Gamla dagböcker

 

Jag har fått för mej att skriva in alla mina gamla dagböcker från tidernas begynnelse och lägga dom i mappar på datorn. Det är ett hästjobb, kan jag avslöja. Jag har så ont i baken vid det här laget så jag vet inte vad. När jag skrev in mina första dagböcker från tidig tonår var det en rätt spännande läsning…så oskyldigt, som en lång och trevlig skolresa.

 

 

Det här var min allra första dagbok och jag skrev: “Kära dagbok” dom första gångerna jag skrev, för så har jag ju hört folk säga. Egentligen var den inte särskilt kär. Om den varit det, så hade det stått som det var. Allt verkar mer eller mindre förtäckt i ett rosa skimmer. Antagligen var jag rädd för att någon obehörig skulle lägga vantarna på den. Därför skolresemodellen.

 

 

Sen kom den perioden då man ständigt kunde bära med sej lilla dagboken i fickan eller väskan. Man hade ständig uppsikt över den och den var nästan lika oumbärlig som mobiltelefonerna är idag. Här kan man läsa all sköns dråpligheter, både glädje och sorg. MEN HELA sanningen finns inte där heller. Det var väl för att man bodde hemma då… Ingen skulle få veta vem som pussade vem. Sånt var ju VÄLDIGT viktigt!

 

 

Nu satsade jag på trevliga böcker med gott om utrymme för både det ena och det andra. Ja, som små teckningar exempelvis. Jag är en urbota pennoman och folk undrar ibland varför jag så otroligt många pennor. Jag kan inte kasta pennor som fungerar. Fast jag kan knappt kasta pennor som inte fungerar heller…ganska mysko!

Vid det här laget satte jag NÄSTAN hela sanningen på pränt. Det finns massor av “varför” och “hur” i texterna. Rädslan för att någon obehörig skulle läsa något jag skrivit hängde sej kvar. Å andra sidan får man ju skylla sej själv om man läser andras dagböcker…tycker jag nu. Det är lätt att fastna i vad som skrivits och spänningen stiger för varje blad man vänder. Min egen lilla “deckare”, fast utan mord och hemskheter.

 

 

Till slut var det jobbigt att spara en massa dagböcker i bokhyllan. Fast, näe, där kunde dom ju inte vara. Jag övergick i lösbladssystem. Och det är detta virrvarr jag tagit mej an nu. Numera skriver jag verkligen som jag upplever saker och ting. Inget tissel tassel mera. Och det känns i hjärtat. Det vill jag lova!

Livet är som att sitta på första parkett och samtidigt delta i sina egna upplevelser.

Enjoy life, folks!