Vad är det som händer?

 

Idag känner jag mej smått desperat. Jag får liksom inte ihop världsbilden. Sverige ligger ganska avlägset i förhållande till övriga Europa och ändå har detta land blivit det mest kända landet i världen just nu. Beror det på att det är ett jätterikt land? Näe! Beror det istället på att det är ett jättefattigt land? Näe, inte det heller!

 

Men det ligger nån fåne där uppe i godan ro och beslutar än det ena än det andra. Han säger att alla fåglar i Sverige ska förpassas till en liten ynka plats på en plats där dom kanske får plats. Jag vet inte vad platsen heter, för jag tror att det än så länge är hemligt. Precis som så mycket annat har blivit så superhemligt i landet Sverige. - Var tyst och gör som vi säger, så blir det bra!!!

 

Ve och fasa! Kan detta vara möjligt? Men om jag slänger mina ID-handlingar och låtsas att jag är en…get…då kan dom väl inte göra så? Ska dom klippa vingarna på oss så vi inte kan flyga? För hur ska dom annars tvinga oss att bo på “platsen”? – Det är ingen idé att du stirrar som en galen fisk. Det blir som det blir, så håll truten!

 

Hörde jag rätt? Ska dom ta ifrån oss vår säkra lilla damm och skicka oss till “utdammen”? Nähe, det kan vi väl inte gå med på, folks?! Det är väl där dom göder en till döds för att sen skicka oss till slaktbänken? – Hahaha, se vad korkad du är? Vet du inte skillnaden på en anka och en gås, din odugling?!

 

Alltså, jag gillar inte att han sa det där med att se ut som en stirrande, galen fisk. Och är det så att han plötsligt fått för sej att vi fiskar ska fösas ihop i en sketen liten damm, så ska alla mina pirayakompisarna visa honom ett och annat. Han kommer att bli mer än skinnflådd, kan jag säga. – Tyst med dej, din hjärndöda stenbit! Det blir ingen mat i DIN damm!

 

Bäst man tiger! Men å andra sidan, vad gör det om jag ryter till lite stillsamt? Jag har ändå förpassats till de saliga ängderna där jag fridfullt skuttar runt med andra små Cecils och helt lugnt kan se på förfallet. Det är synd om människorna, var det nån som sa…

Danmark är ett bra land har jag hört…eller var det Syrien?

En bok som ger mej lust

 

Det är lördag morgon och mitt huvud känns så lätt. Jo, jag sa just det att det är lördag morgon och mitt huvud känns så lätt. Inte för att det är helg eller att solen lyser. Inte heller för att frukosten är avklarad eller för att några direkta måsten hänger över mej. Nej, det är mycket enklare än så.

 

Lusten! Lusten har återvänt! Om den kommer att bestå vet jag inte, men idag har jag massor av lust. Allt beror på den bok jag just nu läser. En bok som handlar om DNA, genteknik och släktforskning. Jag har inte ens läst 100 sidor i den och det återstår nästan 400 sidor till att plöja igenom. Nu vill jag också veta mitt ursprung!

 

Självklart vet jag ju att jag tillhör människorasen, men vilken gren skulle vara fruktansvärt roligt att veta (precis som om det skulle ändra någonting). Tänk om mina förfäder suttit och knackat ut den här yxan! Tänk om dom levde i en grotta i Frankrike under den värsta istiden för 20 000 år sedan! Och tänk om dom parat sej med neandertalare…! Jaa, tänk om!

 

Om detta är en del av ett skrapverktyg eller en gammaldags tandpetare vet jag inte heller. Jag har expertisen att fråga, men det får bli när det blir. Det häftiga är att den tillverkats för så otroligt länge sen och att jag lyckades hitta den. På bilden är den 1/3 större än i verkligheten, så den är verkligen pyttig. Den kan ha tillhört en förfader den också. Vi säger det så länge!

Lusten att skriva blev underordnad lusten till att leta fornminnen. Man kan ha lust till en massa olika saker, bara man är glad. Jag skulle få fotolust om en massa sidensvansar kom och började kalasa på rönnbären nere på gården.

Och den största lusten just nu skulle vara att fixa ett DNA och få veta vem jag är…

Who am I?

Höstförflyttningen

 

Snart bär det av till Stockholm igen för Leo. Livet i storstan är inte alls detsamma som livet på landet. I min värld fortsätter årstiderna att visa sej från alla sidor 365 dagar om året. För Leo blir det dom korta vistelserna i Isbladskärret som berättar om fåglarna flyttat söderut eller det gröna börjat anta en gulbrun ton, om det är sommar eller höst.

 

Här på Christinehofs ägor ser träden därborta ut att snarare vara i lövsprickning än att det skulle vara dags att fälla löv. Det var 22 grader varmt denna dag och det kändes inte särskilt höstlikt. Men ser man sej omkring på åkrar och fält så ligger dom plöjda och mörkbruna. Dom har lagt sej till vila inför vintern.

 

Det är konstigt med livet. Ofta känner man sej fången på något sätt. Som att man har fel åsikter eller valt fel kläder till bjudningen. Att man tittar på tv-program som andra tycker är töntiga eller gillar att ha olikfärgade snören på sina skor. Man blir bedömd och värderad. Just nu är det tydligare än någonsin!

 

Alla kan inte vara granar i en granskog. Är man en björk så är det omöjligt att ens försöka se ut som en gran med alla sina spretiga och torra, gamla grenar. Den har inga barr heller. Den har helt andra kvaliteter, som en gran aldrig kan mäta sej med. En granskog är och förblir en granskog, medan en björk aldrig kan vara annat än en björk.

 

Det är mycket vi avhandlar på vår skogspromenad. Många “varför” och många “Jag förstår inte!” och väldigt många “om”. Allt går inte att svara på. Snart är Leo hemma i sin egen vardag igen och där väntar Rosendals slott och Stureplan med allt vad det innebär. Skåne ligger förmodligen kvar åtminstone ett par månader till.

 

När han återvänder finns vi där allihop och väntar på honom – kronhjorten, havsörnen, Vitaby, havet och Café Smulan. En och annan stjärtmes också får man förmoda…

Allt har en mening!

I flyende stund

 

Redan när jag börjar skriva detta suckar jag djupt. Vad är det för en galen värld vi lever i egentligen? Hur kunde det bli såhär? Vad har mänskligheten ställt till med och varför upprepas eländet gång på gång i historien? Vad är det för konstig drift en del har att man vill ta död på och krossa andra människor? Vad är det för mening med det?

 

Att man ens vågar skaffa barn! Vad har dom för framtid? Kommer dom att leva i fred och frihet eller är det bara skräck och terror som väntar bakom hörnet? Alla som har barn måste ju reflektera över detta nån gång. Och har man sen barnbarn tappar man helt koncepten! Frågorna tar aldrig slut.

 

För vissa djur är det fara å färde året om, mest på grund av människan. Om man närmar sej hjortarna springer dom hals över huvud i vild panik till första bästa trygghet. Skogen ger hyggligt skydd, i alla fall tills jaktsäsongen börjar. Ska vi som människor verkligen behöva vara rädda för vår egen ras? Ska vi också behöva springa till skogs?

 

Den torra jorden sprätter iväg som ett dammoln runt klövarna. En hjort tar befälet och dom andra följer blint efter. Är det säkert att det är rätt beslut? Snart närmar dom sej en väg. Är det helt riskfritt att ta sej över den utan “säkerhetsbälte”? Det må bära eller brista…

 

Sen finns det djur som aldrig stressar för nånting. Snäckan sitter där den sitter och bekymrar sej varken om väder eller vind. Inte heller om den i nästa sekund kommer att vara mosad av ett bildäck eller en stövel. Kanske att sätt att förhålla sej till verkligheten. Allting kan ju faktiskt vara en illusion, men hur vet man det?

 

Jag vet bara att väldigt många behöver en kram just nu i denna förvirringens tidevarv. Om någon behöver en kram så delar jag ut så många jag kan. Kramar är helande, i alla fall för stunden. Men förmodligen behöver vi mycket mer än tusen kramar…

Kärlek, till exempel!

Obehagliga förändringar

 

Här och nu är vad som gäller. I alla fall för mej. En del, eller skulle jag kanske säga väldigt många, lever sina ego-liv. Andra, försvinnande få, lever och får utlopp för sitt själsliga liv. Vad man nu väljer är upp till var och en. Jag har ingen rätt att sätta mej till doms över andra. Däremot verkar människor i min omgivning tycka att det är helt okej att placera folk i fack, där dom inte hör hemma.

 

Ja, jag är aktiv på facebook! Ja, jag ger kommentarer ibland och ja, jag delar saker som jag tycker är relevanta då och då. Om någon sen inbillar sej att jag är hatisk så får man tro det. Och om man tror att jag är rädd, så är det en helt riktig iakttagelse. Jag är rädd att mitt land inte kommer att vara sej likt väldigt snart.

 

Jag är helt på det klara med att det kan resultera i att en del av mina relationer kan komma att skadas eller bli ganska taggiga. Den som tror att jag inte märker det är naiv. Om man vill, står det en fritt att plocka bort mej från facebook. Det har jag inga problem med. Den som känner sej träffad vet vad jag menar.

 

Jag var i Backåkra och träffade Dag idag. Jag hade många frågor till honom. Tyvärr obesvarade. Men det gör ingenting. Ibland är obesvarade frågor också svar. Dom där tysta, återstudsande frågorna, som beter sej som ping-pongbollar, är som att rannsaka sej själv. Vad vill jag! Tar jag ansvar?

 

PAX. Ingenting annat! Vi satt på den stora stenen i solskenet, tysta och eftertänksamma. Jag bad om svar, men förväntade mej inga. Sorgen har slagit rot i mej. Konstant ledsen och håglös känner jag mej. Jag kan inte göra någonting för att ställa saker och ting tillrätta. Det verkar alla andra sköta bättre än vad jag kan. Men vem har frågat mej?

 

Så kom svaret! Leende log jag mot himlen och för en stund kände jag mej glad och befriad från en tung börda. Och ändå är bördan inte min! Den har bara lagts på mina axlar. Jag vet av vem och vilka, men det har ingen betydelse. Önskar bara att fler förstod och höjde sina röster…

 

Havet får svälja mina tårar. Ingen märker dom. Ingen ska heller märka dom. Mitt liv ska jag ta mej igenom med dom läxor jag behöver. Jag kan bara säga det att om man reinkarnerar så aldrig att jag skulle välja jordelivet igen. En vacker plats, men ack så bedräglig!!!

 

Slutligen vill jag säga till dom som tar avstånd från mej på grund av sin egen tro, så är du/ni alltid välkomna tillbaka när du/ni vill. Jag ger alla väldigt många chanser, men den här gången är det inte upp till mej…

Positiva tankar föder ett positivt liv!

Ett råd som heter duga

 

Man brukar säga att “som man ropar i skogen får man svar”. Ganska dumt egentligen. Man kan skrika sej ganska hes och allt tystnar omkring en. Ja, just det, ja! Man kan ju börja lyssna inåt istället. Men om man nu inte kan höra nåt annat än sitt eget bultande hjärta, vad ska man göra då? I ren förtvivlan kan ju hjärtat börja skena…

 

Man börjar känna sej snärjd och tappar energi. Man börjar fråga sej om man är riktigt klok som inte gillar att följa strömmen. Man kan börja dunka huvudet i väggen för att om möjligt komma på andra tankar. Jag avråder från att göra någonnting av ovanstående. Man är bra som man är!

 

 

Man mår mycket bättre om man höjer sin energi och låtsas att man är en fågel. Att se allt ovanifrån och tänka bort allt som sänker en. Helt enkelt känna sej fri som en fågel. Och det var ju inte alls så lätt som det lät. Annars går man helt enkelt till en shaman och hans förnuftiga fru. Dom vet, dom!

 

Lekande lätt forcerade vi därefter alla hinder. Rispade till och med benen så blodet rann i strida strömmar och Birkenstockdojorna gled iväg med Leo nedför backen. Hej, vad det går! Men nån fördel var det ju med det också. Han hittade ett rävgryt där han landade. Synd bara att räven inte var hemma!

 

Är det vackert i naturen eller är det vackert? Här finns inga omskrivningar för nånting! Ingen lögnaktig statistik. Bara äkta vara, oavsett om man bränner sej på brännässlor eller blir stucken på tungan av en geting. Det får en bara att känna att man lever. På riktigt. Man får säga emot mej.

 

Ännu en fågel påminner oss om frihetens enorma lyftkraft. Hägrar har jag jagat i flera år och trott att dom inte gillar mej, menat på skoj. Men idag hade denna en extra innebörd och en bäring. Den som söker han ska finna och jag letar inte ens. Jag är med på bjudlinjen, hehehe!

 

Vi vänder om. Leo knorrar inte längre över sina blodstrimmiga ben. Så farligt var det faktiskt inte! Ungefär lika allvarligt som om han gapat: “Skynda dej att hämta ett plåster innan det slutar blöda!” Och ska jag vara ärlig så såg jag inget blod alls, men vi kan ju låtsas.

 

Kanske inte så lätt att se att det är tofsvipor, men det är det. Påminnelse nummer tre i ordningen, alltså. Ett helt “hav” av vipor! Dessa var bara en liten del. Men då har jag inte berättat om alla råkor, småfåglar och starar som vi mött på vår väg. Fy fåglarna, en sån bra dag! Det blev över 600 bilder bara på pipps. Resten på Leo på gliiiid…

 

 

And the summer is still here. I´m so happy. Happy, happy, happy! På riktigt!!!

Ta vara på livet

 

Höstmånaden har kommit. Vi har inte märkt av den här nere i Skåne. Det har varit en kvav och fuktig dag och 23 grader varmt. Svetten lackade i pannan och den milda blåsten hjälpte inte till det minsta. Den höll bara tårarna borta från kinderna…

 

Den lilla rödhakeungen får börja leta mat på egen hand för sin överlevnad. Mamma och pappa är busy med annat nu. Den här fågeln är en stannfågel och det är fint att få se den hela året. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande. Jag tänker på någon särskild just nu.

 

Snart har alla blommor försvunnit från våra trädgårdar och dikeskanter. Humlorna kryper ner i jordhålor och brummandet tystnar för många månader framåt. Dom granna fjärilarnas fladdrande i rabatterna upphör och allt lägger sej sakta till vila.

 

Jag såg detta hjärta idag och mina tankar for iväg igen, bort till en plats dit jag inte riktigt kan skåda ännu. Min största förhoppning är att den platsen är fridfull och att kärleken där aldrig sinar. Aldrig någonsin…

 

Under tiden slår vågorna fortfarande mot stenarna, som rasslar sakta vid varje tillbakadragande. Skummet lägger sej som miljontals små bubblor på varje liten upphöjning och spricker efterhand som ytspänningen släpper sitt grepp. Vilsamma vågor, som vaggar ömsint.

 

Tusen små gångar. Tusen små hål. Tusen små gömställen för kaniner och harar att gömma sej i undan rovfåglarna, som cirklar i skyn efter byten. Man får akta sej för att inte sätta ner fötterna fel. Marken under kan vara ihålig som en schweizerost.

 

Tussar som blåser iväg, lätta som en pust. Liknar gammaldags rakborstar. Såna som farfar hade. Med lödder och rakkniv. Numera är allt enklare och smidigare. Men naturens rakborstar driver bort och lägger sej i skrevor och hålor. Ingen bryr sej om dessa små fjun.

 

Dagen lägger sej snart till vila den också, som allting gör förr eller senare. Tystnaden kommer smygande och ingen puls hetsar till arbete eller oro. Allt är lugnt! Och skönt…

Jag tänker på dej, Lucy!