Hur spännande kan de vara att rusa ut i dimman och försöka få bilder, som träder fram ur bakgrunden, utan att bara bli gråa och disiga? Ja, det gjorde vi i alla fall. Dimman låg verkligen tät över stan och allt man tittade på. Vyerna blev konstiga och djupen liksom försvann, men vad tusan, nåt måste ju bli bra!
Detta är mitt i stan, mitt på dagen. Kuslig känsla, men den fanns inte där när jag tog bilden. Känslan alltså. Nu tar vi oss ner till hamnen och kollar om det går att se något där. Förhoppningarna är lågt ställda. Runt omkring oss hörs en massa ljud, men man såg ju ingenting. Det var faktiskt rätt läbbigt. Som spökeri.
Stackars Dolly och de få kompisar, som låg inhöljda i ett grått töcken! I fjärran hörs en grävskopa och en massa slamrande. En smärre lyftkran, eller vad det var, avtecknade sej svagt i bakgrunden och restaurang Marinan såg man inte ens silhuetten av. En gammal man stapplade omkring på en av pirerna. Om han hade dråsat i drickat hade ingen hittat honom…
En sån här dag måste man ju bara traska ut till sista plankan på bryggan, som slutar abrupt rakt ut i havet. Här ska det byggas ett kallbadhus nån gång i framtiden. Den förra dukade undan för en vresig vinterstorm ages ago. Och det var ju synd…
Väl längst där ute på bryggan, vänder jag mej om. Och vad får jag se? Just ingenting. En lång rad av tomma bänkar bara, varav den ena kallas för kyrkbänken. Och det var ju ändå mer mysko just då, för plötsligt började kyrkklockorna slå utifrån ingenstans. Det brukar betyda begravning.
Alldeles nere vid småbåtshamnen paraderar dom fina Ystadsstolarna. Idag avtecknade dom sej bara som sorgliga figurer, som ingen ville sitta och vila sej i. Hamnen ser man inte en skymt av och inga båtar heller. Den lite råa fukten börjar göra sej påmind och vi vänder hemåt igen.
Något har hänt i naturen! Det spritter i buskar och snår. Oh, så härligt! Det måste betyda att nu har våren äntligen kommit!
Hurra för den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar