Bettan luftar däcken

 

En sån otroligt vacker och härlig dag! Jag tror vi mötte hela halva Ystad när vi var ute och sen resten av Sveriges befolkning också. Med så mycket folk här nere i denna landsända skulle man kunna tro att Ystad mer eller mindre skulle ligga under vatten. Men så är det inte. Det är snarare lågvatten och då har vi en bred och fin sandstrand.

 

 

Kanske var det i kallaste laget att cykla i motvind. Eller, det VAR det, om jag ska vara riktigt ärlig. Det nöp ordentligt i kinderna. Det blev till att knäppa, knäppa, knäppa lilla jackan. Högerhandske på och vänsterhandske likaså. Upp med stora luvan och på med sadelmuffen. Sen spann Bettan som en gammal katt.

 

 

Själv spann jag först när kameran fått sikte på ett delikat motiv. Alltså, ja, man blir lite glad när föremålet bjuder på en fantastisk uppvisning utan uppmaning. Tackarrrrrr! Att få en bild i farten utan att den blir oskarp är en ren lycka. Meeen, det konstiga är att man aldrig blir nöjd! Egot vill alltid överträffa sej själv!

 

 

Här kunde jag stannat hur länge som helst. Det flaxade av fåglar vart man än tittade och det där tryckarfingret var ju framme och petade på kameran heeela tiden! Vilken jobbig en! Mina ben och vidhängande fötter gick mot cykeln, men i midjan hände det något. Halva kroppen gick liksom baklänges…eller framlänges, hur man nu vill se det,

 

 

Jaha! Och där står han och vevar! –“Ska du inte komma snart?” Det är inte så himla lätt att ta sej fram med en vriden kropp heller! Ingen förstår mej! Jag ska gå i kloster! Där borde i alla fall NÅN förstå. Så tänker jag! Omärkligt skruvar jag iordning kroppen och får fart på Bettan. Mot nya mål!

 

 

Hehehe, jag fick en bild i smyg! Nu drar vi till Saltan och kollar på Carolina Gynnings gråtande alster. Jösses, vad folk! Och vilka pengar sen!!! Näe, va!

Billigare med ett danskt marsipanbröd!

På jakt efter våren

 

Smaka på ordet “vår” och sinnena målar upp allt man tänker sej att en vår ska vara. Solen som värmer i ansiktet. Doften av nyuppslaget kaffe från termosen. Kvittret från koltrastarna och finkarna. Doften av damm innan vårregnen. En fluga som värmer sej mot en solvarm vägg. Ja, listan kan göras lång.

 

 

Det goaste är ända att hitta tussisarna ute bland dom torra grässtråna i en södersluttning. Än har jag inte sett några. Att ta ut Bettan på en cykeltur är inte att tänka på. Jag är säker på att hon skulle gnissla och gnälla. Inte ens en sadelmuff skulle hjälpa. Det är alldeles för kyligt även för en cykel, så tussilagoletandet får vänta.

 

 

Visst ser det eländigt och torrt ut! Tidigt i februari såg man dom små, små nya “skotten” lysa som smaragder på fälten. Bönderna måste vara alldeles utom sej. Blir det något i år över huvud taget? Krokusar och vintergäck ser ut som gammal frostnupen potatis – sådär genomskinliga, liksom.

 

 

Och nu över till någonting helt annat. Kan någon gissa vad detta kan vara? Jo, det är faktiskt föregångare till dagens slipstenar. Man vässade helt enkelt sina yxor, svärd och knivar på det här sättet. Den här ligger väl synlig intill en båtplats vid Ivösjön.

 

 

Men nu är det Konstrundan i Skåne och den sammanfaller alltid med påsken. Det är mäkta populärt. Är man hungrig kan man passa på att äta sillbuffë på Nya Rökeriet i Simrishamn. Attans så gott! Eller också stannar man med fördel till på Olof Viktors och tar sej en maffig kräftstjärtsmacka med en härlig kopp rykande varmt te.

En riktigt go och glad påsk önskar jag alla!

 

Dagens ofullständiga lilla saga

Det var en gång en liten grodunge, som inte ville sussa. Hans gröna mamma blåste upp sej och flåsade förskräckligt. Irriterad förstås. Hennes ögon ställde sej på skaft och började rulla oroväckande. Det kom underliga gutturala läten från henne också. Aldrig hade han väl hört något så odjuriskt!
 



 
Den lilla grodungen blev alldeles beige av rädsla. Då svimmade mamman. Plopp, sa´re, när hon ramlade på rygg ner i sjön. Kanhända var detta en tillräckligt läbbig syn för en alldeles för klarvaken grodpys, men som den tuffa lilla groda han nu var så kom han över vad han beskådat med en självsäkerhet som vem som helst skulle avundas honom. Det kallas makt! För kontroll hade han väl ändå inte?

 
 

 
Nåja, grodungen svepte en rosa filt med vita flugor tätt intill sej och hoppade iväg med ett grymt leende på läpparna. Ja, det visste ju bara den lilla olydiga grodan att det var grymt förstås. Men han tänkte att han var sååå listigt och suveränt kamouflerad! Grodor är gröna och rosa grodor finns bara i godisaffären. Rosa små grodor med läckra flugskitar. Uuuurk!

 



Natten var ännu ljus och grodornas kväkande hördes vida omkring, den ena vackrare och starkare än den andra. Ingen hade tid med den lilla rosa, hoppande filten. En filt med farligt goda små flugor på. Han var alldeles för upptagen av sitt tilltag att han inte hörde smackandet från höger och vänster.

 


 
Just som han tittade en liten, liten titt upp på månen, som log så fint i den milda, ljusa natten (medan han hoppade vidare), stötte han ihop med nåt slemmigt. Bara så där utan vidare, alldeles ensam. Stöten var fruktansvärd. Fåglarna kvittrade länge och okända planeter upptäcktes.

 


 
Ehhhh…var är jag nånstans? Sagan verkar ha fått hjärnskakning eller nåt! Kan sagor verkligen hoppa iväg sådär? Den kommer väl tillbaka!

Kanske… 

Hörrö du, vintern, ge dej nu!

 

Om några dagar är vi inne i påskveckan. Det har precis varit vårdagjämning och det är sju dagar till sommartid. Alltså, det låter väldigt konstigt när man säger så och tittar ut på snöandet och ser flaggorna stå som spända lakan i vinden. Vem, jag bara undrar, har hittat på det där med drivhuseffekten? Jag drivs bara att vara inomhus. Inomhuseffekten…

 

 

Kölden nyper i kinderna och att gå barhuvad är inte att rekommendera i dom nordliga isvindarna. Tur att solen kikar fram då och då. Den till och med värmer om man står i lä och undviker den värsta snöhögen. Jag såg förresten att Ystad begåvats med en fjälltopp på klosterområdet. Ett par meter hög. Fint, sörrö!

 

 

Man måste ha myssan på, även om man är en träskalle. Vid ankedammen såg pippisarna inte alls ut att trivas. Jag gav dom lite torra brödkanter och dom ställde sej på mina kängor för att komma högst och komma närmast maten. Jag tänkte att dom skulle bli lite varmare om dom fick hoppa lite, så dom hoppade…ja, jäklar, vad dom hoppade!

 

 

I den heta ökensanden håller ödlorna upp fötterna i luften för att inte dö av värmeslag. Jag kan knappast tänka mej att detta är en stork som står på ett ben. Och det är minsann  ingen ökenhetta heller. Att ligga i dammen och guppa verkar inte vara ett alternativ, så det kan bara betyda en sak: Det är svinkallt!

 

 

Och här ser vi en hel rad av pigga rackare! Ajajaj, inte bra! Vackert, men livsfarligt! Jag tar omvägen förbi och framför mej rasar det snö från taken med ett brak. Sicken en tur att jag inte råkade gå där just då! Tänk om jag nån gång hade lika stor tur när jag köper en trisslott!

 

 

Så här års brukar man kunna sitta ute och ta sej en fika. I år är stolarna upptagna av annat. Vita fluffiga kuddar. Som maränger. Tusan, vad fikasugen jag blev nu då! Hemma väntar en supergod kaka med citron och choklad. Lika bra att käka upp den fort, så man slipper sukta efter den!

 

 

Bara en liten, liten kvist på den stora buxbomshäcken syns. Vintern är vacker på många sätt, men ack så lång! I träden klänger nu gula kycklingar överallt i Ystad. Dom har ersatt tomtarna och dom ser i stort sett likadana ut, fast gula. Gula tomtar eller tomtekycklingar, vad vet jag.

Nä, nu så, på med hurran!

Vad vet man egentligen?

 

För ett par dagar sen ringde en granne och ville ha med mej ut för att fotografera en stenbumling. Man kan ju fundera varför man överhuvud taget skulle ta bilder på en gammal sten modell större. Lockelsen låg i dom första orden grannen sa på telefonen – dinosauriefynd.

 

 

Jaha ja! Jag blev tveksam på en gång. Har sett såna här kråksparkar förut på klipphällarna i Brantevik och på andra ställen långs skånska kusten. Det är en sandsten och den är ganska porös, vilket gör att fossiler lätt kan göra sina lämningar synliga. Detta är en form av maskspår, men vad för sort är jag inte hemma på.

Sen ringer grannen igen och vill att jag tar bilder på en annan märklig tingest som han har till låns hemma hos sej. Det är en liten skör sak som ligger aningens slarvigt inlindad i lite hushållspapper och sen nedstoppad i en plastpåse. Vid första anblicken trodde jag precis som frågeställaren att det måste vara gjort av någon insekt.

 

 

Det ser faktiskt ut som nåt bo, men det verkar alldeles för stort för att vara gjord av en insekt. Om man kikar närmare på “nystanet”, så ser man att den faktiskt liknar en gurka med kärnhuset i mitten. Och där har vi det alltså – en gurkväxt som kallas LUFFA.

 

 

Detta är första gången jag ser en luffa och det är fascinerande att man får lära sej nya saker och på ett sätt som kommer till en utan att man har haft en aning om dess existens. Tur att man är en nyfiken natur! Jag hade inte velat vara utan denna bekantskap…

Nu ska jag nysta vidare om luffan!

Hu, vi blåser bort!

 

Våren kom, sågs och besegrades av vintern. Den iskalla vinden sveper omilt omkring benen och håret står på ända. Termometern ligger kring nollan, men den envisa blåsten gör att det känns som 10 minusgrader. Minst! Och i kväll väntas snö. I massor!

 

 

För några veckor sen var vår lilla park ren och fri från snö och is. I en blink blev allt fruset och täckt av ett hårt skal av norrländsk kärlek. Min kärlek är varmare och om vi i Skåne skulle gå man ur huse och ge vår sydländska värme till isen, så skulle vi smälta bort allt glatt och halt. Garanterat!

 

 

Isformationerna är magnifika och jätteroliga att fotografera. Den här faktiskt “lilla” isklumpen hittade jag under en vanlig parksoffa. Och under den droppande ispinnen fanns en upphöjd liten kulle av is där pinnen låtit sitt vatten. Droppen dripp!

 

 

Ganska fin, va? Som en skarp knivsegg. Eller ett otroligt fint spjut. Naturens egna skapelse om än bara tillfällig. Tänk så många små skapelser, som föds och försvinner, som ingen någonsin lägger märke till och som fröjdas enbart för sin korta dans i livskarusellen.

 

 

Till och med små hundtassars avtryck kan ge en smältande värld ett nytt perspektiv. Inte stod vovven där tillräckligt länge för att värma upp underlaget, men iskristallerna vet att forma sej så att trampdynorna ska få sin plats i det frusna promenadstråket.

 

 

Högt där uppe svingar sej måsarna på uppvindarna. Dom bryr sej knappast om att det är kallt när dom brer ut sina vingar. Dom är bara intresserade av att få sej ett mumsigt skrovmål från någon förbipasserande vänlig själ med en påse brödsmulor i näven.

Och det ska jag också göra nu– smörja kråset alltså!

Influensa-time

 

Ja, den optimala oordningen efter att ha skrivit en blogg om hur man håller sej frisk! MEN, jag var ju på besök hos doktor Ryyys i förra veckan och det skulle jag givetvis väntat mej. Pest eller kolera? Allt som börjar med bokstäverna sjuk ska man passa sej för…

Vilken sorts influensa är detta då? Oavsett vilken så är den grym! Så djävulskt ont i halsen och ont i nacken och lock för öronen och småfebrigt och hiskeligt trött. Att svälja är förenat med en lååång ansats. Alternativet är ett evigt spottande. Till slut måste man ju svälja en kopp honungste eller äta en bit lättuggat.

 

 

Aldrig har jag väl längtat efter att städa som nu. I tanken, men ändå! Fönstren måste göras rena, men logiskt vore det väl bäst att vänta till efter vårstormarna. Spindelväven var lite enklare att fixa – fram med den långskaftade sopborsten och häck väck med den. Jag fick också ett genialiskt ryck att sopa med lilla smala ritbordsborsten mellan “lamellerna” på elementen. Hjärnan funkar hjälpligt i alla fall.

 

 

När jag ändå var i farten, även en långsam snigel tar sej framåt, hittade jag små väldoftande, blöta Cif.dukar att torka rent på tv-bänken med. Problemet kom när jag skulle snyta mej. I feberyran visste jag till slut inte vad jag höll i handen… Så var det med den VÄLDOFTEN. Obefintlig!

 

 

Duschen hägrade, men så länge jag hade ont i nacke och ryggmusklerna, kändes det som en mindre stridsmanöver att ens behöva sträcka sej efter duschslangen för att tvätta håret. Nu ser jag ut som Ronja Rövardotter i skallen. Tovigt, skitigt och sprött. Idag ska det bli av! Alla fungerande muskler är på plats igen och jag har inte behövt sova med huvudet utanför sängen i natt. Hittade liksom ingen annan sovställning för min värkande nacke. Shit happens!

 

 

 

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag är glaaad att solen inte skiner idag. Trist bara att det blåser väldigt mycket. Turen ner till apoteket för att köpa bedövningspiller för min onda hals är ett måste och sen sinar det ordentligt i kylskåpet. Längtar efter en varm och lenande hemmagjord broccolisoppa.

Mot duschen!

Min egen lilla hälsokosthylla

 

Inte så mycket att orda om egentligen. Varför jag plöjer ner mina slantar i detta är mest för att jag inbillar mej att jag ska slippa krämpor på äldre dar. Om kroppen mår bra så mår självfallet jag bra, i alla fall fysiskt. Fram med första dundret!

 

 

Vinterbacilldödare och solsticka i ett! Vi nordbor får alldeles för lite sol vintertid, när allt bara är grått. Ja, nu vänder det ju förstås, men det skadar inte att försäkra sej så här enkelt. jag kommer inte att ta upp hela tjottablänget på hyllan, så läs på bara!

 

 

Är det nåt som får håret att växa och nagla bli starka, så är det detta. Fast egentligen ger man det till hästar och kor och andra fyrbeningar. Så, go´ vänner, om ni nu äter hästkött, så är det väldigt bra för manen och hovarna! Om man har problem med tandköttet kan man gnida det med detta pulver. Rekommenderas! Att gnida med tabletter är inte tillrådligt!

 

 

Bland det äckligaste är ändå detta gula underverk – gurkmeja. Så in i hoppsan beskt, men gör gott i kroppen. Stärker immunförsvaret rejält! Tillsammans med D-vitaminet så kan man lugnt luta sej tillbaka…

 

 

Om man har svårt att sussa och slappna av nattetid, kan jag föreslå en klunk magnesium, som gör att musklerna slappnar av. Naturligtvis har det en MASSA andra goda egenskaper också. Är ett mineral som vi får i oss för lite av via maten.

 

 

Och vad är nu detta för nys? Kokossocker? Vad ska det vara bra för nu då? Ersätter socker och smakar lite bränt sådär. Ljuvligt gott på turkisk yoghurt exempelvis. Prova! Jag lovar att alla kommer att älska det! Men det är klart, det har ingen antiinflammatorisk effekt eller så.

 

 

Oj då! Kom den här med på ett hörn? Typiskt! Det ska då alltid smygas in nåt smarrigt från godisskålen också. Rackarns! Eldigt gott är det ju förstås och det går INTE att motstå någon längre tid. Ber om ursäkt för att min dator gör såna här fadäser…

Dax för en turk!