge upp så lätt. Provade en ny övning, men det tog inte lång stund förrän jag låg där i en opassande ställning och svor över alla boll-jävlar i världen.

Jag gav bort bollen!

En dag drev jag runt och pillade på saker i en billighetsaffär och plötsligt ser jag den - min nya, enkla motionsbräda. Från och med nu skulle det bara bli att kliva upp och kliva ner 500 gånger om dagen och jag skulle få flåset tillbaka. Efter tjugofem steg med vardera benet upp och sen ner, släpade jag mej mödosamt till soffan och där blev jag liggande.

Nästa dag började jag om igen med nya friska tag. Vad jag då inte tänkte på var att ha gympadojor på fötterna. Sockor är hala på plast! Riktigt ordentligt hala. Jag har ont i baken än. Önskade jag hade haft ett par sockiplast… Detta är verkligen mot-ion!

Jag ställde in den under sängen och där står den och samlar damm.

Nu går jag ut en sväng i friska luften istället!

Rör inte våra högar!

 

Här i Skåne vimlar det av högar av alla de slag. Det kan vara jordhögar. Det kan vara efterlämnade högar av det mera illaluktande slaget. Och det kan vara gravhögar. Bara för att nämna några. Den här högen, som jag tänkte skriva lite om, kallas Grosshögen. Varför den heter så ska jag snart sätta tänderna i. Kanske.

 

Så mycket till hög ser det inte ut att vara, men förled dej icke att tro något annat. Den är till och med stor. Det anar man av själva namnet, om jag nu fattat det hela rätt. Det tyska ordet Gross betyder helt enkelt stor. Varken mer eller mindre.

I forntiden var det en betydande grav, alltså något alldeles extra. Området på höjden har använts som gravplats i mer än 3000 år. En massa mindre gravhögar har legat runt ikring här, men dom har blivit helt överodlade. Så är det med den saken.

 

Alldeles i närheten levde vikingarna sin vardag några tusen år senare. Det var ingen dum plats att bo på, med utsikt över havet och den närmaste grannen man kunde skönja på andra sidan var Bornholm. På den tiden var ju inte gränser uppdelade i länder som idag, så om bornholmarna var fiender eller fränder förtäljer inte min lilla exkursion.

Fornminnen i form av sländtrissor, benkammar, keramik, ringar, spikar och pärlor har man förstås hittat. Jag kan inte rabbla upp allt, men det kan inte vara så svårt att föreställa sej mer om man har lite intresse av fornfynd.

 

Det dom däremot inte hade var kaffe latte. Och det har inte jag heller nu när jag druckit ur och bara kan se en fin lite växt i koppens botten.

Måhända ett fornfynd med tiden.

Sakletardag

 

Det var så soligt och vackert idag så man nästan fick ont i ögonen. Inte ett moln på himlen, men det som var minus var den ihärdiga nordvästanvinden.Den var så iiiisande kall att innan den nådde fram till mej hade den nästan bildat ismoln som man krockade med. Tro det eller ej, men vi släpade fram ett par plaststolar och satte oss i lä i solen och åt lite lunch.

 

Vi var i Smygehamn och vinglade omkring där på strandens flintastenar. Caféet var stängt. Glassbaren var stängd. Fiskaffären var stängd. Och i vattnet låg en säl och sussade. Med skum blick kan man få ihop det. Jag letar efter skummisar idag.

 

Tomten hade bråttom hem efter jul. Han fastnade med skägget på en pinne och där sitter det än. Det är då en sak som är säker och eftersom jag letar efter saker med skum bakgrund hamnade det som blickfång i min kamera. Fast bakgrunden är inte skum förstås. Men skumt är det!

 

Detta är en sten. Eller en fågel. Kanske en stenskvätta. Den ligger på stranden och det kan skvätta havsvatten på den. För den skumögde liknar stenen en fågel och – voilà, så har vi en stenskvätta. Det fattar man ju att det inte går att säga skvättstena och sen begripa vad det betyder, så nu har ni förklaring till namnet.

 

Och det här är en del av en uggla, eftersom den är beskuren efter halsen. Det hade inte jag gjort. Troligen ville den inte visa resten så han svepte in sej i detta solkiga stycke vindpinade tyg. Det kan förstås vara resterna av ett ugglebo eller en kapuschong. Nåväl, han satt där han satt och spejade över vidderna med vidöppna ögon.

 

Jag har med sorg insett att jag måste hålla mej till föremål som står stilla, sitter fast eller ligger för ankar. Vad gör jag för fel? Åh, en lampa! Om än otänd!

Kan någon annan upplysa mej?

Ett bra boktips

 

En av mina stora passioner är att läsa böcker. Deckare har låg prioritet och det man kallar “tantsnusk” vet jag inte ens vad det är. Det har i alla fall aldrig intresserat mej, men det gör mej varken till en bättre eller sämre människa för det. Noveller har heller inte fallit mej på läppen och inte heller poesi.

Jag har en favoritförfattare, som är riktigt outstanding. Eckhart Tolle. Här pratar vi inte romaner eller annan skönlitteratur. Tolles böcker handlar om livet, oss själva och omvärlden på ett djupare plan. Man tvingas att tränga in i varje mening han skriver för att kunna förstå “varandet”. Just nu läser jag “Lev livet fullt ut”.

 

Den här boken har blivit kallad ett mästerverk, står det i förordet. Kan man ta till sej kunskapen så finns möjligheten där att kunna förändra sitt liv och till fullo inse vilka vi är. Tolle skriver att kroppen är nyckeln till vår ocean av kunskap och vägen till sinnesro. Och det kan man verkligen behöva i denna värld av buller och hot från när och fjärran.

Roligare än så här blev det inte idag!

Puss och kram!

PS. Glöm inte att njuta av nuet!!!

En ny minnestripp till Öland

 

Under många somrar var jag  på Öland och njöt av lantlivet och havsdofterna. Det var en ljuvlig tid och jag har svårt att komma över alla lycksalighetskänslor jag upplevde när jag var där. Det har inget med religiositet att göra, bara vanlig glädje och upprymdhet. Som en gigantisk snuttefilt.

 

Här är huset vi vistades i väldigt ofta. Vi drack läsk och käkade wienerbröd för jämnan om man nu inte drack kaffe förstås. Ibland lagade vi middag eller kokade jordgubbssylt i det stora köket med den minimala köksutrustningen. I skafferiet bodde en liten hasselmus. Det kunde man förstå av alla pluttarna där inne.

 

Vill minnas att detta var plommonträd på ömse sidor om gången ut mot vägen. I slutet av sommaren föll dom ner och samlade getingar och allt annat flygande i mängder. Man fick passa sej så man inte druttade på ändan när man råkade kliva på några övermogna bär. Jag lovar att det var halt som en skridskobana. Och där till höger skymtar man Bettan, min cykel.

 

Mr Birger själv. Här sitter han nere vid fiskebodarna och pekar ut var man kan se säl. – “Däe och däe”, sa han. Han hade sett massor och dom enda jag har sett finns på Skansen. Och jag fick inte se några på Öland under alla år, men lika glad är jag för det.

 

På Alvaret hade han sina får. Det var många stängsel och grindar att forcera  när vi skulle se till att dom hade vatten och mådde bra. Får är finurliga rackare och slinker gärna igenom hål om dom kan. Det blev till att räkna dom en och en och bara Gud vet hur många jag räknat två eller tre gånger. Sicken en uppgift!

 

Middagen är serverad. Lammstuvning kanske eller bara simpla köttbullar med makaroner. Observera det läckra flugpappret i fönstret! Översållat…

Men vi är inte kräsna…

Leo i ett nötskal

 

Är det nåt Leo är duktig på så är det att stå på öronen. Inte bara när det är fredagen den trettonde och han hamnar huvudstupa rakt in i en taggbuske. Nej, det ska helst inte vara förutsägbart på nåt enda sätt. Leo kan göra såna konster när som helst och utan den minsta förvarning. Idag var det just en sån dag.

 

Och medan det händer överraskas man av att man som åskådare faktiskt kan bli lamslagen. Tankarna far iväg, men man inser illa kvickt att här finns inget man KAN göra. Det vore i så fall både egendomligt och idiotiskt. Jag står och ser på medan Leo “tar ett dopp”.

 

Nej, jag skojar inte, även om situationen blev en aning bisarr när jag ser honom ligga där i tången och såg ut att ta ett par simtag. Vi var på stranden denna soliga februaridag. Kanske var det en grad varmt, annars hade han väl inte plumsat i. Tången var dyngsur, men rätt ut i den kliver Leo utan att tänka sej för.

Han sjunker ner till knät och fortsätter framåt i tystnad med det andra benet mot sandbanken. Han sugs ner som vore det kvicksand. Slurp! Ur min strupe kommer ett kvävt: “Oj!” Sen ser jag honom lägga sej raklång och vad han egentligen sysslar med vet jag inte. Hur han ska ta sej upp är en gåta. En blöt sådan.

 

Japp, då var det bara att gå hemåt igen då. Och jag höll mej så det nästan gjorde ont i magen. Av skratt alltså.

Nu blir det nya brallor!