Runsten är en gammal radby på Ölands östra sida. En liten och alldeles bedårande by. Det fina var att de flesta turisterna höll sej på den västra sidan eller högre upp på norra delen. Därför kunde man uppleva att landsbygden där levde som i gamla tider, med sina myter och skrönor. Det var dragspelsmusik till lördagsdansen i Tornlunden och biblioteket fick inhysas några timmar i kyrkans församlingshem en dag i veckan. Det luktade fernissa i trappan upp.
Jag hyrde hos Rune i “Runebo” – det var så han kallade sitt hus. Ett gult trähus med vita knutar. Mot gatan växte en lång syrenhäck. Mitt i häcken fanns en vitmålad trägrind med en uppgående sol på, som det ska vara. Mot en vägg stod ett gammalt vagnshjul lutat. Där fanns en riktig brunn med tak och hink och bor man på Öland så hör det till att man har en miniatyrväderkvarn. En sann idyll.
 |
| Tidig vår i Runsten Foto: Ann Dessnert |
Från byvägen går en grusväg, som slingrar sej mellan de öppna gärdena ner mot en fiskarstuga. Mängder mer sjöfåglar trivdes där och det var ett evigt pipande och skränande från dem. Ofta kunde man hitta vackra fjädrar från vipor och svanar. Här var lätt att finna ro och man kände sej ett med både jorden och himlen – mitt egna lilla paradis, som jag saknar oerhört mycket.
 |
| Vägen mot fiskarstugan Foto: Ann Dessnert |
Den lilla väderkvarnen finns inte längre kvar på “Runebo”. Vingarna föll av en efter en i takt med att Rune blev äldre. Till slut försvann även dess ägare. Det blev också slutet på mina underbara somrar på Öland – solen och vindarnas ö. För att åter minnas den frodiga växtligheten av solrosor, slinker det med en riktig solbild.
 |
| Solens rosor i Strandtorp Foto: Ann Dessnert |
Med detta vill jag bara säga att “Gotland är ö-land, men Öland är ett gott land”.
Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar