Nu pratar vi forntid och det var ju ett tag sen. En hel del 100-tals år sen, noga räknat. Platsen, som Ystad grundlades på, var en höjd mellan två åar. Och det var ju tur, annars hade man varit tvungen att gå med gummistövlar på sej för jämnan.
Så här såg det ut. Havet gick in i en ganska kraftig vik från början. Marken på östra sidan bakom det som nu är Sandskogen är väldigt sank fortfarande. Det har varit på tal om att bygga här i flera omgångar, men det kan bli rena rama katastrofen, det. För oss som gillar naturen är det en underbar plats att vistas på, vare sej man promenerar eller cyklar.
Så småningom drog sej havet tillbaka en aning. Nu är vi i början på 1200-talet. Ån på den östra sidan slammade upp utflödet, och fortfarande var det väldigt sankt här där det på bilden är mörkgrönt. Rena rama kvicksanden! Det varnas för det fortfarande på sina ställen.
Och ser man på! En mössa med strut har bildats i grönskan. Det mörkröda mitt i är hjärnan, förlåt, S:ta Maria kyrka. Den anlades på den högsta punkten mellan dom båda åarna, och i anslutning till kyrkan fick Rådhuset ligga med Stortorget framför sej. Att sen staden växte norrut och västerut är knappast konstigt om man kollar på bilden.
Den röda, nästan kvadratiska saken överst i bild är klostret. Huset jag bor i kommer på 1950-talet att ligga precis ovanför den gröna inbuktningen till vänster om klostret. Här skulle också Norreport hamna, som den nordligaste av Ystads gamla utposter. På andra sidan ån, Vassaån, växte en ny stadsdel fram och här ligger idag ”gågatan” med sina många affärer.
En karta från 1700-talet. Är man observant kan man se att klostret rivits till stora delar. Den där ån, som jag tjatat om hela vägen, snirklar sej ännu genom staden, men är i stort sett överbyggd. Åfåran kallar man den, fåran där den egentligen flyter fram.
På trötta ben lunkar jag hemåt igen. Nu finns mitt boställe med på kartan, men inte huset…
Mitt Mystad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar