Man får lära sej något nytt så länge man lever. För min del visste jag inte mer om Onslunda än att det tillverkas borstar där. Fina borstar. Rediga borstar. Vackra borstar. Borstar för en massa olika ändamål. Jag har till exempel en jättefin datorborste, som jag är väldigt mallig över. Och en dammborste, som är så fin så jag knappt vågar använda den.
Fast nu var det ju inte borstar det skulle handla om, utan ett naturprojekt i Onslunda Sten. Ett nytt ställe för mej, men inte för Onslundaborna. Samordnare för det hela var Karl-Olof Lassen. Han berättar att det ska bildas ett nytt naturskyddsområde inne i bokskogen och dit ska vi snart för att titta på en alldeles speciell sorts bokar.
Det är det här området det handlar om. Vi får veta att det inte blir så värst lättframkomligt eftersom det inte finns några egentliga skogsstigar där vi ska gå. Det blir till att snubbla över stock och sten. Mest sten. Det heter ju så – Onslunda Sten.
En samling på ca 45 personer kom för att lyssna på Magnus Berglund från Länstyrelsen i Malmö. En riktig skogsmulle i rejäla vandringskängor till skillnad från oss andra som gick i stövlar, lågskor eller märkliga moonboats. Men det är en helt annan historia. Men så här ska man gå klädd för att undvika fästingar, myggor och annat oknytt.
Det var sannerligen en perfekt dag för detta äventyr. Helt vindstilla. Runt 20 grader varmt. Blandat sol och moln. Och i bilen väntade förtäring. Gamla grenar knäcktes under våra fötter och djur som brukar finnas där hade för länge sen flytt inför vår framfart. Det var verkligen ansträngande att gå på sånt knöligt underlag och en kvinna dök framstupa med ett ljudligt “oooooh”!
Vad var det då för något särskilt med bokarna just i den här skogen? Jo, dom var inte raka som furor, utan knotiga och krokiga. Fast det var ju inte riktigt därför vi var där ändå. Mer mystiskt skulle det komma att bli. Men, oj, vad man blev uppmärksam på olikheterna!
Det var detta vi kommit för att se – flerstammig bok. Förr kapade man boken och lät nya skott växa till sej på det kapade stället och dom nya slanorna växte upp snabbt och blev perfekta att använda som “bränne” vid Alunbruket i Andrarum. Måste jag säga att detta är unikt för platsen? Nu ska man på nytt göra försök med att återskapa tekniken i just denna skog. Det återstår att se om man lyckas.
Inte för att detta varit till någon särskild nytta för dom som läser detta, men jag kan meddela att det tog på krafterna att parera alla dolda stenar i backen. Det kändes inte minst dagen därpå…
På vägen därifrån stötte vi på ett par fina rådjur på åkersluttningen. Tack för att ni stod där så stilla och lät mej ta bilder!
En sån perfekt avslutning på den här dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar