På väg mot ett nytt år…

 

Så har vi snart ändat år 2013. Ett år som alla andra och egentligen ingen skillnad från en dag till en annan. Själv firar jag hellre solens återkomst, som skingrar mörkret och får allt att spira. Tänk när dom första tulpanerna kommer i butikerna. Tänk den där krispigheten och det härliga färgspraket. Tänk den underbart smaragdgröna åkern som snart förvandlas till ett gult hav av raps…

 

 

Men än är vi inte där. Först ska vi skåla i porlande skumpa och fröjda oss i goda vänners gemenskap, skjuta raketer och muskedundrar, dunka varandra i ryggen eller ge nån särskild små pussar på munnen med välgångsönskningar inför det nya året, det nya året som inget vet någonting om.

Så nu önskar jag alla mina läsare allt det bästa som önskas kan! Och jag tackar för detta år med värme och kärlek i hjärtat!

 

Tissel i vrårna

 

Det är nåt konstigt på gång här hemma igen, Tomtarna har nåt hyss för sej, det är jag säker på, för dom är inte på plats längre. Märkligt! Jag har ju inte tillskrivit dom mänskliga egenskaper, men mina tomtar ÄR mänskliga. Dom har alla ben och fötter. Skägg såklart. En del har luvan lite väl långt nerdragen över pannan, fast dom inte behöver vara ute alls.

 

 

“Hörrö, lilla kisse, har du sett vart tomtarna tagit vägen?” – “Hrmfff, låt mej vara! Jag sover ju! Ser du inte det? Om jag sett några tomtar så hade jag ätit upp dom, fattar du väl!” – “Okej! Okej! Sov vidare då!”

 

 

Åååå, såg jag inte nåt skymta i ögonvrån! Bara en mikrosekund, en svag nyans av grått nånstans, men ändå… – “Aha, där har jag dej, din filur!” – “Nä-e, du ser inte mej, för jag har tagit på mej osynlighetsmössan, och då ser inte du mej, för det kan man inte göra då. Så det så!”

 

 

- “Men, tomte-Torsten! Varför har du gömt dej bakom kronan? Hur kom du upp på skåpet? Och hur kom du ner ifrån det andra skåpet? Det är ju jättehögt! Har du vingar, eller?” – “Jag är bara lite rädd och jag trodde Nasse var här, för vi brukar vara rädda tillsammans. Oj, nu svalde jag tungan, så jag kan inte prata mer…”

 

 

- “Men vad är detta för trams! Vad gör du där bakom morteln, min lilla kökstomte? Du ser ju rent skräckslagen ut! Vad är det som har hänt?” – “Inget! Än! Mer säger jag inte för jag ATJOOO råkade få peppar i näsan…AAAAATT…TJOOO!”

 

 

En till förrymd tomte, men den här gången i pennburken. I pennburken!!! Jag får ju inte ens plats med mina pennor där! Jamen! Inser att det inte är lönt att fråga. Han ser ut som att han fallit i koma med vidöppna ögon och en påfallande kroppstelhet! Jag måste gå till botten med detta!

 

 

Hoppsan! Har den här gröna växten börjat blomma? Okej, den här tomten ser inte, hör inte och pratar förmodligen inte heller. Ingen idé att ens försöka. Tror jag ska fråga en viss fröken ängel, för hon ljuger aldrig (så vitt jag vet). Å andra sidan är hon gjord av gips, så hon vet sina begränsningar!

 

 

- “Nåååååå?” – “Enkelt! Dom letar efter en plats där dom kan vara trygga. Det är bara några dar till nyårsaftonen och förra året fick alla utom osynlighetstomten tinnitus. Det ringer i öronen på dom fortfarande. Sånt oroar inte jag mej för.”

- “Tack, min lilla ängel! Då ska jag bädda åt dom bland frottéhanddukarna, i raketfart!”

Bara ett tomtebloss ska få lysa…

En Annan Dag, men Jul

 

En dag för återhämtning. En dag att gå i skogen och njuta av stillheten. En dag att tänka tillbaka på den senaste tidens händelser – goda såväl som dåliga. En dag att reflektera. Och hur många gör det? Jag var just ute på en stadspromenad och hälften av alla affärerna på gågatan var öppna för att det var rea.

 

Dom stackars expediterna har inte en chans till återhämtning, skogsvandring eller tillbakablickande. Dom är ju lika stressade som innan jul. Ja, det är en konstig värld man lever i. Kunderna river och sliter i tröjor och halsdukar (ett konstigt ord – en duk man virar om halsen). Personalen springer efter och försöker frenetiskt hålla ordning på grejorna, som ligger stödda huller om buller.

 

 

 

För vad är det egentligen som händer här? Vad är det med vårt habegär? Så fort vi köpt det vi så hett åtrådde så har vi tappat intresse för det. Det kan man kalla kortvarig lycka. Jag påstår inte att jag är annorlunda än alla andra, men trängseln får mej att överväga om det verkligen är värt det. Och är det nåt jag VERKLIGEN vill ha? Oftast inte!

 

 

Jodå, jag har stått i timmar utanför en butik i kyla och snålblåst och trängts med en massa andra för att vara först på en specifik pryl. Efteråt kände jag mej mörbultad, men glad att jag uthärdat detta självplågeri. Samtidigt tänkte jag att jag aldrig kommer att göra om det. Att gå på rea är ett fattigdomstänkande…

 

 

Jag kunde inte hålla mej borta från att ta med dessa fantastiska ”skor”. Den vänstra dojjan kan ju vara ett bra tillhygge om man skulle behöva försvara sej. Den högra vet jag inte om den ska försöka imitera en gammaldags spetsunderkjol eller om det är en tapetbit från 1836. Undrar om man får ett par stavar på köpet? Känns läskigt vingligt! Kan det nånsin bli rea på såna här fotbeklädnader?

 

 

Sen gick jag till Konsum och kom ut med två förpackningar av makrill i tomatsås till förmånligt pris, smaka-på-pris på Kesella Hallon, risgrynsgröt för bara fem kronor styck och en gratis kalender för det nya året. Sån är jag! Och det kallas dubbelmoral! Tryck på Gillaknappen eller ta en leendelapp! Garanterat gratis!!!

 

Ho ho ho!

 

Nu är dagen inne då jag tomtar för alla barnen och för alla vuxna som tror på mej. Många stora paket har det blivit i år. Det var en munk som fick ett tomt paket och han blev själaglad och utbrast: -“Ingenting! Precis vad jag ville ha!” Det viktigaste är att alla är nöjda! Själv har jag fått tomtegröt och det är därför jag är så rund om magen. Mycket socker och kanel var det på…

Hon som skriver den här bloggen har ett särskilt minne från den här dagen. Hon var liten och hade inte börjat skolan än. Jag skickade fram min Nisse för att ge henne paketen. Dom sa åt henne att niga och tacka Nissen, men det vägrade hon. Inte niga för en som knappt är större än man själv och dessutom är en pojkvasker, där går ju gränsen! Jag höll på att skratta skägget av mej!!!

Men nu har jag bråttom iväg! God Jul, alla mina vänner, och hoppas vi ses igen snart!

 

                                  

 

                                  

Julaftonen närmar sej

 

I mitt fall blir den dagen inte mera annorlunda än alla andra dagar. Man kliver ur sängen, gnuggar sömnen ur ögonen, äter frukost tillsammans med tv-nyheterna och larvar sen tillbaka till sängen för att sätta på datorn. Tidningen lär väl inte komma denna morgon, så då går vi direkt till facebook utan att passera gå. Eller joho, mailen först!

 

 

Sen måste man hålla koll på alla tv-program som Kalle Anka. Ett måste sen barndomen, men jag kollar bara med ett halvt öga (hur f-n det nu går till!). Då har jag ju tre halvor kvar och vad hittar jag på med dom??? Ja, med en halva håller jag koll på kaffekoppen så jag inte spiller i soffan… Dom andra två halvorna håller jag stängda tills vidare. Man ska ju inte slösa på gracerna!

 

                          

 

Om vädret tillåter denna dag blir det en tur på byn med kameran i högsta hugg. Som det ser ut nu kan jag lugnt invänta julaftonen utan att putsa skorna eller anstränga mej för att se respektabel ut, för det ska regna och det rejält. Hellre det än snöööö! Snö är fint på vykort! Men det är långt dit. Hela två dagar.

 

Midvintersolståndet är passerat och nu stundar längre och ljusare dagar. Det ser man redan idag – solen lyser på oss lite smått. Det har den inte gjort på flera veckor. Vårvindar friska är vad som gäller om man vågar sej ut. Säkert styyyv kuling. Väl hemma igen måste man bara kolla om man fått nån mer julhälsning från bekantas bekantas bekanta… jag vet, det låter inte klokt!

 

 

Mina chokladkolor med turkisk peppar är snart slut. Därför har jag numrerat dom så jag tar rätt kola för rätt dag – 22, 23 och 24. Alla andra kolor får jag glufsa i mej. Sparsamhet är en dygd, men man skulle kunna säga att jag har sparat mej till fastan. Riktigt dygdigt! Det är lite som ”fredagsmys”. Den dagen startade då Robinson Crusoe mötte Fredag!

Men idag firar vi 4;de Advent!

 

Så söndagsmys på er!!!

När änglarna kom

 

Det var ett tag sen jag fick en förfrågan om jag skulle vilja ta emot några änglar under fem dagar. Vad svarar man på en sån fråga? Jag menar, det är ju knappast en fråga man får varje dag. Ärligt talat har jag aldrig i hela mitt liv fått en liknande fråga.

 

                         

 

Så i den totala förvirringen svarar man långsamt ”Jaaaa, varför inte!?” utan att ha en aaaning om vad man gett sej in i. Hur många är dom? Skulle dom ha mat? Måste jag släpa in madrasser till dom? Tycker dom om att spela kort? Eller Fia med knuff? Det handlar i alla fall om fem dygn!!!

 

                     

 

Så var det några förhållningsorder kopplade till änglainvasionen också. Dom skulle komma klockan elva på kvällen och vid samma tidpunkt fem dagar senare skulle man vinka adjö till dom. Där emellan skulle dom ha äpplen att käka på, vilket inte belastade hushållsekonomin negativt. Det dom inte ville ha åt jag upp!

 

        

 

Under dessa fem dygn märkte jag inte att dom var här – såna perfekta gäster! Dom smulade inte ner eller satte på tv:n mitt i natten. Inte ens änglatofflor lämnade dom efter sej. Jag hörde inte så mycket som ett frasande från dom. Dom hade väl fällt in landningsställen och vingarna, kan jag tro.

 

                     

 

Problemet var att jag helt enkelt glömde bort dom. Jag såg inget och hörde inget, så då ”fanns” dom ju inte. På den femte dagens kväll, när klockan passerat elva, började det prassla i hallen. Till och med katten tittade oroligt på mej och såg undrande ut. Det skrapade och knäppte ute i hallen och håret reste sej på mina armar. Hade vi fått besök av inbrottstjuvar???

 

                        

 

Jag smööög försiktigt och smått skräckslagen mot hallen och där såg jag att min jacka låg på golvet. Hur i hela friden har den kunnat hoppa ner från kroken? Då, i detta ögonblick, slog det mej att änglarna stått och tryckt där och velat komma ut! Nån annan stod ju just då och försökte hälsa dom välkomna hem till sej.

 

        

 

Jamen, så pinsamt! Jag släppte iväg dom med en önskan om att dom skulle bli bättre behandlade på nästa adress…Hoppas dom förlåtit mej!

Vink, vink!

Rötter och orötter

 

Alla har vi våra rötter någonstans ifrån. Vi brås på vår mor eller vår far, men det är ju inte så säkert. Rötterna går ju faktiskt tillbaka till urminnes tider och ingen vet hur mycket homo sapiensblod det rusar runt i ens ådror. Vetenskapen säger att vi är rätt många procent neandertalare, hur mycket vi än vill förneka det.

 

 

Uppryckta blir vi hur som helst, men dom rötter vi har dom har vi och det är inte mycket vi kan göra nånting åt. Utseendet är en sak, men hur vi är som människor, vilka värderingar vi har, hur vi möter problem i livet och hur vi tacklar dom, är en annan femma. Alla får vi en släng av sleven – ajjjj, aaajjjj, aj – det är då ett som är säkert! Ingen kommer undan!

 

 

En del rycker på axlarna åt allt och går vidare som om inget hänt, medan andra ältar och ältar i evighet utan att hitta den minsta lilla lösning. Att hålla på och analysera allting till dess minsta beståndsdelar gör bara att även det som är bra blir sönderanalyserat. Det är inte mödan värt! Till slut kommer man ändå bara fram till att det inte är någon annans fel att man har det som man har det. Seriöst!!!

 

 

Kanske nån gång ser man sanningen i vitögat och upptäcker alla dom andra som också plågas av samma sak – att inte höra hemma, att inte bli förstådd, att ingen ser en, ingen hör en, ingen bryr sej. Till slut måste man börja inse att det är lilla EGOT som har spökat hela tiden. Egot är en bedräglig liten varelse och knaprar inuti hjärnan och får en att bli förblindad.

 

 

Det är min sanna övertygelse att dom allra flesta gör så gott man kan, om man så bara är en fluglort. Ingen människa kan veta hur saker och ting kommer att gestalta sej i framtiden. Alla bär på sin egen barlast och hamnar då och då i situationer som man inte förväntat sej. Lösningen kanske inte är solklar och optimal. Och kanske handlar man i panik…

 

 

MEN, det finns alltid en väg framåt, en ny väg att slå in på, ett nytt sätt att välja att vara och att ge sej själv chansen att vara lycklig. Det önskar jag alla till jul…

Var din egen tomte!

 

Ho ho ho…!

Jullunch i Ystad

 

Det kom en huttrande deltagare. Det kom två huttrande deltagare till och sen vällde det in en massa frusna och huttrande deltagare till jullunchen. Vi var bland dom första och tyckte vi var jättesmarta när vi beslöt oss för att sitta nära dessertbordet. Nån buffé såg vi inte så vi skulle nog bli serverade färdiga tallrikar. Trodde vi, ja!

 

 

Ölen dukades fram och julmusten. Några flaskor Loka ställes också dit tillsammans med flasköppnare. Fina röda servetter stod som strutar till var och en av gästerna och såklart låg vita dukar på borden dagen till ära. Det enda som saknades var ljus, men vi fick vara ljushuvuden själva. En del lyckades riktigt bra med det!

 

 

Såhär stiligt var det inte, men nästan. Inalles hade nästan 100 personer samlats och det hördes. Som i en skolmatsal. Det var fem långbord för 12 personer vardera på vår sida och tre långbord för lika många på motsatta sidan. Det här hade vi räknat ut bra! Vi skulle få mat nästan först, ha-ha! Och gissa om vi fick det skrattet i halsgropen!

 

 

Det visade sej att julbuffén fanns bakom ett par pardörrar och dom där med bara TRE långbord fick börja. Bord för bord. Städat och ordnat skulle det gå till. Det tog inte lång stund för oss att räkna ut att vi skulle få mat NÄST SIST. Så går det när man försöker räkna ut saker på förhand. När första bordet hade ätit klart hade vi inte hämtat vår första omgång ännu. En vid vårt bord länsade gottebordet på skumtomtar…Då är man hungrig!

 

 

Till syvende och sist hade alla ätit sej mer än mätta och satt och ojade sej över att man ätit för mycket. Precis som vanligt när det varit julbord och man inte kunnat låta bli att smaka på allt det läckra. Fräck som jag är tog jag en servett och stoppade på mej några skumtomtar som jag hann rädda från förintelse. För mina blev förintelsen senarelagd. Mmmmm, segt och gott!

 

 

Hemma spädde jag på med kaffe och några After Eight som jag knyckte tillsammans med skumtomtarna. Det slank med ett par ischoklad också, men utan att skämmas ett dugg måste jag nog påstå att min egen hemgjorda ischoklad är MYCKET godare. Vill du veta hur jag gör dom så fråga – jag svarar så gärna!

 

 

För att inte tala om min chokladkola med lakritssmak…!!!!!!!!!!!!

Lucia på Ystavis

 

Ur högtalare överallt, varhelst man går, hörs samma jultruddelutt strömma ut: “Juuuul, juuuul, strååålande juuuul!” Så värst jullikt är det ju inte. Inte utomhus i alla fall. Årets lucia fick skrida fram i duggregn här i Ystad. Fast det var ju en lätt överdrift förstås. Hon fick åka brandbil som en extra säkerhetsåtgärd om det skulle börja brinna i knutarna.

 

 

Stjärngossarna hade hon lämnat hemma och tomtarna var portade likaså. Hon hade sex tärnor i följet och alla verkade sjunga på olika melodier fast orden var domsamma. Stämningen var på topp i kyrkan och jazzpianisten Jan Lundgren tände Lucias kronljus. Vi var först lite oroliga att inte få sittplatser i kyrkan, så vi tänkte byta plats med Maria och Josef i stallet om det var tvunget.

Problemet var bara att Maria höll ett lamm i sitt knä och då vill det till att man inte börjar nysa eller klia sej på nåt olämpligt ställe. Man vill ju inte avslöja sej och bli tagen på bar gärning. Inte i kyrkan! Men vi var fulla av glögg, lussebullar, peppisar och skratt redan och faktum är att jag gääärna skulle nyst peruken av Josef just då. Vilken UPPSTÅNDELSE det skulle blivit!

 

Fortfarande, dagen efter, sitter den kittlande känslan av rackartyg i och ett och annat fniss undslipper mina otyglade fantasiprodukter. Det känns nästan som den där “min mamma var kines och min pappa var japan…” och vad f-n blev det av mej? Attans att jag inte blev skådis eller författare eller åtminstone fotograf!!!

 

 

Istället blev jag en kula bland andra kulor i ett grenverk bland andra grenar i den stora asken Yggdrasil! Förlåt, Maria och Josef, regeringen och hela billevitten, men jag triiivs med den hedniska delen av mej! Och jag tar mej friheten att byta ut orden i jullåten ovan till: “Soool, soool, stålande soool….”!

Under tiden ska jag knapra på ett smaskigt pepparkakshjärta!