Som alla vet, så har solen lyst med sin frånvaro mest hela november och december. Dom dagar det varit sol har vi med barnslig iver dragit oss ut i markerna för att se om något intressant är i görningen. Man vet ju aldrig från dag till dag.
Meteorologen sa att det skulle bli snöfall. Stackars snöflingor! Det kan ju inte bli annat än platt fall. Aldrig har jag hört talas om regnfall – ja, möjligen då vattenfall, men det är ju nåt helt annat. Meteorologen fick i alla fall rätt. Vi vaknade till ett vinterland.
På åkern kunde man tydligt se hur Kung Bore sätter tänderna i backen. Långa, hemska gaddar har han. Som hin håle själv. Lite vackert var det förstås i solskenet. Det knastrade rejält under skosulorna när vi försiktigt spanade efter vilt…
Och ser man på! Spår av hjort. Hmmm, verkar lovande. Spaningen tog fart på allvar och kamerorna knäpptes aldrig av. På en höjd stod en stor klunga dovisar och betade vad dom kunde komma åt i det frusna underlaget.
Ett och annat rådjur passade också på att få sej ett skrovmål. Det kan vara gott med krispiga grönsaker ibland också. Som omväxling. Dom här såg inte det minsta ängsliga ut, jakttider till trots. Och glada som barn blev vi.
På den där höjden betade dovisarna tillsammans med får (fast dom är bakom “fjället”). Ja, det ser nästan ut som en skock renar på högfjället. En fantastisk syn för oss, som inte bor i en kåk på vischan. Synd bara att det är så pass långt bort så bilderna blir oskarpa vid förstoring.
Solen står inte högt på himlen såhär års. Strålarna blir långa och mörkret faller (jaha, mer som faller…) snabbt. Vi gav oss hemåt igen. Det var inte alls halt på vägarna och Bebe spann som aldrig förr.
Sångsvanar. Hur ofta ser man såna i grupp? Det är absolut första gången för mej i alla fall. Och det var inte den enda gruppen sångsvanar vi såg. Jag blir ju lyrisk! Det enda som är bra med den vita snön är att man ser djuren bra, men f-n så kallt det blir med en gång!
Tack, solen, för dessa fina dagar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar