Nedan skrivna utgår bara från ogalenskaper och icke visuella dråpligheter. Jag står för dom alldeles själv, men min omgivning kan ibland bli utsatt för detta och jag ska nu berätta hur det går till. I detalj. Den som inte vågar läsa längre än till hit, bör hoppa av NU, för det kan BARA bli värre!!!
Det går till såhär: Leo och jag spelar vanliga kort. Det kan vara poker, nollan eller Uno. Beskedliga och harmlösa spel, som i vanliga fall inte triggar igång ilska, ångest, sura miner eller annat tumultartat. Men nu är det på detta viset att Leo är som Leo är och jag är som jag är – två infångade fjärilar i samma glasburk. Krafs, krafs i hårbotten, för jag har inte den blekaste aning varför jag skrev så.
Nå, eftersom Leo nu är som han är och jag är som jag är, olika, på mer än ett sätt, så hamnar vi väldigt, väldigt ofta i samma situation. Hör här: Jag vill spela kort och Leo tvekar. Han tycker att han förlorar för ofta, men risken att jag ska bli kinkig hänger i luften och han ger med sej. Jag blir jätteglad.
Så spelar vi. Ett parti, två partier – Leo stönar och vill inte spela mera. ”Jo, men bara en gång till”, gnyr jag och blinkar vädjande med mina puppy eyes. Okej, vi spelar väl då, men vi byter spel, tycker Leo. Jag godkänner, bara jag får spela.
Så spelar vi igen. Ett parti, två partier – Leo börjar stånka och stöna igen och säger att han inte orkar. Helt oförstående inför detta faktum börjar vädjandet att övergå i krav som: ”ja, men bara EN gång till. Jag looovar!” eller hot (och det är NU det blir intressant) som: ”ja, men då spelar jag med mina kompisar!”
Leo fnissar ansträngt och ser misstänksamt på mej. Vilka kompisar? Det är ju bara han och jag i rummet. – ”Kompisarna”, ropar jag och blandar frenetiskt kortleken och delar ut kort till fem spelare – mej och fyra till. Leo börjar undra om jag är riktigt klok nånstans (och det vet ju varenda människa att jag inte är!!!). Han börjar skratta osäkert och tycker att det vore lämpligare att ropa efter mentalvårdare. Ärligt talat tycker han att det är lite spännande också. Vad ska jag ställa till med härnäst?
Oberörd kallar jag igen på kompisarna och så börjar vi spela. Jag tittar på mina osynliga vänner en i taget och undrar om dom fått bra kort eller om dom vill ha omgiv. Leos skiftningar i ansiktet går från att tycka att det är lite småkul till ”ska jag ringa en psykolog?” ger mej ny kraft att fortsätta.
När jag pratar med mina kompisar använder jag olika röster till var och en och nu börjar Leo på allvar tro att jag lider av schizofreni eller multipla personligheter (i själva verket NJUTER jag, hehehe) och resultatet låter inte vänta på sej. Hellre spelar han med mej än att jag spelar med dom osynliga kompisarna. Å så har jag fått som jag ville…
Det är riktigt roligt det här…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar