Vi nordbor blir alltid lika överraskade när den verkligt heta sommaren väller in över landet, precis som när den första snöstormen tar oss på sängen. Att det ska vara över 25 grader varmt i mer än fem dagar utlöser i det närmaste en hysteri och alla kastar sej ner på stranden i full panik. Att det sen blåser så filtar och dom berömda badankorna flaxar förbi varje stillsamt vilande soldyrkare är inget att bry sej om. Sånt får man ta.
Vi bestämmer oss för att göra något annat. Sommarplasket kan vänta. Och fåglar är alltid kul…om man får syn på dom. Stararna är inte svåra att missa. Dom samlas i jätteflockar och sätter sej gärna som noter på trådarna som förbinder stolparna i landskapet. Ja, du fattar! Dom som sitter underst får passa sej och kollar upp emellanåt så inget är på gång.
I naturen är det fridfullt och lugnt. Den stora blåklockan har just börjat blomma och som liten ville jag bli blåklocka i mitt nästa liv. I mitt nästa liv – konstigt att jag ens funderade i dom banorna som barn. Sen dess har jag slagit in på en annan linje och vill hellre bli nåt väldigt irriterande med långt liv, så jag hinner bli en oliiidlig plåga.
Det är detaljerna som gör det. En massa strån är bara en massa strån, som tillsammans bildar en stor äng. Men kolla hur strået är uppbyggt! Lager på lager. Det är så genomtänkt vackert! Som att ingen art är lik den andra. Fast det finns ju vissa växter, som man inte begriper varför dom finns. Som den superläbbiga björnlokan…
Så passar vi på att ta tio sekunders tystnad. Längre än så klarar inte Leo. Efteråt tar han igen alla dom där tio sekundrarna med råge. Han kan prata omkull vem som helst! På tio sekunder hinner inte jag säga mycket så det är bäst att hålla snattran, annars måste han ju göra om det igen. Och vem har nåt emot det, frågar jag mej med ett krökt litet leende.
Nu bär det vidare, fast hemåt, genom böljande grönt. Nja, vi tog inte riktigt den vägen rakt upp, men spännande är den. Det går inte att se sej mätt på detta. Väl hemma tjuter sirenerna från polisbilen, motorerna från grannarnas gräsklippare dånar, en bil står och puttrar på tomgång och en krokodil har gått hädan i dödsryckningar efter att bitit en elektrisk ål. Det var ju korkat!
Men jag, jag tänker tillbaka på den ljuvliga blåklinten som lyser så grant i den nedåtgående kvällssolen. Alldeles intill ståtar vallmon i sitt glödande rött. Mmmmmm! Finns det verkligen tillräckligt med ord för att beskriva den skönhet vi får vara med och dela?
Jag är oändligt tacksam för att jag får uppleva detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar