Det var en gång en liten grodunge, som inte ville sussa. Hans gröna mamma blåste upp sej och flåsade förskräckligt. Irriterad förstås. Hennes ögon ställde sej på skaft och började rulla oroväckande. Det kom underliga gutturala läten från henne också. Aldrig hade han väl hört något så odjuriskt!
Den lilla grodungen blev alldeles beige av rädsla. Då svimmade mamman. Plopp, sa´re, när hon ramlade på rygg ner i sjön. Kanhända var detta en tillräckligt läbbig syn för en alldeles för klarvaken grodpys, men som den tuffa lilla groda han nu var så kom han över vad han beskådat med en självsäkerhet som vem som helst skulle avundas honom. Det kallas makt! För kontroll hade han väl ändå inte?
Nåja, grodungen svepte en rosa filt med vita flugor tätt intill sej och hoppade iväg med ett grymt leende på läpparna. Ja, det visste ju bara den lilla olydiga grodan att det var grymt förstås. Men han tänkte att han var sååå listigt och suveränt kamouflerad! Grodor är gröna och rosa grodor finns bara i godisaffären. Rosa små grodor med läckra flugskitar. Uuuurk!
Natten var ännu ljus och grodornas kväkande hördes vida omkring, den ena vackrare och starkare än den andra. Ingen hade tid med den lilla rosa, hoppande filten. En filt med farligt goda små flugor på. Han var alldeles för upptagen av sitt tilltag att han inte hörde smackandet från höger och vänster.
Just som han tittade en liten, liten titt upp på månen, som log så fint i den milda, ljusa natten (medan han hoppade vidare), stötte han ihop med nåt slemmigt. Bara så där utan vidare, alldeles ensam. Stöten var fruktansvärd. Fåglarna kvittrade länge och okända planeter upptäcktes.
Ehhhh…var är jag nånstans? Sagan verkar ha fått hjärnskakning eller nåt! Kan sagor verkligen hoppa iväg sådär? Den kommer väl tillbaka!
Kanske…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar