Underbar julmarknad

 

Så var det dags igen! Leo har aldrig varit på Katrinetorps julmarknad och jag ville verkligen dit. Den bästa och finaste på mils avstånd. Det gruffas och knotas alltid inför nya ställen, men jag har lärt mej att knäck i lurarna (mycket knäck och särskilt så här års) hjälper bäst mot allehanda nöffanden.

 

 

Den här bilden har jag lånat för det var så ohyggligt mycket folk där och helt omöjligt att fota den fina entrén utan störande element.Det är det värsta med såna här julmarknader. Jag menar att det är som en myrstack av människor överallt med tunnelseende. Nåja, stället är som gjort för julstämning och det vill man ju inte missa.

 

 

Herrgårdens högste höns hälsade oss “varmt” välkomna, så som det anstår en marknad av kvalitet. Jag log, men vad Leo pysslade med förstår jag inte. Han frågade direkt: “Var kan man smaka på saker?” Några meter innanför grindarna såg jag något som fick magen att gå i spinn på Leo. Alltid samma vessla!

 

 

Vi borde ha delat på oss där, för han kunde inte släppa tanken på en tjock, fet, rykande het nygrillad korv med ketchup och senap som gled som en klick smör över fingrarna. Jag såg det i hans ögon och jag hörde det på hans röst. Har vi åkt ända hit och betalat inträde för att han ska äta korrrrv?

 

 

Som tur var fick han annat att tänka en stund. En hästren (eller så var det en ren häst) lockade. Och sen lurade jag in honom i den största sidolängan. Här fanns det allt att smaka på. Korvar i alla former och smaker, fruktbröd, marsipan, glögg, honung, pumpagojs, godis och superduperost.

 

 

På gården framför sagohuset stod en pepparkaksgumma och tomtemor. Det blev nog en lugn dag för dom. Barn såg jag nämligen knappt, men desto fler pensionärer och rollatorburna. Fast sagor går nog hem i alla åldrar. Det verkar så när man följer nyheterna om den politiska “sandlådan” vi hamnat i.

 

 

Så småningom särade vi på oss ändå. Korvtarmen ville ha sitt och jag fortsatte att botanisera bland alla vackra linnekuddar, angorasockor, silversmycken, halmarbeten och handstöpta ljus. Sen gick jag ut för att se efter vart Leo tagit vägen, men kunde varken hitta korvtarmen bland korvarna eller bland syltburkarna.

 

 

Med sänkt huvud insåg jag att det nog var dags att åka hem och leka “Ulla-Bella, sekreterare” igen. Borta bra, men hemma bäst! Fast det var nog bra för plånboken. Jag hade spetsat in mej på några saker, men dom står kvar där dom stod ännu.

 

 

Hej då! Vi ses kanske igen nästa år!