Även denna dag blev varm som en bakugn och vad gör vi då? Stranden? Näe! Vi hade bokat visning av ett hus och det ville vi ju inte missa. Vi kom dit och mäklaren var sur som ättika. Snabbt som ögat insåg vi att detta inte var någonting för oss, så vi susade snabbt igenom huset och drog därifrån med vindens hastighet. Det var förstås vindstilla, men, men…
Hem ville vi inte och ligga på en stekhet strand lockade inte heller, så vi åkte till “Livets Källa” och inspekterade sländbeståndet, som för dagen var noll. Däremot är äpplena på stark frammarsch och det drog lite i mungiporna av längtan att få sätta tänderna i ett saftigt äpple.
Frodigheten, tystnaden, humlesurret, plasket från vattenfallet och den rika blomningen runt omkring, kan få en att tro att man vandrar i paradiset. Luften är mättad av doften från kaprifolerna, som trängs utmed stigen bort mot källan. Återigen önskade vi att vi haft kaffe med oss.
Nu när värmen återvänt, så kan bina frossa i allt vad blomliv heter. Kylan gör att dom inte lägger några ägg och utan ägg blir det inga nya bin. Så är det med den saken, men nu är dom räddade för den här gången. Sen vill jag inte höra några dåliga skämt om bisaker, bisysslor och dylikt! Basta!
Vi stannade också till på en gammal gård nära Brösarp. Det var segt som sirap att ta sej upp i backarna där. Svetten rann både i pannan och i nacken. Som tur var hittade jag en massa söta smultron att koncentrera mej på och Leo ställde sej under en buske och tog av sej skjortan. Väl uppe på backens högsta punkt blåste en svalkande vind. Sååå skönt!
Innan vi åkte hem igen ville jag föreviga denna sittbänk. Den tänkte jag ha som mall och sen när lilla huset är vårt så ska Leo få snickra och banka. Åh, vad skoj han kommer att få ha det! Det blir bra, det!
Verktygslådan står nästan framme!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar