Svamptorka

Man skulle kunna tro att det var stora korgen som gällde. “Det är ju sååå mycket svamp ute i skogen, så det är bara att håva in dom”, säger alla Jag såg inte så mycket som en flugsvamp ens. Å andra sidan kommer polackerna med stora svarta sopsäckar och rensar rent på allt innan man hittar ut i skogen själv. Idag såg jag inga polacker, men väl fyra trevliga thailändskor, men dom hade inte heller hittat mycket.

Jag spårade upp en del annat trevligt med min kamera istället. Solen sken av och till – mest till. Blåsten tog tag i en och det var gäss ute på sjön, som vi närmade oss. Ut ur skogen kom två ryttarinnor och solen låg vackert på dem.

Klippetiklopp!                                                                                                            Foto: Ann Dessnert

 Kossorna betade lugnt i hagarna och en havsörn kom svingandes högt uppe i skyn. En korp kraxade avlägset och en formation av tranor cirkulerade ovanför oss. Mäktigt! "- “Kolla! sa mitt sällskap. “Fram med kameran!” Men inte hann jag med att plåta den vackra lilla snoken som snabbt slingrade sej in i det höga gräset.

Mot sjön!                                                                                                                      Foto: Ann Dessnert

Vi gick ner mot sjön och då skulle jag kunna säga att jag varit på stranden idag, hehehe. Blåsten hade drivit upp vattnet så det skummade och såklart hittade jag en liten fin detalj som bara låg och väntade på mej.

Skumt!                                                                                                                           Foto: Ann Dessnert

Dags att återvända hemåt innan vi blev alltför hungriga. Höstsåddens späda grönska smekte kullarna och en massa småfåglar flaxade omkring i väntan på höstflytten. Det blev en riktigt fin dag, trots att det inte blev en enda liten kantarell.

Kan det vara en buskskvätta?                                                                                     Foto: Ann Dessnert

Men lika glad är jag för det och kvittrar vidare…

Ödesåret 2012

Kommer det en ny vår? Ska allting ta ett abrupt slut som Mayakalendern förutspår? Hinner jag äta en fluffig, god semla till? Såklart! Just nu håller jag på att njuta av den antågande hösten. Det har blivit lite svalare, lite regnigare, lite dimmigare. Inte så många löv har fallit från träden ännu, men det kan vi vara helt säkra på att det gör, oavsett världens undergång eller ej.

Prasslande skugga?                                                                                                   Foto: Ann Dessnert

Är det meningsfullt att oroa sej? Tycker inte det. Är det främjande för hälsan att låta en gammal indiankultur bestämma slutet för den “moderna” människan? Nä, tycker inte det. För om man tänker efter – vem av oss är det som har gått under? Förbaskat tråkigt att det gick som det gick, men det kan man inte göra någonting åt. Däremot har vi en massa djur som är utrotningshotade på grund av människans oförstånd. Och en del som redan strukit med…

Människan är en underlig ras. Jag förstår att Gud gav upp när han skapat oss – det var det ultimata misstaget! Giriga, avundsjuka, skjutgalna och respektlösa som vi är och det var bara förnamnen. Om det är så att vi reinkarneras, så vill jag härmed tala om att JAG kommer INTE tillbaka hit igen! Alltid gör det någon glad! Undrar om jag får bestämma det själv…?

Det var bom, bom, bom, uti Bohus bataljon...hm...fel landskap!                         Foto: Ann Dessnert

Hur många människor har jag inte stött på genom åren som tror att dom ska bli lyckliga via någon annan? Otaliga! Det är inte villkorslöst alls, utan rymmer snarare en osynlig fångenskap. Inte nog med att man kräver lycka av sin partner, man kräver det av sina föräldrar ännu mer (om man nu får vara med och delta i familjebilden…). Ett hopplöst scenario som är dömt att misslyckas redan på förhand. Skaffa en hund istället eller en flaska cognac!

Kärleken till dej själv gör inte ont!!!                                                                           Foto: Ann Dessnert

Älska varandra och älska dej själv! Jaga inte lyckan, utan förstå att lyckan är outsinlig, den finns överallt, bara man vågar se den. Älska livet, djuren och naturen, för allt är bara NU. Det kan inte vara något annat, oavsett vad alla kalendrar säger.

Be happy!

Ny vecka, nya tag

Min härliga väninna har varit på besök i en vecka. Av alla veckor på ett år lyckades hon pricka in den sämsta med regn, kyla och snålblåst. Det fattades bara snöstorm och drivis. Lyckligtvis hann vi ta några utflykter emellan dropparna och kunde ta en och annan längre cykeltur ut på vischan.

Sist jag var i Vattenriket i Kristianstad öste regnet ner. Den här gången låg de mörka regnstinna molnen farligt nära och tryckte, men vi klarade oss utan en droppe. Att vandra utan en enda möjlighet till tak över huvudet i 6 km fordrar antingen regntäta kläder och ett sprudlande gott humör eller vädergudarnas absoluta löfte om en regnfri promenix.

Ser du här nu då?                                                                      Foto: M-L

 På den här bilden visar jag min väninna skillnaden på ett glasbjörkslöv och ett vårtbjörkslöv. Och det ÄR skillnad, för den som nu inte visste det. En pikant liten skillnad, som inte omkullkastar någon som helst livsuppehållande ansträngning. Aldrig någonsin förmodligen, men ändå…

I slutet av vandringen möts man av ett nybyggt trähus, som man med lite vild fantasi skulle kunna ta för en fågelholk för jättepippisar. Själv gillar jag det moderna stuket mitt i Helge å. Kristianstads Naturum – fyllt av en massa intressanta upplevelser för den som tycker om att lufsa i naturen.

Mäktigt värre...                                                                                                                                   Foto: M-L

 Härifrån går den en bred träspång in mot staden och i motsatt riktning viker spången av och man kommer ut i rena vildmarken. En rogivande vildmark med kohagar, en gammal borg och en slottsruin, ja, frånsett alla olika fågelarter förstås.

Vi tog en ganska lång cykeltur en dag, där den stora belöningen skulle bli en fika på Åbergs Trädgård. Högt uppe på himlen svävade ett gäng tranor med sina karaktäristiska skrianden. Lite väl tidigt, tycker jag nog. Skulle vara hemskt om dom rustade sej för en sträng vinter efter den här usla sommaren.



Åh, så mycket bäääär...                                                                  Foto: Ann Dessnert

Nåja, några supersura vindruvor kanske kunde smaka. Nja, det blev ganska mycket spotta och fräsa där. Detta var inga bär för fruktskålen. Men vi hittade ett par smaskiga solmogna fikon och några härliga tomater i gult och rött. Det blev perfekt i salladen sen. Och fikat satt som en smäck! Så var det dags att rulla hem över gärdena igen. Och när vi precis kommit hem började det att regna. Vilken tur!

Finns det turdruvor?

Avbrott

Det kan bli så ibland att man måste göra ett avbrott för att annat kommer emellan. Just nu är det “emellan”. Håll ut till nästa vecka, så ska vi se om det ramlar in nåt nytt att läsa eller förfasas över. Under tiden delar jag generöst ut denna vackra blomma…

Slickar i sej den sena kvällssolen.                                                                                    Foto: Ann Dessnert

 Njut av dagarna som kommer!

Time flies

 
Det känns rätt så knäppt att påstå att tiden rusar iväg och sen säga att dagarna är ganska lika. Egentligen är det väl så att man inte hinner med allt det roliga man kan hitta på att göra under en dag. För först kommer alla måsten och SEN fyller man på med det roliga, om man hinner och orkar. Inte undra på att det är pest att gå till jobbet. Det är liksom stulen tid. En tid som man avsiktligt eller oavsiktligt avtalat bort.

Ordning och reda - löning på freda...                                                                         Foto: Ann Dessnert

Och vad gör man av sin ägda tid då? Egendomligt nog fortsätter man med sina måsten. Det är klart att man måste handla mat och tvätta och ibland städa (ryyys – detta hemska måsteord), oavsett om man jobbar eller ej. Men jag har upptäckt det ironiska i att städa, i alla fall i kvinnors värld, och det är att man håller huset prickfritt för att DET KAN KOMMA NÅGON. Inte för att man själv vill leva i en perfekt miljö i först hand.

Fika? Nån....?                                                                                                                Foto: Ann Dessnert

”Du har alltid så städat!” var det en kompis som sa till mej en gång. Mina tankar gick omedelbart (utan att passera GÅ) till oordningen i garderoben, där jag slängt in allt osorterat bråte, inför hennes besök. Hur många gånger har jag inte tänkt att det vore skönt att äga bara några kastruller, en stekpanna och lite gångkläder och bo primitivt. Närå, här ska köpas nytt, dekoreras, pyntas och dammas (inte nu IGEN…)!

 

Jag drunknar....                                                                                                              Foto: Ann Dessnert

Hur i h-vete går det till egentligen? Man kan ta mej tusan stå och se på medan dammråttorna bestämmer sej för att ha sammanträde under sängen. Det går på ett ögonblick. Jag dammsuger och styr kosan till vardagsrummet och när jag kommer tillbaka till sovrummet så nog f-n ligger det några hånflinande monster under sängen och gottar sej åt min frustration.

HJÄÄÄÄLP! Och om ett par timmar kommer min kompis….! Gud, vad kul vi ska ha (om jag orkar)!!!

Livets knuff

 
Vad är egentligen meningen med livet? Är det någon som vet det? Eller är det så enkelt att vi föds, äter, jobbar (ja, och allt där emellan förstås) och sen så bara ”poff”? Finns det inte någon som helst anledning till varför vi är här, varför jag är jag och du är du? Att vi är så olika, inte bara på utsidan, utan alla våra värderingar och vad som gör oss glada eller ledsna?

Jaha! Ska det bli sån tråkläsning den här gången? Fast då måste jag ställa mej frågan om inte ALLA funderar över vår existens åtminstone nån gång i livet. Och vad som händer sen… Jag ska inte alls vara tråkig, utan bara ge dej en liten tankeställare om vart du/vi är på väg ur ett lite högre perspektiv.
 
Så till den lilla tankeutflykten:


En familj med en liten son på 5 år var ute på en lyxkryssning. Den lille pojken lekte vid relingen och allt var frid och fröjd. Plötsligt föll pojken över bord och tumult utbröt. En man skriker: ”Rädda min son! Jag är multimiljonär och jag betalar 1 000 000 dollar till den som hoppar i och räddar min son!” Ingenting hände. Alla stod som förstenade och bara glodde medan båten gled vidare på havet. Mannen fortsatte skrika att någon måste hoppa i och rädda hans son.

 

Kanske inte en lyxkryssning direkt...                                                                                    Foto: Ann Dessnert

Till slut hände det ofattbara; En äldre skinntorr liten gubbe hoppade i vattnet och alla drog efter andan. Han var så liten och tunn att han kunde blåst åt ”skogen” redan vid själva hoppet. Hur ska det gå? Hur ska det gå?

 

Oh, boy, oh, boy!                                                                                           Foto: Ann Dessnert

 
Gubben simmade som en tokig fram till pojken och fick ett ordentligt grepp under hans armar. Vid det laget hade man satt ut en livbåt, som närmade sej och som plockade upp pojken och gubben. Pappan till pojken var överlycklig och ville ge gubben 1 000 000 dollar, men gubben sa att han inte behövde hans pengar. – ”Ja, men nåt måste jag ge dej för att du räddat min son. Jag ger dej vad som helst!” Gubben svarade att han hade allt han behövde, men han skulle vilja fråga om en sak. – ”Ja, ja, ja, vad som helst, bara jag kan svara på det!” svarar pappan. Gubben frågar: ”Vem knuffade i mej?”


Intressant, eller hur? Svaret hittar du i boken om dej, för jag har det inte.

Simma lugnt!

Fängelsekläder

 
Rubriken skvallrar om plagg, men inte kläder, som dom har på anstalterna. Vad jag ska skriva om är kläder utanför murarna. Det kan man nämligen kalla sådana kläder som smiter åt så blodet stockar sej i skallen eller i fötterna. Tänk dej en ballong med slimmade kläder på själva tråden…

Så kan det i alla fall kännas om man kliver i ett par jeans där inte vaderna, låren och rumpan får plats, alltså fängelsejeans. Eller en polotröja som sitter så hårt så att man måste ha skohorn för att svälja maten. Att trä dom över huvudet i ena riktningen är en ren plåga, men att få dom av sej igen ska vi inte nämna vid namn.
Det var ju inte så rysligt länge sen kvinnorna snörde sej så dom knappt kunde andas.

Det modet har vi återupptagit idag tillsammans med stolpar på fötterna. I sanningens namn; finns det någon vettig människa som kan gå i dom där sakerna? För jag har svårt att kalla dom skor. Fängelseskor vore mera passande för man kommer ju ingenstans. Jag trycker på ogillaknappen där. Okej, om man såg även män stolpa fram på tå så, why not!
 

Bilden är lånad från nätet, så dom får skärpa sej själva!

 
En vinterdag med isiga gator och man ligger som en smäck på marken. Jösses, hur tar man sej upp då? Man får väl snöra av sej dojorna på stället och balansera så gott det går, för det ena benet är ju en halv meter högre upp än det andra, om man nu skulle ge sej på att försöka ta sej upp. En utmaning som heter duga! Vilket konstigt mode!!! Inget för en annan kan jag konstatera, som börjat snegla på apotekets hylla med broddar…och en påse sand i fickorna uti-fall-att.

Men jag ska förstås inte uttala mej, som bar jättevida jeans en gång i tiden. Det var nästan som att ha en vid kjol under knäna och det var inte helt lätt att gå i dom heller när det blåste. Rena seglet, faktiskt. Och upptill smet dom åt så dom var nästan intravenösa och ibland fick man blåmärken i ljumskarna för att dom skar in i skinnet. Och till det träskor som hela halva stan klampade runt i.

Själv längtar jag efter ett NANO-mode. Kläder som aldrig behöver tvättas eller strykas. Kläder som jag aldrig tröttnar på och som kan förändras efter sinnesstämming. Det skulle vara lyxigt!

Nano, nano!

Död åt dumheten

Att ge sej på andra människor med pikar och cynism är inte okej! Särskilt om man inte känner den man pikar. Så ont det gör – länge – att bli pikad! Och än värre är det att bli attackerad inför andra, helt okända människor. Att reagera i ett sånt ögonblick medför ju bara att alla stirrar på en som om man vore knäpp eller i bästa fall ett monster. Självfallet ligger problemet hos den som pikar, men ord är ändå ord och dom fastnar.

Surt, sa räven...                                                                                                        Foto: Ann Dessnert

 Det finns en person i min omgivning, som ideligen ger sej på andra. Det kan vara för att dom inte äter grönsakerna på tallriken eller att dom inte köper ekologiska äpplen och liknande. Eller nåt så löjligt som att man dricker mjölk! Han är själv laktosintolerant och då måste ju alla andra lida också.

Senast igår fick jag själv en släng av sleven. Jag hade inte tagit med mej vatten på Sandskogens dag, men det hade inte han heller gjort. Detta medförde för hans del att han tvingade till sej vatten av folk som gick förbi. Jag tycker inte om att kräva folk på saker. Bara därför måste han rya åt mej att jag skulle få njurskador och hamna på sjukhuset med vätskebrist. Tyvärr blir jag alltid så överrumplad så jag blir mållös och varken säger ifrån eller ger mej av. Död åt min egen dumhet i det här fallet!!!

Det intressanta var att andra för mej okända människor hörde hur han hackade och dom tittar inte på honom utan på MEJ. Vad hade jag gjort? Ingenting! Jag råkade bara vara föremål för hans brutala gapighet. Han måtte anse att allt han gör är perfekt och allt han säger stämmer överens med den allmänna uppfattningen om ALLT. Död åt DEN inbilska dumheten!

Dumstruten på!!!                                                                                                      Foto: Ann Dessnert

 Så här ser han ut, han som så gärna häcklar andra. Jag är inte ledsen för att hänga ut honom på det här viset. Han vill ju ha all uppmärksamhet och jag är villig att hjälpa till med det efter alla kängor han har gett mej och många fler som jag känner och inte känner. Kanske är det dags för honom att se på sej själv utifrån för en gångs skull.

Snyft!

Stolthet kontra skryt

När man släktforskar som jag, så stöter man på både det ena och det andra. Att man är släkt med olika “kändisar”, dyker upp efter hand som man håller på. På nåt sätt bryr man sej inte om det, för det är inget konstigt att det skulle inträffa. Alla måste ju ha ett ursprung någonstans. Ibland kan det dock vara så att man har kända personer i nära släktled och i det här fallet en målare vid namn Gerhard Wihlborg. Mest känd i Skåne förmodligen.


Min kära farfars brorson.              Foto: Leo Tradefelt

Detta är alltså en kusin till min far. Ett släktskap som jag är oerhört stolt och glad över. Ska man då uppfatta detta som skryt? Ska man skämmas för det? Ska man dölja sin tillhörighet för att passa in i en viss mall, eller? Jag har inga djupgående komplex för var jag kommer ifrån. Tvärtom! Man brukar säga att skåningen är dryg. Ja, visst! Om man kommer från Sveriges kornbod, måste man få jäsa lite, hahaha…

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv...                                                                          Foto: Ann Dessnert

Avund, småsinthet och skryt faller inte i god jord hos mej. Jag försöker SÅ det som kan blomstra i hjärtat med glädje och lust, ett frö av barnslig tillit och nyfikenhet. Jag hyllar mina rötter! Dom har såtts i den skånska myllan och frodats där sen dansktiden (längre än så kommer man inte). Man kan riktigt höra hur det knakar av växtlighet i backen! Här hör jag hemma och här doftar det av hav och grisgödsel i en salig blandning. Det gillar vi!

Havsinsupning!                                                                                                                          Foto: Ann Dessnert

Så frö på er!

Tillkortakommanden

Att leta efter dokument på datorn är ett heltidsjobb. Så många filer att hålla reda på och så många ställen man tänkt ut var man ska lägga dom. Jag vet fortfarande inte hur många dokument jag öppnat för att genast inse att det inte var det jag sökte. Nu senast letade jag efter ett där jag berättat om när jag gick till farbror doktorn för att ta bort en vagel i ögat. Men var i hela fridens dar har jag gömt det?



Vad vaglar jag på?                          Foto: Leo Tradefelt

Hur jag än letar och letar så hittar jag hela tiden en massa annat skoj som jag sparat. Och där fastnar jag. Som den där lilla upplysningen om choklad till exempel. Ordet choklad kommer från mayafolkets xocalatl, som betyder ”bittert vatten”. Det hade jag ju helt glömt. Så bra att jag sparat det då!

Jag har en mapp, som jag kallat “Intressant mapp”…som om inte alla mappar var intressanta, beroende på vad man söker just då. Nå, i den mappen finns ett dokument om Ravi Batra, på engelska. Supertråkig, superdryg och super-har-inte-läst! Som om jag någonsin skulle komma att göra det! Bredvid det dokument ligger ett som handlar om erbjudanden som SJ har Just Nu. Ja, jag blir inte klok på varför jag sparat detta i mappen “Intressant”.

Inga X här inte, eller?                                                                                                           Foto: Okänd

I mappen “Lottas” kan man hitta allt sånt som inte ligger i Lottas alla andra mappar. Jag måste lida av nån personlighetsklyvning. Det är jag helt säker på vid det här laget. Så vad hittar vi då i “Lottas” mapp? Jo, bland annat en historia om pessimisten och optimisten och den skickar jag med som bonus här och nu.

Pessimisten och optimisten

Det var en man som hade tvillingsöner, Pete och Stuart. Pete var optimist och Stuart var pessimist. När de fyllde tretton är fick Stuart – pessimisten – en dyrbar klocka, en verktygslåda och en cykel i present av sin far. Och den present som Pete – optimisten – fick var att pappan fyllde hans rum med hästdynga.
När Stuart hade öppnat sina paket tjurade han hela förmiddagen. Han ville inte ha någon verktygslåda, klockan tyckte han inte om och cykeln hade fel sorts däck.
När pappan gick in till Pete – optimisten – kunde han inte se pojken, men han hörde ett våldsamt skyfflande och flåsande. Hästlort for kors och tvärs genom rummet.
- ”Vad i fridens namn håller du på med?”, ropade pappan till Pete.
Svaret kom djupt inifrån dyngan: - ”Jo, pappa”, sa Pete, ”med så mycket skit måste det ju finnas en häst här någonstans!”

Då kan man genast fråga sej varför denna historia inte ligger bland alla andra “Roliga historier”? Och med det som utgångspunkt kan man lista ut att det är ingen ordning alls nånstans. Det skulle ta mej flera år att sortera, så jag nöjer mej med att konstatera faktum – jag tror att jag är rätt normal. Men jag har INTE hittat dokumentet om farbror doktorn. Ännu…

Blink, blink!

Utmaningen

En viss form av stress har alltid funnits där, men den kommer och går i intensitet. Just nu blev den påfallande hög efter en invitation om fotograferingens ädla konst och sen bedömning av egna bilder. Att hitta motiv i allt och överallt är inte svårt alls, men att SÄLJA sej och bli BEDÖMD är en stor utmaning och det känns som att jag vill krypa in i väggen. Ja, visst är det löjligt!

En rejäl knut att lösa upp!                                                                                               Foto: Ann Dessnert

Så liten man kan känna sej och ändå klappar hjärtat snabbare av glädjefnatt för erkännandet, om än från oväntat håll. Det inspirerar mej naturligtvis att göra ändå bättre ifrån mej och att vara än mer observant och utforska det som ligger framför mej var helst jag tar mej fram. Den lilla flickan hoppade in kroppen på mej och började mentalt att skutta runt. Eller var det så att hon hoppade UT? Längtan tar fart…

Det gäller att ha vind i seglen åt rätt håll...                                                                      Foto: Ann Dessnert

Men känslan är att jag hoppar och skuttar ensam. Att det är mitt eget livsverk. Mitt och ingen annans. Som att ingen annan ser och förstår vad som händer i varje ögonblick. Och varför skulle jag bli rädd för att visa upp det finaste jag vet? Skildringen av livet omkring mej? Det är en gåta. Mina andliga följeslagare tycker att det är dags nu. Skrivbordsalstren måste dammas av (jag som älskar att städa, hehehe)!



Mjaaaa, kanske, kanske inte...                                                           Foto: Ann Dessnert

Och så kom jag på det! Det är katten i mej, att inte vilja bli infångad och instängd. Viljan att gå mina egna vägar och inte jämföras med andra. Oj, en sån befriande tanke! Nu kan jag börja stressa ner till lagom nivå igen.

Mjaouuuuu…..

Tobleroneattack

Det är ta mej tusan livsfarligt att dra iväg ut till butiker som Ö&B utan att ha ätit först. Jovisst, det blev typ 100 flaskor schampo och oräkneliga tandkrämstuber, precis som det var tänkt och planerat. Men sen låg där en stor hög, eller snarare ett helt berg, av Mini-Toblerone. Och vem, jag bara undrar, VEM kan gå förbi en alptopp med Toblerone?

I bästa godisskålen i väntan på sockersvält.                                                              Foto: Ann Dessnert

För säkerhets skull tog jag två (2) förpackningar när jag ändå höll på. Man kan ju tappa den ena på vägen eller också försvinner den på nåt annat omärkligt sätt som bara magen känner till. Hupp! Ibland gör magar så när de ingått en hemlig allians med en sockerberoende hjärna.

Nu hade jag siktet inställt på nästa butik. Det gällde mat denna gång. Inte godis. Absolut INTE godis. Och vad ligger där alldeles innanför “svängdörrarna”? Armarna växer till oanade länger tills de roffat åt sej ett paket av nåt nytt, spännande chokladinnehåll. Obs! Detta måste förtydligas: Allt godis har jag köpt bara för att min kompis ska komma om några veckor! Jag vet faktiskt inte om hon äter godis…

Nåt nytt att sätta tänderna i.                   Foto: Ann Dessnert

För att sen följa upp temat gick jag direkt till fruktdisken och plockade åt mej nyttigheter i form av, ja just det, persikor. Snarare nektariner, faktiskt. Hela tiden blev jag ledd av en osynlig kraft. Det gick inte att gå förbi. Det var som en magnet, som drog och drog. Jag hade ingenting att sätta emot. Mitt i villervallan landade tre väldoftande, nybakade kanelsnurror i korgen också, utan mitt tillstånd.

Frukt och godis är gott!                                                                                      Foto: Ann Dessnert

Blev det nån mat då? Räkor? Näe! Köttfärs? Hmmm, inte sugen på det. Kyckling? Skulle kunna vara nåt, men tar för lång tid att laga till. Okej, isbergssallad, det tar vi!!!

Nu återstår det bara lobotomering!