Det var ett tag sen jag fick en förfrågan om jag skulle vilja ta emot några änglar under fem dagar. Vad svarar man på en sån fråga? Jag menar, det är ju knappast en fråga man får varje dag. Ärligt talat har jag aldrig i hela mitt liv fått en liknande fråga.
Så i den totala förvirringen svarar man långsamt ”Jaaaa, varför inte!?” utan att ha en aaaning om vad man gett sej in i. Hur många är dom? Skulle dom ha mat? Måste jag släpa in madrasser till dom? Tycker dom om att spela kort? Eller Fia med knuff? Det handlar i alla fall om fem dygn!!!
Så var det några förhållningsorder kopplade till änglainvasionen också. Dom skulle komma klockan elva på kvällen och vid samma tidpunkt fem dagar senare skulle man vinka adjö till dom. Där emellan skulle dom ha äpplen att käka på, vilket inte belastade hushållsekonomin negativt. Det dom inte ville ha åt jag upp!
Under dessa fem dygn märkte jag inte att dom var här – såna perfekta gäster! Dom smulade inte ner eller satte på tv:n mitt i natten. Inte ens änglatofflor lämnade dom efter sej. Jag hörde inte så mycket som ett frasande från dom. Dom hade väl fällt in landningsställen och vingarna, kan jag tro.
Problemet var att jag helt enkelt glömde bort dom. Jag såg inget och hörde inget, så då ”fanns” dom ju inte. På den femte dagens kväll, när klockan passerat elva, började det prassla i hallen. Till och med katten tittade oroligt på mej och såg undrande ut. Det skrapade och knäppte ute i hallen och håret reste sej på mina armar. Hade vi fått besök av inbrottstjuvar???
Jag smööög försiktigt och smått skräckslagen mot hallen och där såg jag att min jacka låg på golvet. Hur i hela friden har den kunnat hoppa ner från kroken? Då, i detta ögonblick, slog det mej att änglarna stått och tryckt där och velat komma ut! Nån annan stod ju just då och försökte hälsa dom välkomna hem till sej.
Jamen, så pinsamt! Jag släppte iväg dom med en önskan om att dom skulle bli bättre behandlade på nästa adress…Hoppas dom förlåtit mej!
Vink, vink!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar