Paddor och karlar

 

Nåt måste man hitta på även om regnet hotar att överraska en. Därför åkte vi inte så långt. Bara till Kvartsverken strax söder om Sjöbo. Det hände nästan ingenting på vägen dit. Knappt några hjortar ens i hägnet. Om nån skulle fråga mej så är jag ytterst tacksam för det. Ja, att det inte händer, som man inte vill ska hända…

 

Men så småningom höll vi på att mosa en padda. Leo tvärnitade så däcken skrek på grusvägen. Så där skrev jag bara för att det skulle låta värre än det var och göra det hela mer intressant och spännande. Det är författarens rätt att skruva till historien in absurdum, men jag var väldigt modest denna gång.

Paddan ville hur som helst in under bilen och Leo fick kvickt leta reda på en grövre gren så han kunde mota in den till vägkanten. Nån måste blivit väldigt blockerad för motandet gick stick i stäv mot vad paddan ville. Dags för mej att ingripa och sen gick allt i rätt riktning. Ingen tillplattad padda kunde skådas i kölvattnet efter oss.

 

Inte en människa så långt ögat kunde se där vid Kvartsverken. Ett par unga killar i en gammal Volvo gled sakta förbi och då stiger misstankegraden. Dom kollade skumt på oss. Ja, det gjorde dom och det är fortfarande författarens rättighet att skriva som man vill. Fast dom var skumma, faktiskt!

Väl inne bland snåren intill “dammarna” började en sädesärla nervöst pipa och flyga som en tätting fram och tillbaka över våra huvuden. Ytterligare en sädesärla slog följe med den första och dom tillsammans gjorde allt för att få bort oss. Dom fick som dom ville.

 

Vi tog oss bort till den norra delen. Leo hade aldrig tidigare varit där och jag ville så gärna visa honom hur vackert det är även vid den “dammen”. Smala, slingrande, gräsbevuxna stigar ledde oss in i ett skogsparti. Sen öppnar sej ett landskap, som för en tillbaka miljontals år.

Dagen skulle avslutas i Norra Promenaden med Allsång. Artisten för veckan var Hasse Kvinnaböske Andersson. Inte min sorts musik, men det kunde vara skoj att se och höra honom när han nu ändå skulle uppträda i stan. Redan utanför mitt hus stod bilar och cyklar parkerade både tokigt och galet. Det bådade inte gott!

Aldrig har jag sett så många människor i denna park på en gång. Det sägs att det var mellan 8 000 och 10 000 människor i alla åldrar där. Jag sa till Leo att “det kunde väl ha spöregnat”. Det fanns inte en chans att se så mycket som en skymt av karln och mitt i villervallan tappade jag bort min egen karl, så jag började gå hemåt.

 

Rosariet fick bli mitt nya mål och där fann jag en liten, liten skatt. Leo kom ikapp mej och vi hann väl nätt och jämnt komma innanför dörren hemma då himlen öppnade sej och det fullkomligt vräkte ner regn.

Ibland stämmer allting bara!