Blixtar och dunder

Vädret rår man som sagt inte på. Här har det vräkt ner mellan varven och rutorna har skallrat oroväckande när det värsta åskvädret drog förbi för snart två timmar sen. Och mer väntas från Danmark och England. Måtte jag hinna till affären innan nästa skyfall.

En kränkt krank?                                                                                                    Foto: Ann Dessnert

Den här bilden togs strax före skyfallet. Man ser verkligen hur molnen drar ihop sej till elände. Den sökte väl skydd, men en blöt glasruta erbjuder inte mycket hjälp för en liten harkrank. När regnet sen vräkte ner var harkranken nerspolad och Gud vet vart den tog vägen.

Biltvätten kirrad!                                                                                                                           Foto: Ann Dessnert

Ingen insekt står emot detta och spindeln, som boar i fönster (tillfällig gäst), var nöjd med hyresvärden, eftersom den inte blev utschasad. Varje gång det blixtrade till ryckte det i den lilla kroppen. Kvickt pös han iväg och gömde sej i hörnet under den uppdragna persiennen. Är det detta som kallas spindelskräck? Nåja, åska är inte roligt för någon.

Har inte betalat nån hyra och åker ut i månadsskiftet.                                                           Foto: Ann Dessnert

Nu ska jag passa på att imsa mej iväg till affären innan jag blir vimsig!

I slutet av augusti

En vemodig känsla har infunnit sej. Augusti månad går mot sitt slut, en månad som talar om att det fortfarande är sommar. Ett stilla sommarregn knattrar på det stora blecket utanför mitt fönster och fåglarna är tysta. Och alldeles vindstilla är det och havet brusar. På tal om havet; när jag just flyttat hit var jag såklart obekant med alla nya ljud. På natten hade jag fönstret öppet och det lät som bilarna på Essingeleden i Stockholm – ett evigt susande. Jag undrade hur många bilar det egentligen drar förbi nattetid och jag var inte glad. Tills jag hängde en bit ut genom fönstret och förstod att det var HAVET… Det medförde en viss befrielse, kan jag säga.

En blöt morgon                                                                                                                            Foto: Ann Dessnert

Det får bli vad man har till hands för att skydda sej mot regnet – en Metrotidning får duga. Väderleksutsikterna för dagen har inte skvallrat en sekund om regn. Det blev ett kortvarigt och överraskande skvättande, så att ens tänka paraply var uteslutet. Nåja, livet går vidare.

Tidningsanka hade varit bra här, men det hade jag ingen...           Foto: Ann Dessnert

Och nu till nåt helt annat. Mina härliga Mårbackapelargoner har också sett bättre dagar. Bladen gulnar så sakteliga, men fortfarande blommar de för fulla muggar. Det var de härdigaste pelargoner jag någonsin haft och jag hoppas de övervintrar till våren. Trapphuset på norrsidan blir en bra plats när det blir dags, tror jag.




Ack, Skåneland du sköna...                                                                Foto: Ann Dessnert

Jag är helt hundra på att växter kommunicerar med en. Om inte blommorna trivs hemma hos mej vissnar de nästan genast. Vill de stanna så uthärdar de den strängaste tortyr – torka. De kan bete sej på det mest fascinerande sätt och ändå bevara sin värdighet. Det är mer än vad jag kan. Det betyder att jag just i detta ögonblick plötsligt fått dåligt samvete och måste ta fram vattenkannan innan de går hem till grannen.

Skvätt, skvätt – på mer än ett sätt!

Och hur gick det sen?

Förutsägelser är ett spännande ämne, inte minst för mej personligen. Man vill ju inte medvetet lura någon, inte om man är seriös. Scharlataner har alltid funnits och kommer alltid att finnas så länge det går att göra sej en hacka på andra människor.
 

Tiden för jordens undergång

"När som helst mellan ungefär 2007 och fram till 2020 sker övergången. Nostradamus har sagt att nåt ska hända den 29 juni 1999…"

Hmmm, det hände säkert massor den dagen. Trevliga saker förhoppningsvis för de allra flesta. Det har varit midsommar och semestern kanske har startat för många. För mej gick nog dagen rätt obemärkt förbi. Men Nostradamus levde ju på 1500-talet. Han ska få en plats på min sida i alla fall.

Allas vår Nosse

Ett nytt liv startar

"Alla de som vet, de klarar sig själva. Det är nu ett helt nytt liv startar. För en del betyder det att vi byter jobb, byter land, byter partner, skaffar nytt yrke, nya uppgifter. Detta började redan tidigt 1993.

För UFOn kan vatten vara fast och det kan vara vatten för dem. Därför kan UFOn gå ner i vatten. Det finns ca 13 miljoner rymdfarkoster som är här för att hjälpa oss och jorden."
 
Men är inte allt det här allmängiltigt? Ja, kanske inte att byta land hux flux, men byta partner är väl normalt, eller…? Det minns jag att jag gjorde. Bytte och bytte, jag blev med partner, fast det startade snarare 1994 efter en lång uppförsbacke 1993. Och nya uppgifter – definitivt. Men förutsägelsen gällde måhända bara mej.

Sen är det så att jag börjar få rejält ont i nacken efter alla år av spanande på himlen efter UFO. Dom flög väl förbi när jag blinkade.

 

Älta! Och det har jag hört sen dess.                                              Foto: Ann Dessnert

 
 

Tvillingsjälar

"Dessa har mötts eller kommer att mötas i en väldigt nära framtid. Men det är mycket viktigt att innan de möts, så måste man ha rensat ut sitt ego, den egoistiska sidan. Många har gått igenom detta under de senaste tre åren (före millenieskiftet då, får man anta).

I denna tid är det så att OM man får kärlek så ska man använda den. Då är det för att man ska koppla ihop sig med någon annan så att kärleken blir starkare.

Vi har kommit för att GE, inte för att ta. Man måste ge först för att få."

Men nu börjar det likna nåt. Ett eko från 60- och 70-talet, som genljuder i cyberrymden. På Facebook kan man se detta dagligen som ett mantra och jag är inte ett dugg sämre jag. Lyckobudskapet slänger jag ur mej som gamla floskler, men är det nåt jag tror på så är det i så fall LYCKA. Vad skulle jag annars ha att hoppas på? Va?



 
Don´t worry, be happy! Oj, ett UFO susade förbi.....

Två fina platser i Skåne

Vissa platser sätter sej, om man kan uttrycka sej så. Brantevik är en sån plats. Ingen sandstrand, men makalöst vackra klipphällar, som slipats av vatten och åter vatten i långeliga tider. Såklart ska det upplevas på ställe, men jag vill ändå visa vad man kan se där.

Vågade formationer                                                                              Foto: Ann Dessnert

De här stenhällarna har samma form som vågorna och jag har ännu inte listat ut hur i hela friden det kan bli vågtoppar. Nån geolog kan säkert ge en förklaring, men jag gillar att det är lite mystiskt. Det sätter igång fantasin och det lider jag inte brist på. Det finns väl nån bokstavsförkortning för det med…

    Blöt pöl                                                                                                            Foto: Ann Dessnert

Över hela strandremsan möts man av sådana här “vattenpölar”. Det är lätt att hitta fina motiv och eftersom det finns gott om lösa klippblock kan man börja leka och skapa egna små monument eller “minnesplatser”. Det blir liksom små avtryck efter en tidigare vandrare.

Stenar i vatten                                                                                                 Foto: Ann Dessnert

Nån glad byggare                                                                                           Foto: Ann: Dessnert

Nu lämnar jag Brantevik och beger mej till Gudahagen i Näsum. En trolsk plats för ett troll som jag. Här ligger en hund begraven…kanske. I alla fall är det en gammal fornminnesplats med en stor gravkulle. Varje gång jag varit här känns det som att jag inte varit välkommen. Som att “dom” velat knuffa mej ut ur stenringen av flisor och stenblock, som omger själva kullen.

Leo vinkar upp mot andarnas kulle.                                                                  Foto: Ann Dessnert

Utsikten uppifrån gravkullen är magnifik. Ivösjön ligger där i fjärran och gottar sej i solen. Kossorna går och betar alldeles intill och åkrarna avlöser varandra. Undrar om det är ett välbesökt ställe det här. Det ligger lite avsides och kanske det inte lockar en varm sommardag.

Flisa en, flisa två, flisa Sten och Flisa.                     Foto: Ann Dessnert

Huga mej så det står.                                                                                               Foto: Ann Dessnert

Detta står skrivet strax nedanför gravkullen. Bara den får nackhåren att resa sej på mej. Nä, jag tycker inte om själva kullen, utom när jag vänder den ryggen. Fast fint är det. Som snus!

Mitt vackra Ystad

Från mina fönster, där jag bor i Ystad, kan man se ner på några av de puttinuttiga gatuhusen. De vittnar verkligen om en tid som flytt. Huset, jag själv bor i, står på gamla stadsgränsen mot norr, kallad Norrevall (för det var en vall en gång i tiden). Men ser jag mot söder ståtar där vårt fina franciskanerkloster från 1200-talet med sin Petrikyrka i all sin prakt. Nu knycker jag en bild från nätet för att visa hur det en gång sett ut.





Min egen bild kan ju inte ge rättvisa åt klostret på något sätt, men jag ville bara visa vad som numera finns kvar, eftersom stora delar är lagda i ruiner. De bortre byggnaderna finns dock kvar. Det grönaktiga taket tillhör kyrkan och det långa taket, som går rakt mot det, är vad som återstår av klostret.

Klostret badar i kvällssol                                                                                                     Foto: Ann Dessnert

Vy från klosterdammen                                                                                                        Foto: Ann Dessnert

Men Ystad är långt ifrån bara ett kloster. Massor av otroligt vackra korsvirkeshus finns fortfarande bevarade. Ett av dom kallas för Änglahuset, där man ser snidade “änglar” på fasaden. En del av dom sägs vara nidbilder av ledande personer, som en gång verkade i staden. Den första killen liknar en äppelkindad präst, tycker jag.

Vem kan detta vara?                                                                                                       Foto: Ann Dessnert

Den här snubben liknar nån nu levande.         Foto: Dessnert

Frånsett byggnader har vi en hel del gatunamn, som kan locka till skratt eller åtminstone ett leende. Vad sägs om “Supgränd”, “Apgränd”, “Sladdergatan”, bara för att nämna några. Och alla vet väl att August Strindberg bodde här under sin Infernokris. Det påstås att han en natt lär ha rusat runt i stan alldeles näck. Han mötte då en polis, som artigt hälsade på honom och sa: “God afton, herr Strindberg!” Hans läkare ordinerade honom att ta en kall dusch…

Sen har vi “Norran” eller Norra Promenaden, som parken heter. Alldeles fantastiskt vacker under alla årstider. Det är en ren fröjd att stöva där med sin kamera och titta på fåglar och blommor. Särskilt på våren när magnoliorna blommar.

Vi måste köpa nya stövlar till grabben. Dom här läcker!                                  Foto: Ann Dessnert

Och så har vi den lilla bäcken i Norran.                                                               Foto: Ann Dessnert

Det är var bara en liten, liten glimt av Ystad. Jag skulle behöva skriva en hel bok om jag skulle få plats med allt. Men avslutningsvis vill jag säga att det finns betydligt mer än turister och Wallander här. Jag, till exempel…

Överförmyndarlandet Sverige

Till min fasa upptäckte jag i fredags att mitt ID-kort hade gått ut dagen innan. Dagen innan!!! Så himla förargligt! Vad gör man då? Ja, det var ju ingen idé att gå till banken för att fixa ett nytt, för klockan hade redan passerat tre på eftermiddagen. Inget lämpligt foto hade jag heller, men det kunde jag lätt ordna på Expertbutiken eller hos nån lokal fotograf, tänkte jag.

Helgen var varm och svettig. Så mycket ork till någonting fanns inte. Måndagen kom och den var lika varm och svettig, men nu bara MÅSTE jag ordna ett par foton och gå till banken för att få mitt nya ID-kort. Fotona blev jättebra och kostade 195 kronor. Inte gratis precis, men jag var i alla fall nöjd. Så iväg till banken. Där skakade man på huvudet och sa att om bäst-före-datumet har gått ut så kan dom inte hjälpa mej. “Du får gå till antingen Polisen eller Skattemyndigheten”, sa dom. Där står jag lång i synen…

Hojade iväg till Skattemyndigheten i den kvava värmen, men jag tänkte att det var lika bra att få det gjort. Kliver in i vänthallen och tar en nummerlapp. Det står 14 på den. För säkerhets skull ropar en automatisk röst upp att jag fått “Turnummer 14”. Nånstans kände jag redan där att nåt skulle gå åt pipsvängen och det gjorde det ju förstås också. Nu blev jag upplyst om att jag måste åka till Malmö och ordna ett ID-kort, för det gör man inte på lokalkontoren. När jag gick sa jag till hon som skulle hjälpa mej att: “Det var väl för fan inget TURNUMMER det där!”



Överförmyndarverket                                                  Foto: Bertil Ericson

Det går till så att man först betalar in till Skattemyndigheten 400 kronor och tar ut ett kvitto på beloppet och sen får man vackert vänta tills dom godkänner betalningen och DÅ kan man sätta sej på tuff-tuff-tåget till Malmö. Den resan tur och retur kostar mej ytterligare 150 kronor. Nå, om jag skulle vända mej till Polisen då? Nä, dom ordnar bara NATIONELLA ID-kort, som man kan använda UTOMLANDS!!! Är det ett skämt eller…?????

Om jag tänker efter lite och funderar över hur ofta jag använder ID-kortet kommer jag fram till att det är ett par tre gånger om året, då jag är tvingad att visa min legitimation när jag handlat böcker på nätet. Plötsligt blev böckerna mycket dyrare och jag kunde lika gärna köpt dom i butiken. Gissa om jag fick en dundrande huvudvärk på köpet. Allt detta bara för att jag var EN dag för sent ute! MORRRRRRR!

*

Å nu kommer tilläggen:
Timmarna gick och jag blev inte klok på all konstig information man får från höger och vänster. Dom är bara motsägelsefulla. Till slut cyklade jag iväg till Polisen med passet i näven. Jodå, ett Nationellt ID-kort gäller som ett vanligt legitimationskort här i Sverige och i Schengenländerna. Då så!

Nu blev jag genast mycket gladare - ett tag! För det visade sej att mina fina, nytagna foton inte alls skulle användas. Nä, man skulle fotas i en hiskelig maskin precis där man stod. Jag höll på att svimma när jag såg det gräsliga kortet - ett MIFFO! Så nu kan jag tyvärr ge även Polisen underkänt. Varför all denna byråkrati? Varför ha tre olika identifieringskort? Varför all denna fåniga KONTROLL för vanliga människor. Man känner sej ju för fan kriminell. Jag kanske har missuppfattat det hela...eller är det detta samhälle vi valt att ha? Ja, frågan är ju fri, så...

Har ett NATIONELLT ID-kort om ca en vecka, man får väl vara glad för det, plus att jag slapp åka till Malmö.

// En som numera vet sin kort-plats!

Happiness

På en söt, liten sommartopp jag har, står det HOPE & HAPPINESS. Det är något jag strävar efter hela tiden. Man kan sträva efter framgång och berömmelse, efter den senaste flotta bilen eller glammigaste superfesten. Men blir man egentligen lycklig av det? Blir man lycklig av att slösa bort tiden på sånt som ändå är förgängligt? Javisst, men det är en ack så kortvarig lycka!

Min lyckotopp.                                                                             Foto: Ann Dessnert

Tiden är intressant i sej. Man kan uttrycka det så här: Om du älskar livet, så kasta inte bort tiden, för livet är gjort av tid. Vem som har sagt det, vet jag inte, men det klingar väl i mina öron. Som en liten utvikning till “klinga väl”, så vill jag bara berätta att det finns en å här i Skåne som heter Klingavälsån. Vackert, va?

En vacker plats är lycka!                                                                                       Foto: Ann Dessnert

Såklart ska man använda tiden till det man tycker om, istället för att gå omkring och sura för sånt man ogillar. En solig dag satt jag i flerfamiljshusets trädgård och löste sudoku. En kul förströelseform, som jag gillar jämte problemlösningar av olika slag. En kvinnlig granne till mej fräste åt mej att det var väl ingenting att slösa tiden på, “Sån smörja begriper jag mej inte på”, sa hon. Det var inte det enda nedvärderande hon sa, men till slut kunde jag inte låta bli att klippa till henne med att “Sudoku ändå bara är till för intelligenta människor”.

Att göra sej själv lycklig är det stora målet. Inte att någon annan ska göra det. Det är verkligen ett sätt att få tillvaron att bli meningsfull. Så bjud in dej själv till den allra största festen, en fest full av lycka. Den kostar ingenting!

Hittade ett fyrklöver! Jippi!                                                                                   Foto: Leo Tradefelt

En fyrklöver är höjden av lycka!

Fixarskalle

Så typiskt mej att sätta igång STORA projekt när hösten är i antågande. Nyss avverkades en megatvätt, som inte blev helt klar. Insåg att jag måste tvätta överdragstyget på soffans ryggdynor, men det fanns inte mer tid i tvättstugan för det. Medan jag sitter och funderar över det, kommer andra tankar in i huvudet. Tänk om jag skulle ta och måla om min gamla köpmandisk. Den är avlutad och skulle kunna bli lika fin i vit färg också.

Målas eller inte målas, det är frågan...                                                         Foto: Ann Dessnert

Och när jag ändå håller på så kan jag ju pensla över pigskåpet på samma gång. Hmmm… Ett nytt soffbord kanske? Eller varför inte slå ut en del av väggen till köket? Så la jag mej ner i soffan för att fundera vidare. Det tar på krafterna att tänka! Och då slog det mej att den skruttiga och bedrövliga växten i sovrummet borde slängas eller åtminstone kapas rätt kraftigt. Vänta lite medan jag gör det…(fniss)!

Det som är kvar av spretet.                         Foto: Ann Dessnert

Äntligen blev jag av med gamla skrället och sen får jag se hur länge jag står ut med att se det här spretet varje gång jag ska till köket. På platsen där den stått tidigare står nu en alldeles förtjusande korg, som jag blir alldeles glad av. Kommer aldrig att bli målad!!!

Min lilla glada!                                              Foto: Ann Dessnert

Äh, jag får tänka vidare på köpmandisken. Pigskåpet får vara som det är och sen kastar jag mej på symaskinen och svänger ihop några fina kuddar istället. Man ska inte ta ut sej!

Nu drar jag ut på stan och struntar i allt tänk!

Skumma grejor, eller?

Väldigt många människor kollar på “Det okända” och liknande program på tv. Om man gör det för att man är lite skraj eller för att man har upplevt saker, det har jag ingen aning om. Men jag tror att de allra flesta har varit med om åtminstone någonting som liknar “spökeri”. Konstigt egentligen att det skulle vara skrämmande, fast å andra sidan inte, eftersom det inte ingår i vår normala verklighetsuppfattning. Det vi kan ta på, det existerar. Jahapp, så var det med det….

Finns det några snälla spöken här?                                                               Foto: Leo Tradefelt

Såg jag nåt spöke i fönstret på bilden ovan? Nä! Ingen annan än spöket som tittade in. Men jag behöver inte leta, Det händer hela tiden saker runt mej. Tavlor som far ner från väggarna, utan att spiken lossnat. Kläder som tar ett skutt ner ifrån sin “hängare” och sen hänger sej fast i typ sin egen kapuschong till exempel. Sååå märkligt! Och det rasslar och det prasslar.

Det händer då och då att jag fångar orber med min kamera. Leo och jag kan stå bredvid varandra och ta samma bild exakt samtidigt, men orben hamnar bara på min bild. Intressant! Jag skulle väldigt gärna vilja veta varför de vill vara med på bild och vilka de är. Det värsta spöket är annars kaffespöket!

Behövs väl ingen förklaring!                                                                             Foto: Ann Dessnert

Slurp!

Sommaren med Leo

Jaha, så har Leo rest hem till sitt då. Den första tanken som slår mej är vad jag ska hitta på att göra idag. Jag! Ensam! Vädret är hyfsat fint och Bettan står nere på cykelparkeringen och bara väntar. I två månader har Leo och jag tuffat runt på Österlen och njutit av massor som detta underbara landskap kan erbjuda. Allt från småkryp till storslagna vyer. Tar man sej fram på cykel hittar man saker som man missar när man svischar förbi med bil. Cykeln måste vara en av de fiffigaste uppfinningarna ever.

Fick med mej en fripassagerare hem.                                                      Foto: Ann Dessnert

Som alla vet, finns väldigt många slott här i Skåne. Ett av dem är Bjärsjöholm. Dit tog vi oss igår, dels för att det verkligen är ett riktigt gammalt och vackert slott och dels för att vägen dit är lite småspännande. Grusvägar, som slingrar sej genom alléer och kantade av råg- och vetefält. Bitvis ser man havet glittra i fjärran bortom fälten.

Gammal fin allé                                                                                              Foto: Ann Dessnert

Byggnadstekniskt är slottet mycket intressant och det ger mängder av tillfällen att fotografera detaljer, som gör sej jättebra på bild. Naturligtvis är själva slottsbyggnaden stängd, men utsidan är grymt tilltalande och gör att det blir än mer roligt att strosa omkring i omgivningarna och kika in genom fönstren.

En detalj i slottsväggen                                                                                   Foto: Ann Dessnert

Kikade in genom ett fönster.                                                                           Foto: Ann Dessnert

Slutligen vill jag rekommendera alla att göra ett besök på våra skånska slott. Och därmed sagt hoppade jag upp på min trogna gamla cykel igen och trampade hemåt för att repa de fina renfanorna jag hittade i dikesrenen.

Bettan och renfanorna.                                                                                       Foto: Ann Dessnert

Pling, pling!

Inför hösten

Ja, vi vet ju alla hur den här sommaren blev. Inte den där absolut perfekta, varma och mest solgassande drömsemestern man hoppats på hela långa vintern. Det är inte mycket att göra åt det om man nu inte far söderut och bättrar på den ynkliga brännan man lyckats få. Solen ger oss mycket D-vitamin, som håller oss friskare under den mörka årstiden. Faktum är att vi behöver egentligen helkroppssola minst en kvart varje dag, året runt, för att få den dos D-vitamin vi behöver. Och hur många av oss gör det? Så ät D-vitamin, men köp den på Hälsokosten. Den på ICA (med flera mataffärer) är inte tillräckligt “stark”.

Delkroppssolning                            Foto: Ann Dessnert

Ett annat supertips är att peta i sej ett kryddmått gurkmeja för att öka på motståndskraften. Krillolja är fantastiskt om man ska äta Omega-3 och glöm då inte att samtidigt ta E-vitamin. Läs på förpackningen om det ingår! Tar man inte E-vitamin tillsammans med oljan kan kroppen inte tillgodogöra sej detta. Då rinner det bara rakt igenom och roligare kan man ha för pengarna och ingen större nytta gör det heller, mer än att det smörjer lite här och där.

Och nu kommer ett annat supertips – bikarbonat! Inte att äta som det är, utan att borsta tänderna med. Gå inte på all reklam om tandkrämer som gör dina tänder vitare! De är vansinnigt dyra och gör inga tänder vita alls. Putsa dina tänder med lite bikarbonat ett par gånger i veckan och vips har du ett billigt rengöringsmedel med vitverkan. Det smakar ganska salt, så borsta gärna med tandkräm efter användning av bikarbonat.

Så glänser vi vidare med ett brett leende…

O-logiska O-ord

Varför är vårt språk så motsägelsefullt? Om man säger GENOMTÄNKT, så menar man att det är GENOMTÄNKT och det är inget konstigt med det. Och om man säger O-GENOMTÄNKT, så förstår alla att det är motsatsen till GENOMTÄNKT, det vill säga INTE GENOMTÄNKT. Ett typiskt INTE-ORD alltså. Logiskt, eller hur?

Men nu kommer det kluriga. Vi säger: Åh, vilket fint VÄDER vi har idag, vilket betyder att det är sol, varmt och behagligt. Just sånt väder de flesta av oss gillar. Nästa dag dristar sej de elaka meteorologerna sig till att utlova OVÄDER. Och vad betyder då O-VÄDER, detta “inte-ord”? Betyder det att det INTE är väder alls då? Ingalunda… Nä, då menar man antingen blixt och dunder eller snöstorm och drivis! Det är väl VÄDER om något.

Ett oväder närmar sej.                                                                                                       Foto: Ann Dessnert

För att visa hur förvirrad jag är ska jag lägga ut ytterligare en bild på ett O-ORD. Det får bli mitt älskade lilla sällskap och O-DJUR. Och antagligen är det med all säkerhet OGENOMTÄNKT, precis som allt annat jag babblat om på den här sidan.

Mitt odjur Nogi.                                                                                                                   Foto: Ann Dessnert

Hoppas jag inte varit alltför OTYDLIG. Det är bättre att det är ROLIGT än OROLIGT!
Ha det!

Tio somrar på Öland

Runsten är en gammal radby på Ölands östra sida. En liten och alldeles bedårande by. Det fina var att de flesta turisterna höll sej på den västra sidan eller högre upp på norra delen. Därför kunde man uppleva att landsbygden där levde som i gamla tider, med sina myter och skrönor. Det var dragspelsmusik till lördagsdansen i Tornlunden och biblioteket fick inhysas några timmar i kyrkans församlingshem en dag i veckan. Det luktade fernissa i trappan upp.

Jag hyrde hos Rune i “Runebo” – det var så han kallade sitt hus. Ett gult trähus med vita knutar. Mot gatan växte en lång syrenhäck. Mitt i häcken fanns en vitmålad trägrind med en uppgående sol på, som det ska vara. Mot en vägg stod ett gammalt vagnshjul lutat. Där fanns en riktig brunn med tak och hink och bor man på Öland så hör det till att man har en miniatyrväderkvarn. En sann idyll.

Tidig vår i Runsten                                                                                                Foto: Ann Dessnert

Från byvägen går en grusväg, som slingrar sej mellan de öppna gärdena ner mot en fiskarstuga. Mängder mer sjöfåglar trivdes där och det var ett evigt pipande och skränande från dem. Ofta kunde man hitta vackra fjädrar från vipor och svanar. Här var lätt att finna ro och man kände sej ett med både jorden och himlen – mitt egna lilla paradis, som jag saknar oerhört mycket.

Vägen mot fiskarstugan                                                                                          Foto: Ann Dessnert

Den lilla väderkvarnen finns inte längre kvar på “Runebo”. Vingarna föll av en efter en i takt med att Rune blev äldre. Till slut försvann även dess ägare. Det blev också slutet på mina underbara somrar på Öland – solen och vindarnas ö. För att åter minnas den frodiga växtligheten av solrosor, slinker det med en riktig solbild.

Solens rosor i Strandtorp                                                                                            Foto: Ann Dessnert

Med detta vill jag bara säga att “Gotland är ö-land, men Öland är ett gott land”.
Tjingeling!

Tiden räcker inte till

 

Förlåt att jag inte skrivit på ett tag! Det händer för mycket runt omkring just nu, men efter helgen bör det ha lugnat ner sej. Det är så när det kommer gäster, vilket i sej är väldigt trevligt. Att leva i datoråldern har sitt pris. En liten bild får symbolisera vad jag känner…