Nu har det vänt

Några dagar har gått sen vintersolståndet och konstigt är det att man får för sej att man märker ljusets återkomst. Solen står väldigt lågt på himlen, men banne mej är det inte en annan dager ändå. Stora revor av riktigt sommarblå himmel flaxar förbi som lärkvingar.

Tyvärr regnar det om vart annat, stormarna avlöser varandra och det är inte nådigt att ta några längre promenader i det osäkra vädret. Även om man tar bilen och kör iväg så får man tänka sej för innan man öppnar bildörren. Man vill ju inte gärna att hela paketet flyger åt fanders,

Lyckan är fullständig när dom första djuren dyker upp på en kulle. Alltid lika vaksamma och skygga. Det tar inte många minuter innan dom drar iväg i raketfart för att undkomma alla världens kulor, som kan komma vinande genom luften. Men för stunden stod dom still.

Och på ett fält en bit bort vilade en klunga dovhjortar. Det man ser här var bara en fjärdedel kanske. Man känner sej som en hemsk människa när man stör dom mitt i tuppluren. Jag tänker hela tiden på att jägarna kan få för sej att komma när som helst och överraka dom små liven. Burr!

Den här gården ligger mitt i dovhjortsparadiset. Jag kunde inte låta bli att ta en bild på "vägen". Här kan man inte skriva "över stock och sten", möjligen lite småknadder i det som en dag ska stå som en ståtlig, vajande sädesåker. Vete, förmodligen.

Dagens utflykt blev inte så lång. Jag hade köpt goda saffranssnurror med mandelflarn ovanpå och det gick inte att låta bli att tänka på hur gott det skulle vara att glufsa i sej dom på stående fot. Gässen hade också kafferep på fältet intill och några till kom på besök. Brum, brum, sa bilen och for hem.

Hmmm, önskar jag köpt fler saffranssnurror!

Första Advent i Bosjökloster

 

Dom hade lovat oväder och hemskheter med klass-två-varning, så vi var väl lite, lite i valet och kvalet om vi skulle stanna i Ystad och gå på klostrets fina julmarknad eller åka iväg ända bort till Bosjökloster där det är grymt vackert och massor av utställare från hela Skåne i ladorna.

 

Som den äventyrare jag är, kom valet inte ens att handla om Ole eller Dole. Doff var inte att tänka på. Förresten så fanns ju inte det alternativet alls med. Det fick bli en tur norrut. Och ett riktigt skitväder följde oss. Döm om vår förvåning när vi kom upp till Östraby och såg upplogade snövallar utmed vägen. Snööööö???!!! Lyckligtvis försvann den efter Hörby…

 

Som på beställning skingrade sej molnen och solen bröt fram. Det gamla nunneklostret från 1100-talet låg och glänste som en praktfull pärla vid Ringsjön. Parkeringsplatserna var smockfulla, men vad gjorde det. Vi var glada och förväntansfulla. Bara att vistas i så vackra omgivningar kan göra vem som helst lyrisk.

 

Och här vid sidan av klosterkyrkan ligger nunnorna begravda. Varför dom bara har små runda stenar har jag inte riktigt fått klart för mej, men dom sticker upp som svampar på gräsmattan, huller om buller. Dom fick väl inte göra nåt väsen av sej, varken som levande eller döda.

 

Om man tar sej ner till stranden ser man verkligen hur praktfullt klostret är. I trädgården finns en del skulpturer och i direkt anslutning till huvudbyggnaden ligger ett antal stallar eller snarare lador, en antikbutik i en antik stuga och för att råda bot på var mans törst finns naturligtvis ett café!

 

 

Inne på “borggården” tronar detta torn försett med en nunna. Denna innergård är nog bland de finaste jag vet. Fullt av växter och otroligt vackra hus med trappstegsgavlar. Allt i vitt, natursten och tegel. Intill denna ligger en liten kryddträdgård med en vacker järngrind ut mot parken.

 

 

Nu har jag inte tagit med ett enda dugg av själva julmarknaden, men det var inte det primära. Eller, jo, det var det ju förstås, men sammanfattningsvis var det trångt, mycket korv, ost, glögg, honung, stickade vantar, silversmycken och Gud vet vad. Allt väldigt fint och stämningsfullt. Hemmagjord lakritschoklad slank ner i inköpspåsen. Gott!

Precis när vi körde ut från Bosjökloster samlade molnen ihop sej och det blev mörkt och dystert igen. Ovädret var på ingång. Regnen avlöste varandra och dom hemska snöhögarna låg kvar i Östraby. Och sent på kvällen fick vi ett icke efterlängtat besök – Gorm. Han vevade runt rejält i flera timmar och lämnade bara elände efter sej.

Men nu är det en annan dag med sol och kanske en tur ut i spenaten… 

Inte alls som vi tänkt oss…

 

Livet är bra märkligt! Det spelar en onekligen spratt när man som minst anar det. Halva natten satt vi uppe och tittade på danska tv2. Dom var dom enda som rapporterade från den hemska massakern som just hade ägt rum i Paris. Det var så vidrigt otäckt!  Jag hade bara väntat på att nåt liknande skulle hända, men när det väl händer så kan man inte ta in det.

 

Morgonen blev alltså seg och en av oss la sej på söta örat i väntan på att det skulle bli dags att ge sej iväg till ett av våra mål för dagen. En julmarknad någonstans. Det fick bli ole dole doff, för båda lockade lika mycket. Och här spelade livet oss ett oväntat spratt.

 

Min andra kille låg och snusade i sin egen fluffiga värld. Fyra små tassar tätt tillsammans på magen och svansplymen slingrad som en boa på sovplatsen. En omänskligt hård plats, som bara passar en kisse av den här kalibern. Här behövs minsann inga dunkuddar!

 

När vi kom fram till julmarknaden var det alldeles tomt. Var vi för tidiga? Var vi för sena? En stor skylt skvallrade om att det var heeelt fel dag!!! Jaha, vad gör vi nu då? Med nio plusgrader och en jättekylig nordanvind i ryggen, sveper vi in oss i en filt och sätter oss ute i det fria med varsin kopp kaffe och nåt smaskigt till. Det gick det med…frånsett att kaffet blev iskallt efter frusna fingrar om muggen.

Där satt vi inte längre än nöden krävde. Vi tog ingen promenad i området heller. Hela min kropp kändes som den fastnat i en istärning och skulle behöva åtskilliga timmars upptining. Så gott det var att sitta i en varm bil och åka runt på promenad. Vi såg vinterns första sångsvanar på ett fält. Dom var väl sådär en 50-tal, både vuxna och juvenila. Ut och plåta, plåta, plåta!

 

Himlen var helt otroligt vacker med sina tjocka, blåsvarta moln, där solens nedgång målade vissa av dom i en rosa pastellfärg. Månen dök upp om än bara som en liten, liten skära. Jag tänkte på dom som nyss fått sina liv släckta alldeles för tidigt. Dom som aldrig mer skulle få se detta skådespel.

 

Men vi fortsatte hemåt i en förhoppning om att vi skulle träffa rätt på en julmarknad i morgon istället. Då far vi nog västerut…

Lite glögg, russin och mandlar. Åh, jag känner redan smaken!

På glid igen

 

Japp! Då var det dags för årets stora fall. Men jag ska ta det från början. Livet är inte på topp just nu och då handlar det inte om att det är grått och trist ute. Inte om att det vankas regn var och varannan dag och inte heller om att hela Europa är polariserat. Allt har under hösten blivit svart och vitt. Mest svart, i mina ögon. Men hopp finns. Eller i alla fall fall.

 

Vi hade först varit och fikat på Olof Viktors och det var gott och trevligt, precis som det alltid är. Solen tittade fram lite försiktigt och vi började planera vad vi skulle hitta på under dagen. Fyledalen fick det bli, eftersom molnen inte såg så roliga ut. Kanske ändå att vi kunde ta en liten promenix.

 

Vi gick ut för att spana efter hjortar och där låg dom i godan ro och smälte maten tillsammans med dom många kossorna. Det är ett perfekt ställe för dom att känna sej säkra på under jaktsäsongen. Leo föreslog att vi skulle ta en rövare och gå över spången och se om vi kunde få några bilder på dom på närmre håll.

 

Jag är ju inte den som är den så jag hängde på. Men fy fasiken vad det var lerigt i den branta backen upp till hagen. Löven gjorde att man inte såg om det var fast eller löst. Mitt i alltihop började det regna och vi skulle gå därifrån. Leo insåg faran av det stora jordskredet och plockade upp en lämpligt tjock gren att stödja sej mot.

Sen hörde jag bara nån som vrålade: “Jag visste det! Jag såg det framför mej!!” Och när jag vänder mej om ser jag att Leo ligger raklång i geggan och sprattlar. Jag är ju ganska van vid att det händer såna episoder i Leos liv, men att jag aldrig finner mej och tar ett kort, retar mej. Behöver jag säga att den där grenen knappast gjorde nån nytta… Leo gillar att luta sej mot sånt som inte hjälper.

 

Nu är det nog bäst att jag tar min Mats ur skolan och pyser härifrån innan jag åker på en tjottablängare. Det är ju faktiskt ingen mer än jag som har hejdlöst roligt. Ingen skadad och framför allt höll kameran i pladasket.

Vi har det väldigt roligt på våra utflykter…

En sån knäpp dag

 

Det går för runt, tycker jag. Inte utan att jag känner mej lite jagad faktiskt. Säkert är det bara jag själv som jagar mej själv, vad det nu ska vara för mening med det, men jag gillar att göra saker och ting i min egen takt, utan att nån kallar på min uppmärksamhet för än det ena än det andra. Får väl anta att det tillhör lyxtillfällena när det är så.

 

I natt blev det inte mycket sömn. Det var alldeles för många tankar som studsade runt som pingisbollar i huvudet på mej. Med all rätt. Drar man igång saker så får det konsekvenser och av dom kan det bli tunga funderingar. Som ett exempel kan vi ta “Hur flyttar man in en stor bokhylla via ett omöjligt hörn utan att såga upp en vägg eller såga sönder bokhyllan?” Då kan jag nämna att just såna funderingar tillhör mina vanligaste “bekymmer”!

 

Så natten blev kort och morgonen lång. Jag hann med två frukostar och hela dygnsrytmen kom av sej. Jag ville till Vellingablomman. Dom har just nu spökerier inför halloween. Det var ju det dummaste jag kunde komma på den här dan – en lördag. Hela Skåne var där och det innebar att jag trängdes med tretusen barn bland skelett och andra dönickar i ett enda sammelsurium.

 

Leo ville inte in i skräckkabinettet och var måttligt road. Han ville bara ha nåt att äta. Så han var kinkig på sitt håll och jag var kinkig på mitt. Katastrof!!! Så till slut grabbade jag tag i en amaryllislök, satte kurs mot kassan och slet åt mej ett par skumtomtar för att blidka chauffören med. En grandios gest!

 

Vi löste det hela med att åka till ICA Maxi i Trelleborg. Där måste dom väl ha take away-kaffe och fyllda baguetter till Leo. Jag surade mest, trött som jag var. Men där fick vi tji! Det fick bli en plastlåda med risbräck och där himlar jag med ögonen. Färden gick vidare mot Hönan Agda. Men hur dålig kan en dag bli? Halva butiken var ju tom! Och det som fanns där var inte värt att nämna vid namn ens. Ännu surare och ännu tröttare!

 

Så somnade jag i bilen och vaknade av en “gubblimpa” (ett sånt där meterhögt gupp i vägbanan för att hindra att man ska kunna sova lugnt och behagligt), varvid jag klagade högljutt på att Leo väckt mej. Som tur var dåsade jag snabbt till igen och vaknade på nytt, men den här gången för att jag tappade min arm…

 

Vi kom alllllldrig hem. Leo skulle ta en genväg, som i praktiken visade sej vara en seeenväg. Men jag är inte sen att uppmuntra så jag sa att det alltid är trevligt med en sightseeing i Ystad. Tur att han har förmåga att skratta på fastande mage!

Vill bara påpeka att bilderna egentligen inte har med texten att göra, MEN om man vill och orkar kan man dra vissa slutsatser…

Att skingra tankarna

 

I dessa oroliga tider får man ta sin tillflykt till platser som ger en lugnet åter. En sån plats är Glimmebodagården och dom underbara backarna runtomkring. Kylan tränger sej sakta på och vindarna är omilda. Huvan på jackan åker upp och det är inte läge längre att glömma handskarna.

 

Men handskarna låg hemma och händerna fick jag stoppa djupt i fickorna. Emellanåt sken solen, men det gjorde varken till eller från. Kylan var mera ihärdig. Fast bilderna blev ju guldkantade kan man säga. Marken täcktes delvis av nedfallna löv, men vid kastanjen låg trasiga höljen från frukterna.

 

Man får akta sej så man inte får en missil i skallen! Antar att det kan göra grymt ont. Kanske inte för alla, men för ömhudade blir nog resultatet en fin liten bula. Jag passerar snabbt förbi och undkommer med minsta möjliga marginal. Näää, jag bara skojar! Ingenting hände…

 

Det är nu det är så dramatiskt vackert ute i naturen. Snart är alla löven fällda och dom kala träden lyser med sina svarta stammar. Visst, det kan vara fint det med, men jag gillar färgerna på hösten. Än darrade några blåklockor på heden och en ensam blomfluga sög ut det sista ur en lila växt.

 

Mängder av björnbärssnår täcker marken där vi går och det är grymt lätt att snubbla över en reva om man inte ser sej för. Ljungen har mist sin färgprakt och det mesta är åt det brunaktiga hållet. På ett tak växte mossa och i mossan hade både björkar och tallar slagit rot.

 

Murgrönan håller sej grön året runt till skillnad från lönnlöven. Dom bildar dekorativa kontraster ute på den vackra stenmuren som dom låg på. På ena gårdshusets gavel bankades det för fullt. Man skulle kanske göra fint inför julmarknaden i slutet av november. Ett av favoritställena inför kommande jul.

 

Nästan hemma igen. En bonde bränner något på sin åker. På andra sidan grusvägen stod två hästar och betade. Min spontana reaktion låter inte vänta på sej.

 

RÖKT HÄSTKÖTT!

Exkursion i Onslunda

 

Man får lära sej något nytt så länge man lever. För min del visste jag inte mer om Onslunda än att det tillverkas borstar där. Fina borstar. Rediga borstar. Vackra borstar. Borstar för en massa olika ändamål. Jag har till exempel en jättefin datorborste, som jag är väldigt mallig över. Och en dammborste, som är så fin så jag knappt vågar använda den.

 

Fast nu var det ju inte borstar det skulle handla om, utan ett naturprojekt i Onslunda Sten. Ett nytt ställe för mej, men inte för Onslundaborna. Samordnare för det hela var Karl-Olof Lassen. Han berättar att det ska bildas ett nytt naturskyddsområde inne i bokskogen och dit ska vi snart för att titta på en alldeles speciell sorts bokar.

 

Det är det här området det handlar om. Vi får veta att det inte blir så värst lättframkomligt eftersom det inte finns några egentliga skogsstigar där vi ska gå. Det blir till att snubbla över stock och sten. Mest sten. Det heter ju så – Onslunda Sten.

 

En samling på ca 45 personer kom för att lyssna på Magnus Berglund från Länstyrelsen i Malmö. En riktig skogsmulle i rejäla vandringskängor till skillnad från oss andra som gick i stövlar, lågskor eller märkliga moonboats. Men det är en helt annan historia. Men så här ska man gå klädd för att undvika fästingar, myggor och annat oknytt.

 

Det var sannerligen en perfekt dag för detta äventyr. Helt vindstilla. Runt 20 grader varmt. Blandat sol och moln. Och i bilen väntade förtäring. Gamla grenar knäcktes under våra fötter och djur som brukar finnas där hade för länge sen flytt inför vår framfart. Det var verkligen ansträngande att gå på sånt knöligt underlag och en kvinna dök framstupa med ett ljudligt “oooooh”!

 

 

Vad var det då för något särskilt med bokarna just i den här skogen? Jo, dom var inte raka som furor, utan knotiga och krokiga. Fast det var ju inte riktigt därför vi var där ändå. Mer mystiskt skulle det komma att bli. Men, oj, vad man blev uppmärksam på olikheterna!

 

Det var detta vi kommit för att se – flerstammig bok. Förr kapade man boken och lät nya skott växa till sej på det kapade stället och dom nya slanorna växte upp snabbt och blev perfekta att använda som “bränne” vid Alunbruket i Andrarum. Måste jag säga att detta är unikt för platsen? Nu ska man på nytt göra försök med att återskapa tekniken i just denna skog. Det återstår att se om man lyckas.

Inte för att detta varit till någon särskild nytta för dom som läser detta, men jag kan meddela att det tog på krafterna att parera alla dolda stenar i backen. Det kändes inte minst dagen därpå…

 

På vägen därifrån stötte vi på ett par fina rådjur på åkersluttningen. Tack för att ni stod där så stilla och lät mej ta bilder!

En sån perfekt avslutning på den här dagen!

Vad är det som händer?

 

Idag känner jag mej smått desperat. Jag får liksom inte ihop världsbilden. Sverige ligger ganska avlägset i förhållande till övriga Europa och ändå har detta land blivit det mest kända landet i världen just nu. Beror det på att det är ett jätterikt land? Näe! Beror det istället på att det är ett jättefattigt land? Näe, inte det heller!

 

Men det ligger nån fåne där uppe i godan ro och beslutar än det ena än det andra. Han säger att alla fåglar i Sverige ska förpassas till en liten ynka plats på en plats där dom kanske får plats. Jag vet inte vad platsen heter, för jag tror att det än så länge är hemligt. Precis som så mycket annat har blivit så superhemligt i landet Sverige. - Var tyst och gör som vi säger, så blir det bra!!!

 

Ve och fasa! Kan detta vara möjligt? Men om jag slänger mina ID-handlingar och låtsas att jag är en…get…då kan dom väl inte göra så? Ska dom klippa vingarna på oss så vi inte kan flyga? För hur ska dom annars tvinga oss att bo på “platsen”? – Det är ingen idé att du stirrar som en galen fisk. Det blir som det blir, så håll truten!

 

Hörde jag rätt? Ska dom ta ifrån oss vår säkra lilla damm och skicka oss till “utdammen”? Nähe, det kan vi väl inte gå med på, folks?! Det är väl där dom göder en till döds för att sen skicka oss till slaktbänken? – Hahaha, se vad korkad du är? Vet du inte skillnaden på en anka och en gås, din odugling?!

 

Alltså, jag gillar inte att han sa det där med att se ut som en stirrande, galen fisk. Och är det så att han plötsligt fått för sej att vi fiskar ska fösas ihop i en sketen liten damm, så ska alla mina pirayakompisarna visa honom ett och annat. Han kommer att bli mer än skinnflådd, kan jag säga. – Tyst med dej, din hjärndöda stenbit! Det blir ingen mat i DIN damm!

 

Bäst man tiger! Men å andra sidan, vad gör det om jag ryter till lite stillsamt? Jag har ändå förpassats till de saliga ängderna där jag fridfullt skuttar runt med andra små Cecils och helt lugnt kan se på förfallet. Det är synd om människorna, var det nån som sa…

Danmark är ett bra land har jag hört…eller var det Syrien?

En bok som ger mej lust

 

Det är lördag morgon och mitt huvud känns så lätt. Jo, jag sa just det att det är lördag morgon och mitt huvud känns så lätt. Inte för att det är helg eller att solen lyser. Inte heller för att frukosten är avklarad eller för att några direkta måsten hänger över mej. Nej, det är mycket enklare än så.

 

Lusten! Lusten har återvänt! Om den kommer att bestå vet jag inte, men idag har jag massor av lust. Allt beror på den bok jag just nu läser. En bok som handlar om DNA, genteknik och släktforskning. Jag har inte ens läst 100 sidor i den och det återstår nästan 400 sidor till att plöja igenom. Nu vill jag också veta mitt ursprung!

 

Självklart vet jag ju att jag tillhör människorasen, men vilken gren skulle vara fruktansvärt roligt att veta (precis som om det skulle ändra någonting). Tänk om mina förfäder suttit och knackat ut den här yxan! Tänk om dom levde i en grotta i Frankrike under den värsta istiden för 20 000 år sedan! Och tänk om dom parat sej med neandertalare…! Jaa, tänk om!

 

Om detta är en del av ett skrapverktyg eller en gammaldags tandpetare vet jag inte heller. Jag har expertisen att fråga, men det får bli när det blir. Det häftiga är att den tillverkats för så otroligt länge sen och att jag lyckades hitta den. På bilden är den 1/3 större än i verkligheten, så den är verkligen pyttig. Den kan ha tillhört en förfader den också. Vi säger det så länge!

Lusten att skriva blev underordnad lusten till att leta fornminnen. Man kan ha lust till en massa olika saker, bara man är glad. Jag skulle få fotolust om en massa sidensvansar kom och började kalasa på rönnbären nere på gården.

Och den största lusten just nu skulle vara att fixa ett DNA och få veta vem jag är…

Who am I?