En viss form av stress har alltid funnits där, men den kommer och går i intensitet. Just nu blev den påfallande hög efter en invitation om fotograferingens ädla konst och sen bedömning av egna bilder. Att hitta motiv i allt och överallt är inte svårt alls, men att SÄLJA sej och bli BEDÖMD är en stor utmaning och det känns som att jag vill krypa in i väggen. Ja, visst är det löjligt!
 |
| En rejäl knut att lösa upp! Foto: Ann Dessnert |
Så liten man kan känna sej och ändå klappar hjärtat snabbare av glädjefnatt för erkännandet, om än från oväntat håll. Det inspirerar mej naturligtvis att göra ändå bättre ifrån mej och att vara än mer observant och utforska det som ligger framför mej var helst jag tar mej fram. Den lilla flickan hoppade in kroppen på mej och började mentalt att skutta runt. Eller var det så att hon hoppade UT? Längtan tar fart…
 |
| Det gäller att ha vind i seglen åt rätt håll... Foto: Ann Dessnert |
Men känslan är att jag hoppar och skuttar ensam. Att det är mitt eget livsverk. Mitt och ingen annans. Som att ingen annan ser och förstår vad som händer i varje ögonblick. Och varför skulle jag bli rädd för att visa upp det finaste jag vet? Skildringen av livet omkring mej? Det är en gåta. Mina andliga följeslagare tycker att det är dags nu. Skrivbordsalstren måste dammas av (jag som älskar att städa, hehehe)!
Mjaaaa, kanske, kanske inte... Foto: Ann Dessnert
Och så kom jag på det! Det är katten i mej, att inte vilja bli infångad och instängd. Viljan att gå mina egna vägar och inte jämföras med andra. Oj, en sån befriande tanke! Nu kan jag börja stressa ner till lagom nivå igen.
Mjaouuuuu…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar