Kallare än vanligt

 

Dom senaste dagarna har vi verkligen blivit bortskämda med sol. Och såna solnedgångar vi haft! Så vackra så man hisnar! Men nu blev det visst omvänd ordning… Turen gick till Fyledalen – en plats som får själen att koppla av och ta vara på nuet. Där är tyst, vackert och faktiskt spännande.

 

 

Isen har precis lagt sej och strån står upp ur det låga vattnet från ån just där det svämmat över. Det knakar lite oroväckande i isen, sådär som när isen rör sej. Först brydde vi oss inte om det, men när det sen bara fortsatte så insåg vi att det inte var BARA isen.

 

 

Vi vänder om och tar oss tillbaka en bit för att se vad det var som rörde sej nere i iskanten. Det var ju snårigt i området och jättesvårt att skilja mellan svarta stammar och HUPP – där kom den farandes – grisen! Och kameran dinglade i armvecket…

 

 

Det där konstiga is-ljudet fortsatte och vi förstod att det var fler än en gris där så vi vände om igen och vandrade vidare dit vi var på väg från början. Jag älskar ju när det är grönt, men jag måste med största motstånd erkänna att vintern KAN vara vacker, men bara ibland.

 

 

På återvägen tänkte vi att spåren efter grisen måste vara väl synliga i snön, men hur vi än letade så hittade vi inget annat än orörd snö. Det måste ha varit en flygande gris vi sett fara över marken. Å andra sidan tyckte jag det var rätt skönt om det nu skulle vara fler grisar på platsen. Man vill ju inte väcka den gris som sover.

 

 

Se, sån spänst jag har! Ett typiskt tyngdlyftarstrå. Motiven bara vällde in och det går inte att publicera allt man ser, så det får bli ett axplock. Snön låg porös på grenarna, som i sin tur var belysta av en sned sol. Om jag bara kunnat återge HELA synen…

 

 

Den här får mej att tänka på locket till en semla. Och som en tanke började det knorra välbekant i magen. Naturen fylldes av semlor, som flöt omkring i ån. Solbelysta.

ICA nästa!

Javisst, ja! Glömde ju solnedgången! Här kommer en av dom.

 

 

Remenber! You only live once!

Åtminstone åt gången…

Vintern är här

 

Som alla vet, så har solen lyst med sin frånvaro mest hela november och december. Dom dagar det varit sol har vi med barnslig iver dragit oss ut i markerna för att se om något intressant är i görningen. Man vet ju aldrig från dag till dag.

 

 

Meteorologen sa att det skulle bli snöfall. Stackars snöflingor! Det kan ju inte bli annat än platt fall. Aldrig har jag hört talas om regnfall – ja, möjligen då vattenfall, men det är ju nåt helt annat. Meteorologen fick i alla fall rätt. Vi vaknade till ett vinterland.

 

 

På åkern kunde man tydligt se hur Kung Bore sätter tänderna i backen. Långa, hemska gaddar har han. Som hin håle själv. Lite vackert var det förstås i solskenet. Det knastrade rejält under skosulorna när vi försiktigt spanade efter vilt…

 

 

Och ser man på! Spår av hjort. Hmmm, verkar lovande. Spaningen tog fart på allvar och kamerorna knäpptes aldrig av. På en höjd stod en stor klunga dovisar och betade vad dom kunde komma åt i det frusna underlaget.

 

 

Ett och annat rådjur passade också på att få sej ett skrovmål. Det kan vara gott med krispiga grönsaker ibland också. Som omväxling. Dom här såg inte det minsta ängsliga ut, jakttider till trots. Och glada som barn blev vi.

 

 

På den där höjden betade dovisarna tillsammans med får (fast dom är bakom “fjället”). Ja, det ser nästan ut som en skock renar på högfjället. En fantastisk syn för oss, som inte bor i en kåk på vischan. Synd bara att det är så pass långt bort så bilderna blir oskarpa vid förstoring.

 

 

Solen står inte högt på himlen såhär års. Strålarna blir långa och mörkret faller (jaha, mer som faller…) snabbt. Vi gav oss hemåt igen. Det var inte alls halt på vägarna och Bebe spann som aldrig förr.

 

 

Sångsvanar. Hur ofta ser man såna i grupp? Det är absolut första gången för mej i alla fall. Och det var inte den enda gruppen sångsvanar vi såg. Jag blir ju lyrisk! Det enda som är bra med den vita snön är att man ser djuren bra, men f-n så kallt det blir med en gång!

Tack, solen, för dessa fina dagar!

Snart kommer Kalle!

 

Jag vet inte om jag klarar av mer nu. Folk är så konstiga. Leo frågade om jag ville ha grisgrynsgröt till lunch. Alltså…näe, helst inte. Men med den synen framför ögonen tog jag mej till bordet som dignade av sill och gröt och ägg och julmust och kanel och kaviar och…jag har säkert glömt nåt.

 

Sen ger sej Leo ut en sväng och ser till att Bebe har det bra. Under den tiden är det lugnt och tyst och väldigt normalt, om jag får uttrycka mej så. Men genast han kommer innanför dörren började det igen. Han sa: Var är fågelmaten? Fåglarna sitter i buskarna och pippar allihopa! Och kvick i näbben som jag är så svarar jag: Jamen, då är dom för upptagna för att äta!

 

 

Vår vän Claes i Bösarp ringde för att God Jula. Han berättade att han fått långkalsonger. Men nu råkade dom ju vara stora nog att kunna härbärgera minst två Claesar. Utmärkt, tycker ju jag, för då kan han ju dra fram dom över fossingarna så har han ju ett par strumpbyxor.

 

 

Claes hängde på där och föreslog att man kunde sätta ett gummiband framför tårna så det höll tätt, vilket jag tyckte var en alldeles utmärkt idé! Och sen ett par hängslen över axlarna och tomteluvan nerdragen över öronen! En selfie på det skulle slå alla tittarrekord på facebook, men därtill var Claes alltför blygsam. Synd!

 

Några dagar före jul

 

Det är bråda dagar inför julen. Och det säger jag som knappt ska äta nån julmat att tala om och som knappt dekorerat med tomtar och slikt. Julgran har vi ingen, men jag har slängt långa ögon på plastgranar med färdig ledbelysning, som faktiskt sett ut som riktiga Disneygranar. Men nej, jag vill ha doften också!

 

 

Men det har varit bråda dagar på andra sätt. Man vill ju träffa folk man känner och munhuggas lite grann över en kopp java och söt glögg. Denna sista advent före jul rattade vi iväg till kära Karin i kära Kåseberga. Där fick vi smaka kaffe med Oatly-mjölk. Överraskande gott! Kommer säkert att bli min nya melodi. Tusen tack, Karin!

 

 

Nu hör det till saken att just denna helg var det julmarknad nere vid hamnen. Först köpte vi sill hos Ahls och sen gick runt bland alla stånd, som sålde hemstickade mössor med tofs, guldkantade muggar, fina läderarmband och ett hav av blommor. Inte nödvändigtvis hyacinter och granriskransar, utan något vi alla längtar efter när vi passerat nyår.

 

 

Tulpaner! Plötsligt steg ljuset i mina ögon efter den här regniga och murriga hösten. Det var som en hägring och mina sinnen förleddes att för ett ögonblick vandra i en skir bokskog med vitsippor över hela marken. Men för all del, hellre regn än snö och halka!

 

 

Leo frös om fötterna i sina nya halvkängor och i ett trevligt stånd köpte han äkta fårskinnssulor (inte såna som man kan köpa i vilken skoaffär som helst), som han nästan genast stoppade i dojorna. Det gjorde susen och av Karin fick han “tåvärmare”! Leo bockar! Vintern är räddad! Och tårna också!

Nu är det kväll igen och fyra ljus är tända som sej bör. Och av någon outgrundlig anledning hoppas jag att ingen jag känner (och ingen annan heller för den delen) ska återfödas som en ond människa!

Måtte kärleken segra!

Buskul före jul

 

I eftermiddag är det sista tvättdagen före jul. Det har lagrats en del och för att kunna sortera i färger ligger lakan, strumpor, tröjor och kalsonger i olika högar. Ett högst normalt tillvägagångssätt. Men i det här hushållet får man se upp OCH se ner. Anna Kinberg-Batra tycker att lantisar är tappade bakom en vagn och hon har heeelt rätt.

 

 

Vad hon missar är det väsentliga i att vara lantis – att livet är kul, mindre bullrigt, renare luft och mycket djur och natur. Särskilt mycket djur och man vet aldrig var man har dom. Att dom har en egen vilja och rör sej fritt i mitt hem, det har jag förstått, men att dom minst en gång om året älskar att ställa till det, det har jag fattat först nu.

 

 

Brylle tyckte det var jättekul att snurra runt som en atom i tvättmaskinen och trodde väl att han osedd skulle kunna slinka med den här gången också. Han har glömt den hiskeliga hjärnskakningen han fick sist då han låg och yrade om krossade tomater och Christer Lindarws rosa paljettklänning i månader.

Och Rådis vill absolut hänga i knävecken på torkställningen i badrummet. Han har ju inte ens några knäveck! Hans knän går åt fel håll, för höge Farao! Men, men, han ligger i träning, säger han och man får väl respektera det tills han också ligger i koma och drömmer om små svarta, glittrande trikåer och diadem mellan öronen.

 

 

Upp ur vrårna, tassar fram på tårna…ja, herre jösses! Bitmärken i varenda mandarin! Jag såg på nätet att man säljer musfällor billigt, som om det skulle hjälpa mot dom här framfusiga små marodörerna! Dom har till och med gnagt sönder en tavelram, så nu är jag tvungen att köpa en ny tavla att hänga på väggen ovanför soffan. Tänk att jag just har lovat dom ett paket russin!!! Var!

 

 

A men – vad är nu detta? Har farsoten brutit ut i finskåpet också? Visste inte att änglar hade humor! Dom brukar mest prassla och ställa till oreda i strumpförrådet, har jag märkt. Alltså har jag bara udda strumpor och var den andra halvan blir av har jag ingen aaaning om.

Mina älskade små gosedjur! Vad vet Batra om livet?

Ingenting!

Musproblem

 

Vi vaknade i morse av att det smattrade mot fönstret och vinden svepte obarmhärtigt över stadens alla hus och träd. Fåglarna satt och kurade i ett hörn där det var hyggligt vindstilla. Dom kuttrade inte förnöjsamt, utan småbråkade med varandra om vem som satt på den bästa platsen. Vi är rätt lika varandra, vi varelser.

 

 

Efter frukostens fröknäckeknaprande närmade jag mej datorn och vad hände då? Den lilla &#%¤?%& musen hade pajat! Ytterligare en teknisk apparat till sopberget! Det var bara att ge sej ut i otäcka vädret och se glad ut för en mus vill jag ju ha – allt annat är bara superjobbigt!

 

 

I julklappstider ska man inte gå in i teknikaffärer. Man kommer knappt in och när man väl ska gå ut därifrån är det stopp i den änden. För att inte tala om väntan på att det är min tur. Då har man redan svettats flera liter och står och ångar som en kamin bland dom andra pingvinerna i butiken.

 

 

Hem igen och vinden rufsar till håret till en piskande kvast. Paraply är inte att tänka på och min kapuschong är så stor så den räcker halvvägs ner till tårna. Man måste ju se var man går så folk inte tror att man slagit av transpondrarna (hihi).

 

 

Glad i hågen sliter jag upp paketet med den nya musen och allt funkar precis som det ska, men det är då själva f-n att man inte är nöjd nån gång! Den nöp mej liksom…om nu möss kan nypas. Leo och jag bytte, men inte heller han gillade den. Så Leo fick den stora äran att ta sej till butiken och införskaffa en annan. Denna dagen blev den stora musbytardagen.

Piiiip…

Här stormar det

Förlåt mitt lååånga uppehåll,men jag blev så illa tvungen att skaffa en ny dator, men nu är vi tillbaka i gamla fåror igen. Om ni bara visste vilket mickel det var att föra över alla program och hitta alla gamla lösenord och mailadresser på nytt! Antar att dom flesta nickar igenkännande på huvudet.

 


















När jag skulle starta upp min blogg sa Leo i den allmänna förvirringen att jag skulle trycka på tandborsten. Som vanligt när han är framme så gör jag som han säger. Tänker att han nån gång ska komma på vad han egentligen har sagt, men det ser ut att dröja…
 

 


















Jag gick således in i badrummet och tryckte på eltandborsten, men ingenting hände. Ja, inte mer än att den började surra som besatt förstås. Leo stirrade som ett fån på mej och jag visade inte med en min vad jag själv tänkte. Man har blivit väldigt van med åren, om man så säger, och jag antar gärna rollen som knäppis i dessa sammanhang.

Det tar på krafterna att teknikanpassa sej. Men nu när stormen lagt sej inomhus och vinden friskat i utomhus med piskande regn mot rutorna, installerar jag mej själv (fast utanför datorn) och betar av den första bloggen på den nya datorn. Yee-haa!

Hej vad det går…!

En julegris anpassar sej

 

Får jag presentera mitt allra nyaste tillskott i gosedjurshögen: Herr Knorrlös! Och trots sitt svansikapp knorrar han aldrig. Han är inte rädd för nånting. Inte ens julen. Nejdå, han snarare välkomnar den. Han har fått en alldeles särskild och upphöjd plats på lagom avstånd från dom andra gnällisarna, som hånar honom och kallar honom “skinksteken”.

 

 

Första natten fick han sova på min huvudkudde. Han saknade sin mamma och gnydde alldeles förskräckligt, så som små grisar gör när dom just flyttat hemifrån. Jag lovade Knorris att han skulle få det bra här hos mej och till slut somnade han, men hade ett öga på vid gavel under hela natten uti fall att…

 

 

På morgonen fick han en verkligt upphöjd plats, där han kan se ut över allt i det stora, stora rummet (små grisar är nämligen vana vid väldigt trånga utrymmen) och han kan till och med se ut genom fönstret och se fåglarna flyga omkring av hjärtans lust. Då och då ser han nån stor båt glida in i hamnen. Och ibland det omvända. Då suckar han outgrundligt.

 

 

Dom andra små retstickorna i korgen vände omedelbart rumpan till för att visa sitt missnöje. Dom tycker det är orättvist att ett sånt litet tryne ska få så mycket uppmärksamhet och få så många förmåner som dom aldrig fått. Så nu har jag mutat dom med lussebullar med extra russin till lucia. Och en kanna hallon-och-lakritsglögg. Och hemlagad chokladfudge och… Hmmm, har jag verkligen lovat allt detta?

 

 

Under tiden som jag gosade och pussade på mina missnöjda vänner som tyckte att dom fått korgen, så smet Knorris upp på skåpet och hämtade ner den stora, tunga, majestätiska kronan. Han kunde inte låta bli att förföras av ståtligheten av att få bära en sådan på sitt huvud. Han kände sej som en äkta prins och tog en selfie med min mobil. En sån en!

 

 

I själva verket är han inte mer än en gottegris. Det visade han tydligt när det råkade komma en kola rullandes över golvet. Då kastade han kronan all världens väg, för vad är väl en krona mot en seeeg kola?  Så nu har Knorris bytt profilbild på facebook…

Nom nom nom…

Underbar julmarknad

 

Så var det dags igen! Leo har aldrig varit på Katrinetorps julmarknad och jag ville verkligen dit. Den bästa och finaste på mils avstånd. Det gruffas och knotas alltid inför nya ställen, men jag har lärt mej att knäck i lurarna (mycket knäck och särskilt så här års) hjälper bäst mot allehanda nöffanden.

 

 

Den här bilden har jag lånat för det var så ohyggligt mycket folk där och helt omöjligt att fota den fina entrén utan störande element.Det är det värsta med såna här julmarknader. Jag menar att det är som en myrstack av människor överallt med tunnelseende. Nåja, stället är som gjort för julstämning och det vill man ju inte missa.

 

 

Herrgårdens högste höns hälsade oss “varmt” välkomna, så som det anstår en marknad av kvalitet. Jag log, men vad Leo pysslade med förstår jag inte. Han frågade direkt: “Var kan man smaka på saker?” Några meter innanför grindarna såg jag något som fick magen att gå i spinn på Leo. Alltid samma vessla!

 

 

Vi borde ha delat på oss där, för han kunde inte släppa tanken på en tjock, fet, rykande het nygrillad korv med ketchup och senap som gled som en klick smör över fingrarna. Jag såg det i hans ögon och jag hörde det på hans röst. Har vi åkt ända hit och betalat inträde för att han ska äta korrrrv?

 

 

Som tur var fick han annat att tänka en stund. En hästren (eller så var det en ren häst) lockade. Och sen lurade jag in honom i den största sidolängan. Här fanns det allt att smaka på. Korvar i alla former och smaker, fruktbröd, marsipan, glögg, honung, pumpagojs, godis och superduperost.

 

 

På gården framför sagohuset stod en pepparkaksgumma och tomtemor. Det blev nog en lugn dag för dom. Barn såg jag nämligen knappt, men desto fler pensionärer och rollatorburna. Fast sagor går nog hem i alla åldrar. Det verkar så när man följer nyheterna om den politiska “sandlådan” vi hamnat i.

 

 

Så småningom särade vi på oss ändå. Korvtarmen ville ha sitt och jag fortsatte att botanisera bland alla vackra linnekuddar, angorasockor, silversmycken, halmarbeten och handstöpta ljus. Sen gick jag ut för att se efter vart Leo tagit vägen, men kunde varken hitta korvtarmen bland korvarna eller bland syltburkarna.

 

 

Med sänkt huvud insåg jag att det nog var dags att åka hem och leka “Ulla-Bella, sekreterare” igen. Borta bra, men hemma bäst! Fast det var nog bra för plånboken. Jag hade spetsat in mej på några saker, men dom står kvar där dom stod ännu.

 

 

Hej då! Vi ses kanske igen nästa år!

En sjuk längtan

 

Den där olycksaliga dagen då jag kippade runt med kängorna halvfulla med vatten gjorde mej sjuk. Halsen kändes som sandpapper och övergick så småningom till ett stopptecken, om man nu ska beskriva det onda i färg. Man får vara glad så länge det inte skiftade i grönt eller nån annan suspekt nyans.

 

 

Det blev nedbäddning med en balja te smaksatt med en sked anishonung. Just under den hektiska julmarknadstiden vill man ju inte ligga för ankar och tycka synd om sej, så här åkte alla hälsokostpreparaten fram. Det var korngräs (blä), gurkmeja (blääääää), zink, kokosfett, psylliumfröskal och en massa som jag redan glömt.

 

 

Sen tyckte jag att det räckte och jag kände mej hyfsat kurerad. Snörvlande med hickhackhosta åkte vi till Kronovalls vinslott. Kallt som attan var det utomhus och så blåste det så att ingenting höll sej där det skulle. Fläckvis var det frost på gräsmattan. Ja, man får vad man förtjänar!

 

 

Nästa morgon vaknade jag med en dundrande huvudvärk och den typiska smärtan för bihåleinflammation under ena ögat. Ååååh nej, inte det också! Ny hälsokur, men denna gång med läkemedelsindustrins topptiopreparat (förmodar jag) – huvudvärkstablett och näsdroppar. Och jag som i flera dagar längtat efter nya sockor…

 

 

Jag såg sockorna framför mej när jag sörplade ärtsoppan, tv:n skymdes av sockor, jag bredde smör på sockor och min snuttefilt var ett par nya, sockor med små blommor på. Idag var jag bara tvungen att ha dom där sockorna och nu, nu ligger dom där i skåpet och bara längtar efter mej.

Mina nya snuttesockor.