En spännande källa

 

Länge, länge har jag velat se den omtalade offerkällan i Sankt Olof. Till och med Linné har varit där och sagt sitt. Jag har aldrig riktigt förstått var den ligger och efter att talat med åtminstone tre olika kyrkvärdar, hade jag fortfarande ingen kläm på var den låg. Där fanns pilar, men dom pekade rakt ner mot en gård. Skumt!

 

Den här gången hade vi nog tur. Kyrkan var öppen och kyrkvärden talade om exakt hur vi skulle ta oss dit – till höger om korsvirkeshuset och runt hela gräsmattan och sen var vi rätt på den bakom husen. Det var ingen tvekan när vi väl kom dit. En skylt berättade om offerkällan och en annan om en jungfrukälla lite längre bort. Bingo!

 

Källan är ett stensatt, inte särskilt djupt hål på nån meter ungefär. Ett fåtal trappsteg leder ner till ett stillastående vatten i botten och en plåtmugg fanns till hands för den som skulle vilja ta sej en slurk. Själv hade jag svårt att tänka mej att någon skulle vilja dricka av något annat än rinnande vatten, men på skylten stod något helt annat.

 

Ja, där ser man. Det kanske inte var så nogräknat förr och baciller verkade inte bekymra någon heller. Muggen fick stå oanvänd av mej. Däremot blev jag mer nyfiken på en helt annan källa. Det kittlar onekligen ens fantasi när man ska följa en smal liten stig rakt in i skogen, omgärdad av tät grönska. Men innan dess får man läsa den förfärliga historien.

 

275 meter är inte farligt långt att gå och det var ju bara att följa dom små vitmålade pinnarna. Jag tänkte mest på alla fästingar som skulle trilla ner i skallen på mej eller dekorera benen på ett icke önskvärt sätt. Eller att jag skulle snubbla över nån orm. Väl framme syntes bara en rännil från några upplagda stenar i en ring. Det var allt.

 

Den lilla strängen av vatten rann ner i en damm och var det nåt att se så var det väl i så fall dammen. Inte stor den heller och mer eller mindre igenväxt. Men nu har jag varit här och sett vad jag trott jag gått miste om. Äntligen.

Jag och Linné!

15 sekundmeter på Östarp

 

Än har inte sommaren satt fart. Värmen har uteblivit och solbadandet ligger bokstavligen på is. Men man kan göra en massa annat trevligt än att slå ihjäl tiden på en kall och blåsig sandstrand. Som till exempel åka till Kulturen i Östarp. Alltid lika vackert, oavsett årstid och alltid lika spännande. Man vet aldrig från gång till annan vad gården ger för avtryck.

 

Den här gången var Gamlegård öppen. Så trevligt! Men innan vi kommit så långt hade vi redan promenerat en snitslad bana med små röda trätollor. Nej, nej, nej, vi hade inga tollor på fötterna! Utmed vandringen på 1,5 km fick vi lära oss en hel del om området och bruket förr i tiden, om goenissen och vantarna han ville ha.

 

Det berättades också att man aldrig ska ställa sej och kissa hur som helst i naturen utan att fråga älvorna om lov först. Älvorna vill varken ha kiss i håret eller i sina matskålar och det kan man ju gott förstå. Vi höll oss så gott det nu gick.

 

Alla blev väl mottagna av hon här ovan, stickmadamen. Fina kläder hade hon på sej i alla fall. In i vartenda skrymsle skulle vi för man vet inte om det dykt upp nåt nytt sen sist vi var där. Bjälkarna i taket sitter lågt och det var precis att jag kunde glida under utan problem, men det var som sagt på håret.

 

 

I det som är lada, vagnsförråd eller vad man nu vill kalla det, fanns en massa vackra redskap i mer eller mindre brukbart skick. Det förminskar inte värdet av skönhetsupplevelsen hos det enkla. Tvärtom.

 

Och här kommer lilla nasse. Han hade just vaknat efter sin eftermiddagsslummer och ropade efter sin mamma för nu han var hungrig. Efter honom kom tre till utsvultna ungar, alla fläckiga, precis som Linderödsgrisen ska vara.

 

Det var svalor och det var ankor, och det var gäss och getter i ett enda sammelsurium. I kameran alltså. Plus en massa blommor och annat. På gårdens baksida, köksträdgården, hittade vi röda vinbär och krusbär. Och då blev det svårt att röra sej en enda meter. Jag fullkomligt älskar vinbär. Och krusbär. Och rabarber. Och hallon…

 

Hur vackert och trevligt det än är här så är vi begåvade med en kaffetarm. Den bara måste få sitt, så då var det dags att dra vidare till nästa äventyr.

Muggkaffe? Nä, fy! Ingen lagar godare kaffe än Leo!

Paddor och karlar

 

Nåt måste man hitta på även om regnet hotar att överraska en. Därför åkte vi inte så långt. Bara till Kvartsverken strax söder om Sjöbo. Det hände nästan ingenting på vägen dit. Knappt några hjortar ens i hägnet. Om nån skulle fråga mej så är jag ytterst tacksam för det. Ja, att det inte händer, som man inte vill ska hända…

 

Men så småningom höll vi på att mosa en padda. Leo tvärnitade så däcken skrek på grusvägen. Så där skrev jag bara för att det skulle låta värre än det var och göra det hela mer intressant och spännande. Det är författarens rätt att skruva till historien in absurdum, men jag var väldigt modest denna gång.

Paddan ville hur som helst in under bilen och Leo fick kvickt leta reda på en grövre gren så han kunde mota in den till vägkanten. Nån måste blivit väldigt blockerad för motandet gick stick i stäv mot vad paddan ville. Dags för mej att ingripa och sen gick allt i rätt riktning. Ingen tillplattad padda kunde skådas i kölvattnet efter oss.

 

Inte en människa så långt ögat kunde se där vid Kvartsverken. Ett par unga killar i en gammal Volvo gled sakta förbi och då stiger misstankegraden. Dom kollade skumt på oss. Ja, det gjorde dom och det är fortfarande författarens rättighet att skriva som man vill. Fast dom var skumma, faktiskt!

Väl inne bland snåren intill “dammarna” började en sädesärla nervöst pipa och flyga som en tätting fram och tillbaka över våra huvuden. Ytterligare en sädesärla slog följe med den första och dom tillsammans gjorde allt för att få bort oss. Dom fick som dom ville.

 

Vi tog oss bort till den norra delen. Leo hade aldrig tidigare varit där och jag ville så gärna visa honom hur vackert det är även vid den “dammen”. Smala, slingrande, gräsbevuxna stigar ledde oss in i ett skogsparti. Sen öppnar sej ett landskap, som för en tillbaka miljontals år.

Dagen skulle avslutas i Norra Promenaden med Allsång. Artisten för veckan var Hasse Kvinnaböske Andersson. Inte min sorts musik, men det kunde vara skoj att se och höra honom när han nu ändå skulle uppträda i stan. Redan utanför mitt hus stod bilar och cyklar parkerade både tokigt och galet. Det bådade inte gott!

Aldrig har jag sett så många människor i denna park på en gång. Det sägs att det var mellan 8 000 och 10 000 människor i alla åldrar där. Jag sa till Leo att “det kunde väl ha spöregnat”. Det fanns inte en chans att se så mycket som en skymt av karln och mitt i villervallan tappade jag bort min egen karl, så jag började gå hemåt.

 

Rosariet fick bli mitt nya mål och där fann jag en liten, liten skatt. Leo kom ikapp mej och vi hann väl nätt och jämnt komma innanför dörren hemma då himlen öppnade sej och det fullkomligt vräkte ner regn.

Ibland stämmer allting bara!

Christinehof igen

 

Jahapp, det var en kort, men intensiv sommartopp! Plus 33 grader i skuggan ena dagen och bara runt 20 påföljande dag. Och blåsigt värre. Man fick hålla i sej i det som fanns tillgängligt för att inte blåsa omkull. Särskilt viktigt att hålla tungan rätt i munnen när man stapplar över dom gistna plankorna över Borstakärret.

 

Här står ingenting om att blåsa omkull, men väl om “No fishing!”. En gång i tiden ägde jag ett jättefint fiskespö, men det blev stulet från mitt källarförråd. Det var förövrigt det enda som stals. Senare blev det översvämning i samma lokal och då förstördes i stort sett allt annat, så det kunde gått jämnt ut.

 

På en annan stolpe stod en annan varning. Jag tror det tog mej en halvtimme att avverka spången och vid vägs ände frågar Leo om jag var rädd. Nä, svarade jag, jag gjorde bara vad som stod på skylten. Fast det är nog första gången jag tagit något så bokstavligt, hihihi.

 

Leo hörde hur det spratt till i vassen och vände sej nyfiket om för att fånga, inte fiska, sitt byte. Stört omöjligt, förstås. Men då började han istället väsnas om att det fanns jättejättestora sländor. Jag låtsades inte om att jag upptäckt det för länge sen. Dom han sett var minst en halvmeter långa!

 

Detta är en breeeeeed trollslända.

 

Detta är två flicksländor i en förökningsakt.

 

Och här har vi en slända som jag inte riktigt har kläm på. När jag skulle kolla på googlade bilder så hamnade jag på en porrsida, där en naken brutta frågade om jag ville ligga ikväll. Det var i alla fall en nattslända, om jag inte är helt ute och cyklar…

 

Jag håller mej till andra sorter. Det här är visserligen ingen slända, för dom lämnade jag raskt, utan en svartvit flugsnappare. Leo surade resten av denna dag för att han bara lyckades ta en bild av den i “take off” och då blev det bara ett blurr av fjädrar.

 

I övrigt såg vi inte en kotte under vår en och en halvtimmes långa promenad. När vi närmade oss slottet igen såg vi rätt många barnfamiljer med coca cola i händerna och bollar runt fötterna. Då åkte vi hem.

I bilen blåste bara en stilla bris…

Avklippta jeans och 28 grader varmt

 

Även denna dag blev varm som en bakugn och vad gör vi då? Stranden? Näe! Vi hade bokat visning av ett hus och det ville vi ju inte missa. Vi kom dit och mäklaren var sur som ättika. Snabbt som ögat insåg vi att detta inte var någonting för oss, så vi susade snabbt igenom huset och drog därifrån med vindens hastighet. Det var förstås vindstilla, men, men…

 

Hem ville vi inte och ligga på en stekhet strand lockade inte heller, så vi åkte till “Livets Källa” och inspekterade sländbeståndet, som för dagen var noll. Däremot är äpplena på stark frammarsch och det drog lite i mungiporna av längtan att få sätta tänderna i ett saftigt äpple.

 

Frodigheten, tystnaden, humlesurret, plasket från vattenfallet och den rika blomningen runt omkring, kan få en att tro att man vandrar i paradiset. Luften är mättad av doften från kaprifolerna, som trängs utmed stigen bort mot källan. Återigen önskade vi att vi haft kaffe med oss.

 

Nu när värmen återvänt, så kan bina frossa i allt vad blomliv heter. Kylan gör att dom inte lägger några ägg och utan ägg blir det inga nya bin. Så är det med den saken, men nu är dom räddade för den här gången. Sen vill jag inte höra några dåliga skämt om bisaker, bisysslor och dylikt! Basta!

 

Vi stannade också till på en gammal gård nära Brösarp. Det var segt som sirap att ta sej upp i backarna där. Svetten rann både i pannan och i nacken. Som tur var hittade jag en massa söta smultron att koncentrera mej på och Leo ställde sej under en buske och tog av sej skjortan. Väl uppe på backens högsta punkt blåste en svalkande vind. Sååå skönt!

 

Innan vi åkte hem igen ville jag föreviga denna sittbänk. Den tänkte jag ha som mall och sen när lilla huset är vårt så ska Leo få snickra och banka. Åh, vad skoj han kommer att få ha det! Det blir bra, det!

Verktygslådan står nästan framme!

Kan man ha det bättre?

 

Vi nordbor blir alltid lika överraskade när den verkligt heta sommaren väller in över landet, precis som när den första snöstormen tar oss på sängen. Att det ska vara över 25 grader varmt i mer än fem dagar utlöser i det närmaste en hysteri och alla kastar sej ner på stranden i full panik. Att det sen blåser så filtar och dom berömda badankorna flaxar förbi varje stillsamt vilande soldyrkare är inget att bry sej om. Sånt får man ta.

 

Vi bestämmer oss för att göra något annat. Sommarplasket kan vänta. Och fåglar är alltid kul…om man får syn på dom. Stararna är inte svåra att missa. Dom samlas i jätteflockar och sätter sej gärna som noter på trådarna som förbinder stolparna i landskapet. Ja, du fattar! Dom som sitter underst får passa sej och kollar upp emellanåt så inget är på gång.

 

I naturen är det fridfullt och lugnt. Den stora blåklockan har just börjat blomma och som liten ville jag bli blåklocka i mitt nästa liv. I mitt nästa liv – konstigt att jag ens funderade i dom banorna som barn. Sen dess har jag slagit in på en annan linje och vill hellre bli nåt väldigt irriterande med långt liv, så jag hinner bli en oliiidlig plåga.

 

Det är detaljerna som gör det. En massa strån är bara en massa strån, som tillsammans bildar en stor äng. Men kolla hur strået är uppbyggt! Lager på lager. Det är så genomtänkt vackert! Som att ingen art är lik den andra. Fast det finns ju vissa växter, som man inte begriper varför dom finns. Som den superläbbiga björnlokan…

 

Så passar vi på att ta tio sekunders tystnad. Längre än så klarar inte Leo. Efteråt tar han igen alla dom där tio sekundrarna med råge. Han kan prata omkull vem som helst! På tio sekunder hinner inte jag säga mycket så det är bäst att hålla snattran, annars måste han ju göra om det igen. Och vem har nåt emot det, frågar jag mej med ett krökt litet leende.

 

Nu bär det vidare, fast hemåt, genom böljande grönt. Nja, vi tog inte riktigt den vägen rakt upp, men spännande är den. Det går inte att se sej mätt på detta. Väl hemma tjuter sirenerna från polisbilen, motorerna från grannarnas gräsklippare dånar, en bil står och puttrar på tomgång och en krokodil har gått hädan i dödsryckningar efter att bitit en elektrisk ål. Det var ju korkat!

 

Men jag, jag tänker tillbaka på den ljuvliga blåklinten som lyser så grant i den nedåtgående kvällssolen. Alldeles intill ståtar vallmon i sitt glödande rött. Mmmmmm! Finns det verkligen tillräckligt med ord för att beskriva den skönhet vi får vara med och dela?

Jag är oändligt tacksam för att jag får uppleva detta!