Japp! Då var det dags för årets stora fall. Men jag ska ta det från början. Livet är inte på topp just nu och då handlar det inte om att det är grått och trist ute. Inte om att det vankas regn var och varannan dag och inte heller om att hela Europa är polariserat. Allt har under hösten blivit svart och vitt. Mest svart, i mina ögon. Men hopp finns. Eller i alla fall fall.
Vi hade först varit och fikat på Olof Viktors och det var gott och trevligt, precis som det alltid är. Solen tittade fram lite försiktigt och vi började planera vad vi skulle hitta på under dagen. Fyledalen fick det bli, eftersom molnen inte såg så roliga ut. Kanske ändå att vi kunde ta en liten promenix.
Vi gick ut för att spana efter hjortar och där låg dom i godan ro och smälte maten tillsammans med dom många kossorna. Det är ett perfekt ställe för dom att känna sej säkra på under jaktsäsongen. Leo föreslog att vi skulle ta en rövare och gå över spången och se om vi kunde få några bilder på dom på närmre håll.
Jag är ju inte den som är den så jag hängde på. Men fy fasiken vad det var lerigt i den branta backen upp till hagen. Löven gjorde att man inte såg om det var fast eller löst. Mitt i alltihop började det regna och vi skulle gå därifrån. Leo insåg faran av det stora jordskredet och plockade upp en lämpligt tjock gren att stödja sej mot.
Sen hörde jag bara nån som vrålade: “Jag visste det! Jag såg det framför mej!!” Och när jag vänder mej om ser jag att Leo ligger raklång i geggan och sprattlar. Jag är ju ganska van vid att det händer såna episoder i Leos liv, men att jag aldrig finner mej och tar ett kort, retar mej. Behöver jag säga att den där grenen knappast gjorde nån nytta… Leo gillar att luta sej mot sånt som inte hjälper.
Nu är det nog bäst att jag tar min Mats ur skolan och pyser härifrån innan jag åker på en tjottablängare. Det är ju faktiskt ingen mer än jag som har hejdlöst roligt. Ingen skadad och framför allt höll kameran i pladasket.
Vi har det väldigt roligt på våra utflykter…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar