När jag var liten

 

Det var ju ett tag sen. Jag har krupit och lärt mej gå. Stod på rullskridskor i unga år, rullat omkring med en dockvagn och bytt kläder på min favoritdocka. På ett ställe där bara jag och mamsen bodde fanns det inget badrum. Det var till att stoppa ner mej i en zinkbalja och skrubba fötterna tills jag kiknade av skratt.

 

 

Problemet med den lilla baljan var att vattnet skvimpade ut över hela golvet så fort man rörde en fena. Och säg det barn som inte gillar vatten, vare sej det är i baljor eller i vattenpussar. Ja, det får till och med strila från himlen medan man står där med munnen öppen och försöker fånga varenda droppe.

 

 

När jag var liten var det rosetter i håret som gällde. Fy bubblan, för den där rosetten som alltid kanande ner och satt på trekvart. Stumpor upp till knäna var ett måste och dom satt alltid på olika höjd på benen, korvade sådär. Jag bodde då i Skåne och tultade runt i träbonnar. Det gick det med. Och så blödde jag näsblod ofta och älskade doften av kaffe och tandkräm.

Mina var definitivt inte lika fina som dessa på bilden… Sen hade jag en trehjuling och på dagis fanns det sparkcyklar. Ja, just det, ja. Jag minns att jag lekte nåt som hette “pannkaka” med min bästa killkompis. tyvärr blev jag väldigt yr i huvudet och spydde ner hela honom. Han fick sej en rejäl pang-kaka. Han har nog inte glömt det än, men jag vågar inte fråga.

 

 

Bokmärken var underbart att leka med. På baksidan skrev jag ner vad jag döpt vare barn till. mina kompisar och jag lekte sen med våra pappersbarn. Dom var roligare än dom andra pappersdockorna som man kunde byta kläder på. Flärparna gick ju alltid sönder och kläderna föll av. Hur kul var det?

 

 

Sen kom den tiden då alla flickor med självaktning hade en poesibok. Man jagade verser som: “Rosor är röda, violer är blå, smultron är söta, du är likaså.” Men dom raderna kunde man hitta i varenda poesibok och man brydde sej inte så mycket om den som skrivit detta. Min favorit stod i min poesibok. Den löd såhär: “Kom grabbar, köp lotter! Högsta vinsten är Lindgrens dotter!” Det var nåt att visa upp, det.

Nu börjar en annan epok i mitt liv och det får vi ta en annan gång!

Tv-time! Ajöken!

Gamla dagböcker

 

Jag har fått för mej att skriva in alla mina gamla dagböcker från tidernas begynnelse och lägga dom i mappar på datorn. Det är ett hästjobb, kan jag avslöja. Jag har så ont i baken vid det här laget så jag vet inte vad. När jag skrev in mina första dagböcker från tidig tonår var det en rätt spännande läsning…så oskyldigt, som en lång och trevlig skolresa.

 

 

Det här var min allra första dagbok och jag skrev: “Kära dagbok” dom första gångerna jag skrev, för så har jag ju hört folk säga. Egentligen var den inte särskilt kär. Om den varit det, så hade det stått som det var. Allt verkar mer eller mindre förtäckt i ett rosa skimmer. Antagligen var jag rädd för att någon obehörig skulle lägga vantarna på den. Därför skolresemodellen.

 

 

Sen kom den perioden då man ständigt kunde bära med sej lilla dagboken i fickan eller väskan. Man hade ständig uppsikt över den och den var nästan lika oumbärlig som mobiltelefonerna är idag. Här kan man läsa all sköns dråpligheter, både glädje och sorg. MEN HELA sanningen finns inte där heller. Det var väl för att man bodde hemma då… Ingen skulle få veta vem som pussade vem. Sånt var ju VÄLDIGT viktigt!

 

 

Nu satsade jag på trevliga böcker med gott om utrymme för både det ena och det andra. Ja, som små teckningar exempelvis. Jag är en urbota pennoman och folk undrar ibland varför jag så otroligt många pennor. Jag kan inte kasta pennor som fungerar. Fast jag kan knappt kasta pennor som inte fungerar heller…ganska mysko!

Vid det här laget satte jag NÄSTAN hela sanningen på pränt. Det finns massor av “varför” och “hur” i texterna. Rädslan för att någon obehörig skulle läsa något jag skrivit hängde sej kvar. Å andra sidan får man ju skylla sej själv om man läser andras dagböcker…tycker jag nu. Det är lätt att fastna i vad som skrivits och spänningen stiger för varje blad man vänder. Min egen lilla “deckare”, fast utan mord och hemskheter.

 

 

Till slut var det jobbigt att spara en massa dagböcker i bokhyllan. Fast, näe, där kunde dom ju inte vara. Jag övergick i lösbladssystem. Och det är detta virrvarr jag tagit mej an nu. Numera skriver jag verkligen som jag upplever saker och ting. Inget tissel tassel mera. Och det känns i hjärtat. Det vill jag lova!

Livet är som att sitta på första parkett och samtidigt delta i sina egna upplevelser.

Enjoy life, folks!

En djupdykning i stadens födelsevåndor

 
Nu pratar vi forntid och det var ju ett tag sen. En hel del 100-tals år sen, noga räknat. Platsen, som Ystad grundlades på, var en höjd mellan två åar. Och det var ju tur, annars hade man varit tvungen att gå med gummistövlar på sej för jämnan.

 

 

Så här såg det ut. Havet gick in i en ganska kraftig vik från början. Marken på östra sidan bakom det som nu är Sandskogen är väldigt sank fortfarande. Det har varit på tal om att bygga här i flera omgångar, men det kan bli rena rama katastrofen, det. För oss som gillar naturen är det en underbar plats att vistas på, vare sej man promenerar eller cyklar.
 



 
Så småningom drog sej havet tillbaka en aning. Nu är vi i början på 1200-talet. Ån på den östra sidan slammade upp utflödet, och fortfarande var det väldigt sankt här där det på bilden är mörkgrönt. Rena rama kvicksanden! Det varnas för det fortfarande på sina ställen.
 



 
Och ser man på! En mössa med strut har bildats i grönskan. Det mörkröda mitt i är hjärnan, förlåt, S:ta Maria kyrka. Den anlades på den högsta punkten mellan dom båda åarna, och i anslutning till kyrkan fick Rådhuset ligga med Stortorget framför sej. Att sen staden växte norrut och västerut är knappast konstigt om man kollar på bilden.

 


 
Den röda, nästan kvadratiska saken överst i bild är klostret. Huset jag bor i kommer på 1950-talet att ligga precis ovanför den gröna inbuktningen till vänster om klostret. Här skulle också Norreport hamna, som den nordligaste av Ystads gamla utposter. På andra sidan ån, Vassaån, växte en ny stadsdel fram och här ligger idag ”gågatan” med sina många affärer.

 

 

En karta från 1700-talet. Är man observant kan man se att klostret rivits till stora delar. Den där ån, som jag tjatat om hela vägen, snirklar sej ännu genom staden, men är i stort sett överbyggd. Åfåran kallar man den, fåran där den egentligen flyter fram.

På trötta ben lunkar jag hemåt igen. Nu finns mitt boställe med på kartan, men inte huset…

Mitt Mystad!

Hamnfesten

 

Men spänning och entusiasm gav jag mej ut på stan med kameran i högsta hugg för att delta i festligheterna denna lördag. Det var för övrigt en massa andra jippon på gång och det hade dragit folk från både när och fjärran. Tror jag, men jag kan ju inte veta. Jag träffade inte på en enda kotte som jag känner.

 

 

På vägen ner mot Stortorget gick jag förbi den lilla plätten där munken Eskil står och ler så förnöjt. Marken var alldeles rosa från blombladen runt omkring. Synd att blomningen går över så snabbt. Det är sagolikt vackert överallt just nu!

 

 

I den “stora” hamnen syntes inte en skymt av någon fest. Den måste vara i småbåtshamnen då, tänker jag. Men om man kan kalla detta tält och några korvgrillare för fest, då är jag morfar Jinko. Gånger fem. Strax ska jag gå hem. Ja, för det var minsann ingenting att stanna och glo på. Antagligen var det denna sjöräddningsbåt man kunde kliva ombord på enligt annonsen. Hmmm, det var väl det enda nöjet i så fall…(mitt ena ögonbryn åker upp).

 

 

Kommunalrådet Kristina Bentz skulle hålla tal och om jag får gissa vilt så handlade det väl om invigningen av försköningen i småbåtshamnen. Den har verkligen blivit riktigt bra. En hamn att umgås i, att sitta på bänkarna runt om och käka glass (om det fanns en glasskiosk vill säga) eller fläka ut sej på den breda träbryggan och sola.

 

 

Dagen till ära fanns en surdegsbil på plats för att möta invasionen av kaffesugna och hungriga smörgåsätare. Limpan fick man bre själv, för bröden såldes i hela levar. En Victorynoxkniv och en tub räkost hade gjort susen. Jag kikade in i bilen, men tänkte bara på den goda rabarberkakan jag hade hemma. Vad går upp mot hembakat?

 

 

På vägen hem fick jag BILDEN! Ett Pågatåg utan fartränder! Ibland har man bara sååån tur. Inget märkvärdigt, men tåg i rörelse är lika svårt som pipps och humlor. Jag vet i alla fall EN som kommer att oja sej…

 

 

Rosariet på klosterområdet ser sorgligt ämligt ut. Förra året drabbades rosorna av “vad-det-nu-var” så man var tvungen att ta bort det mesta. Så tråkigt, för det var otroligt vackert när spaljéerna kläddes av rosor i alla de färger. Och doften sen! Men nu är nu…

…och nu blir det rabarberkaka…

Dagen ingenting

 

Så var det hela dagen – absolut ingenting. Ja, jo, lite småsaker förstås, som att betala en räkning över internet, köpa kattmat i stora lass, sitta och gotta sej i solen ett tag och ta några bilder. Maten var redan avklarad. Den fixade jag igår så att det blev över till idag. En snutt av en kaffelängd hade jag också kvar. Men nu är den gone! Buhu…

Min mamma var tokig i skor, har man sagt mej. Jag är tokig i det mesta. Smycken, skor, väskor och tyger är bara några gillagrejor. Igår fick jag hem ett beställt täcke som normalt sett är dyrt, men nu var det rea på det. Halva priset! Jag hann knappt packa upp det förrän katten la beslag på det. Han gillar det jag gillar…

 

 

Idag hittade jag en förhoppningsvis bra väska till kameran och allt annat krafs man behöver när man ska ut på långcykling i sommar. Den beställde jag över nätet och nu är det bara att sukta tills den kommer. Ingen märkvärdig sak, men tusan så snygg! I canvas med läderremmar.

Snart slipper allting kana omkring i väskan, för det finns fack för plånbok och annat skrot man behöver ha med sej för jämnan. Och framför allt är den fast i hullet. Min sladdriga älgskinnsväska är supermullig, men den är som sagt sladdrig. Älgsladder funkar icke!

Bredvid min säng står en rödmålad pall. På den ligger en halvmeter hög med böcker – olästa. Dom hade jag tänkt ta mej an, men det kommer alltid nånting emellan. Facebook till exempel. Ett sånt jämrans gissel! Det kan bara betyda att jag är väldigt nyfiken eller inte har nåt annat att pyssla med. Och bokhyllan knakar av böckernas tyngd.

 

 

Talande bild! Allt för att påminna sej själv om vilken undergång man går tillmötes! Jag trodde annars att F stod för frihet, hahaha. Nu står det snarare för “Finn fem fel!” Det KAN stå för livlig fantasi också, men just idag har fantasin tagit en välbehövlig paus. När det växer så det sprakar ute, då passar jag på att ladda batterierna.

 

 

Innan jag pyser iväg för intag av proteiner tänkte jag lägga ut den här märkliga bilden. Hur i hela fridens kalsonger står det till med tyngdlagen egentligen??? Är den upphävd, eller nåt?

Köttfärsbiffarna väntar! Med stark chilibea…

Hur man använder popcorn!

 

Med anledning av den av mej delade ”Popcorn song” på facebook nyligen, tänkte jag avslöja den stora nyheten: Jag är ingen majskolv! Varför jag tyckte melodin hörde hemma på facebook var nog mest för att den poppade upp och gick inte att poppa ner igen. Den var påpoppad hela tiden.

 

 

Det började som allra oskyldigast med att jag tänkte på människans historia och evolution. Hur orimligt långsamt det går – flera miljoner år - att förbättra allt som borde förbättras. Evolution behöver ju faktiskt inte betyda förbättring, kom jag på till slut. Det kanske BARA betyder anpassning. Åt vilket håll som helst...

Som det ser ut nu verkar det mest som att vi förlorat en massa hår på hela kroppen. Vi är pälslösa, upprättgående apor hela bunten. Nästa steg i evolutionsspiralen är att vi slipper springa runt och pilla på mobiltelefoner hela tiden. Den kommer att vara medfödd inne i öronen. Smart va!

 

 

En annan fiffig förändring är att man kommer att ha sms-funktionen direkt i handflatan. Lite jobbigt är det förstås om man inte har nåt abonnemang. Då kan det killa till lite om nån kräver att man ska svara, men det kommer att finnas piratlösningar på det också, som med allt annat.

 

 

Var kommer då popcornen in i detta sammanhang? Syns inte det? Om man nu inte har en ärthjärna, och bara kan relatera till gula och gröna ärtor förstås, så ser man ju tydliga likheter mellan popcorn och en hjärna. Och ibland kan man riktigt KÄNNA hur det poppar upp en idé.

 

 

Egentligen säger kossan ”WOW” och inte vov. Kossor kan inte säga vov, jö. Mum eller nåt liknande går bra, men inte vov. Kossans hjärna liknar vår, men har inte den inbillade idén att hon inte kan leva utan mobiltelefoner eller facebook. Därmed har jag slutit cirkeln om att jag inte är en kossa heller!

 

 

Det KUNDE ha varit jag som skrivit detta. Who knows!?

Mina spelkompisar eller Kortoxen, del 2

 

Nedan skrivna utgår bara från ogalenskaper och icke visuella dråpligheter. Jag står för dom alldeles själv, men min omgivning kan ibland bli utsatt för detta och jag ska nu berätta hur det går till. I detalj. Den som inte vågar läsa längre än till hit, bör hoppa av NU, för det kan BARA bli värre!!!

 

 

Det går till såhär: Leo och jag spelar vanliga kort. Det kan vara poker, nollan eller Uno. Beskedliga och harmlösa spel, som i vanliga fall inte triggar igång ilska, ångest, sura miner eller annat tumultartat. Men nu är det på detta viset att Leo är som Leo är och jag är som jag är – två infångade fjärilar i samma glasburk. Krafs, krafs i hårbotten, för jag har inte den blekaste aning varför jag skrev så.

 

 

Nå, eftersom Leo nu är som han är och jag är som jag är, olika, på mer än ett sätt, så hamnar vi väldigt, väldigt ofta i samma situation. Hör här: Jag vill spela kort och Leo tvekar. Han tycker att han förlorar för ofta, men risken att jag ska bli kinkig hänger i luften och han ger med sej. Jag blir jätteglad.

 

 

Så spelar vi. Ett parti, två partier – Leo stönar och vill inte spela mera. ”Jo, men bara en gång till”, gnyr jag och blinkar vädjande med mina puppy eyes. Okej, vi spelar väl då, men vi byter spel, tycker Leo. Jag godkänner, bara jag får spela.

 

 

Så spelar vi igen. Ett parti, två partier – Leo börjar stånka och stöna igen och säger att han inte orkar. Helt oförstående inför detta faktum börjar vädjandet att övergå i krav som: ”ja, men bara EN gång till. Jag looovar!” eller hot (och det är NU det blir intressant) som: ”ja, men då spelar jag med mina kompisar!”

 

 

Leo fnissar ansträngt och ser misstänksamt på mej. Vilka kompisar? Det är ju bara han och jag i rummet. – ”Kompisarna”, ropar jag och blandar frenetiskt kortleken och delar ut kort till fem spelare – mej och fyra till. Leo börjar undra om jag är riktigt klok nånstans (och det vet ju varenda människa att jag inte är!!!). Han börjar skratta osäkert och tycker att det vore lämpligare att ropa efter mentalvårdare. Ärligt talat tycker han att det är lite spännande också. Vad ska jag ställa till med härnäst?

 

 

Oberörd kallar jag igen på kompisarna och så börjar vi spela. Jag tittar på mina osynliga vänner en i taget och undrar om dom fått bra kort eller om dom vill ha omgiv. Leos skiftningar i ansiktet går från att tycka att det är lite småkul till ”ska jag ringa en psykolog?” ger mej ny kraft att fortsätta.

 

 

När jag pratar med mina kompisar använder jag olika röster till var och en och nu börjar Leo på allvar tro att jag lider av schizofreni eller multipla personligheter (i själva verket NJUTER jag, hehehe) och resultatet låter inte vänta på sej. Hellre spelar han med mej än att jag spelar med dom osynliga kompisarna. Å så har jag fått som jag ville…

Det är riktigt roligt det här…

Kortoxen

 

Att vara en kortoxe har per definition inget annat än med kort att göra. Alltså ingen kort oxe. Hur skulle i så fall en kort oxe se ut? Skulle han ha korta ben som på en tax eller skulle han vara hoptryckt som ett dragspel? Fast å andra sidan så finns ju faktiskt dragoxar. Men dragspelsoxar är mera sällsynta. Vad trevligt om man fick chansen att höra dragspelsoxar spela medan dom betade! Musik till maten.

Det var nån här ovan som protesterade mot detta antagande om spelande oxar. Jag tycker att det skulle varit värre om jag pratat om talgoxar. Tänk dej den tanken, du! En hoptryckt talgoxe! Platta fåglar som hoppar omkring i buskarna… Hmmm, jag kanske förväxlar dom med tal-goxen och dom, vet jag, är bra på att räkna, har jag hört… (Nej, det blev galet. JAG har personligen inte hört en enda tal-goxe räkna. Jösses!)

 

Oxen (Taurus), från Hyginus, Poeticon astronomicon, 1482.

Oxen

Trygghetens stjärntecken i horoskopet

 

Okej! Den här pajsaren ser ju faktiskt en aning rumphuggen ut, men det är inte heller en kortoxe. Nix, pix! Man kan däremot läsa horoskop för någon som ÄR oxe, men han eller hon behöver nödvändigtvis inte vara kort för det. I det faller handlar det snarare om bilder. Stjärnbilder. Dom sprätter gärna jord, dom här oxarna. Sprättoxar, om man så vill.

 

 

Nu närmar vi oss. En kortoxe är en man som inte gör annat än spelar kort. Det är alltid en man, annars skulle det heta kortkossa, och det gör det ju inte. Jag har aldrig hört talas om några kortkossor i hela mitt liv, så då kan det ju inte finnas några heller. Lite konstigt är det att kortoxen inte kallas korttjur istället, för om han nu inte får spela kort så blir han ju tjurig. Rätt logiskt!

Nu har jag tröttat ut mej med att förklara vad en kortoxe är, så jag har glömt bort vad jag skulle berätta om vad det nu var jag skulle berätta. Jo, jag vet vad det var, men jag vill bara retas lite. Det kommer i “Kortoxen”, del två.

Nu ska jag ut i det fina vädret och ta kort!!!

Den Blå Planet

 

Så heter det nya akvariet i Köpenhamn som öppnade nu i mars. Idag skulle det äntligen bli av att åka dit. Bekväma dojor, danska pengar och Duo-biljett i beredskap till Pågatåget och lysmasken, Leos definition på det danska tåget.

 

Japp, då far vi! Mot Kastrup halv 10 på förmiddagen. Det tar en dryg timme med båda tågen och vid bytet i Hyllie behövde vi byta perrong. Men det fixade vi galant. Vi var ju liksom inte trötta dååååå…

 

Vägbeskrivningen hit till den här konstiga utväxten var något luddig. På pappret verkade allt solklart. Verkligheten var något heeelt annat. Rondeller hit, vänster/höger dit. Nä, vi gick dit näsan pekade och genade över en stor gräsplätt och sparade in en hel halvkilometer på det. Bergis!

 

Entrén! Vi skyndade oss som små vesslor för att komma före den bamsiga grupp, som i snigelfart började dra sej mot ingången. Dom hann ikapp oss i den elektroniska “porten” som alltså inte fungerade. Jäklar!!! Men som dom smarta (läs dumma) svenskar vi är knuffade vi undan några gamlingar och trängde oss fram till scannaren. Ja,så gjorde vi!

 

Detta var ju maffigt! Tanken är betydligt större än man förstår. Bara glaset är 46 cm tjockt. Det gjorde det näst intill omöjligt att få bra bilder genom glaset, så jag dom låter jag bli att visa.

 

Rockor, flera sorters hajar och en mängd firrar av varierande storlekar simmade fram och tillbaka, fram och tillbaka. I längden måste det bli småtråkigt. Redan efter fem minuter skulle jag tröttna, men jag är ju ingen fisk…

 

Så läckert att se fiskarna ovanför huvudet och kunna gå mitt i “havet”. Lite som Moses, när han flyttade på vattnet och alla kom torrskodda över till andra stranden.

 

Vi sitter ute och äter vår supergoda lunch. På 15 minuters gångväg till Kastrups flygterminal. Det innebär att det var ännu närmre till landningsbanan härifrån. Det susade in ett nytt plan med bara nån minuts mellanrum. Heeelt otroligt!

 

Hello, gorgeous! Give me a big kiss! A big, big, big kiss! I will never forget you and I will tell no one that you kissed me. Please, kiss me! Please, please, please!!! Oh, well, you are not a fish anyway…

 

Så sött! Den lilla tösen som leker med sälen. Hon roade både oss som publik och den glada sälen, som snart skulle få god mat av mat-Tina.

 

Men vad är nu detta? Kapar man fötterna på sillgrisslorna för att dom inte ska kunna flyga (eeeeh?)härifrån, frågade mitt sällskap. Buhu, buhu, så gör man väl inte! Ett sånt djurplågeri! Sen fick vi en förklaring av djurskötaren att dom håller upp den andra tassen för att värma den. Lättade lämnade vi kampen om sillgrisslornas rätt till två ben!

 

Vila, vila, vila! Hem efter fem timmar på akvariet. Först promenaden tillbaka till flygterminalen där tåget bekvämt stannar några trappor ner. Byte i Hyllie igen och sen var vi HIMMA!!! Yes! Sicken en fin dag!

Men nu ropar jag: Sängen! Var är du?