Stora glömskans dag

 

Först och främst hade jag helt och hållet glömt bort att jag faktiskt har en blogg. Hu, så förargligt! Det kan bli så när huvudet är fullt av en massa andra saker man tänkt göra och dessutom MÅSTE göra. Men dom måstena är ur världen för tillfället och jag kan lugnt ägna mej åt roligare saker.

 

 

Igår gjorde jag också roliga saker. Det gör jag nästan jämt – roliga saker alltså. Utom när jag känner mej ensam. Då tycker jag synd om mej och känner bara efter hur ensam jag är. Så igår, fast jag var ensam, men inte kände mej ensam, så jag gjorde en stor smulpaj med äpplen till alla som jag inte var med. Så jag åt den ensam och den var goood!

Jag hade i lite extra allt i den, som valnötter och rivet citronskal. Tänkte att det kunde fräscha upp pajen, som annars kan vara lite i sötaste laget. Den som vill ha receptet kan vråla till, så kommer det på mailen.

 

 

Idag blåser det kallt och det är regn i luften. Trots det hade jag en anledning att gå ut på en promenad som skulle leda mej till målet och hem igen. Ganska lång promenad, så då kunde jag unna mej resten av smulpajen, som blev över från min ensamfest igår. Det är lätt att unna sej sånt som är sött…och bara väntar på att få bli uppätet.

Vad jag inte gillar är ensampromenader. Jag är en social varelse och tycker om att dela med mej av det mesta i livet. En annan knäpp egenskap jag har är min “naivitet”. Om den är dålig eller ej, kan jag inte svara på, för jag är ju så van vid mej. Det jag möter ibland är konstiga känslor av avund och konkurrens, kombinerat med tävlan. Näe, det vill jag inte ha runt mej!!! Inte undra på att jag känner mej ensam!

 

 

Ja, ett nytt grepp och Guuud vad praktiskt det skulle vara! Sverige skulle gå med plus! Flera gånger om! Jag tror jag ska tipsa vår förvirrade finansminister om det. Fast han kanske redan vet om det och bara håller på med att slå blå dunster i ögonen på oss inför nästa val. Vad vet jag, så naiv som jag är. Och glömsk!

 

 

Nåja, så länge jag vet vad jag heter och hittar hem har den stora glömskan ingen betydelse. Men det är någon som hela tiden kallar mej “sis” på facebook. Jag tror han är helt ute och snurrar!

Keep it up, bro!

I skogarna i Tosterup

 

En bit utanför Tosterup ligger ett gammalt vackert och anrikt slott, men det är inte alls slottet jag ska skriva om. Nej, det blir en naturexkursion i skogarna däromkring. Tanken var att vi skulle plocka nässlor. Jag utrustade mej med preparerade vantar avsedda för trädgårdsarbete, eller snarare att plantera om krukväxter med. Dom hjälpte inte ett smack mot ajajaj-et från nässlorna. Jag ägnade mej åt att krypa omkring bland buskar och snår istället.

 

 

Vitsippor och gulsippor trängdes tillsammans i backarna och mellan träden. Mitt sällskap sa att vitsipporna sprides sej av att man går på dom. Trots mina protester hävdade han att hästarnas hovar skötte det förr, en direktpollinering, skulle man kunna säga. Själv trippade jag fram på små nätta fossingar.

 

 

Den här växten är lite mera speciell. En skånsk hålnunneört. Dom växte i grupper tillsammans med sina lila kompisar. Lite som Adam och Eva.

 

 

Här är den lila skönheten i stark förstoring. Det var bara för att jag hittade en liten, liten spindel mitt i hela billevitten. Vilken grann blandning i denna lövskogssal! Sen växte det förstås vårlök och en mängd svalört. Tyvärr ville dom inte öppna sej för det var ingen solig dag. Det får bli en annan tur.

 

 

Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av! Detta är, tro mej eller ej, inte ett fågelbo utan ett EKORRBO! Det ser man på mossan, som den reder sitt bo med! Det gäller att sussa gott i en riktigt mjuk binge!

 

 

Ska man ha tur så ska man! Här sitter en tornfalk och spanar över fälten efter sork och annat fredagsgott. Dom är grymt svåra att fånga på bild för oftast flyger dom iväg så fort man närmar sej. Jag knep den i en rullande bil… Annars ser man den ofta ryttlande över ängar och öppna fält.

 

 

Sen stack jag ner till skridskodammen för att leta paddor och grodor igen. En padda låg med huvudet över vattenytan, men den var inte vacker, så den lämnade jag ifred. Däremot kom den här präktiga herren (hans fru låg en bit bort) och undrade om jag hade några brödkanter att skänka till behövande. Inget bröd, men fina bilder till mej.

Tack, och på återseende, svanen!

Skridskodammen

 

Tro nu inte att jag är en notorisk grodälskare bara för att Bettan och jag tog oss till det som kallas skridskodammen här i Ystad mitt på dan idag. Militärvägen är tillfälligt avstängd för motortrafik för att grodorna bekymmerslöst ska kunna ta sej över vägen ner i dammen för att ha lite skojsigt. Jag såg inte en enda groda så långt ögat nådde, men kväkandet hördes vida omkring.

 

 

Vad jag istället fick beskåda var detta svanpar, som hade hittat sitt bo mitt inne i vassruggen. Jag har sett dom förr, så det är antagligen samma par. Då får man förmoda att det finns havssvanar och dammsvanar. Nääää, nu hittade jag på igen! Detta är resultatet av leken “sanning och konsekvens”, som man lekte i tonåren. Vad man än svarade, så blev det ändå nån sorts konsekvens av det hela…

 

 

I brist på grodor tog jag mej en titt där jag nu stod, på den lilla gräsplätten intill dammen. Nåt måste det finnas att fotografera när jag ändå var där. Jahaja, sälgen är nästan överblommad. Det hade jag helt missat.

 

 

Ett gåspar kom flaxandes och skrikandes över huvudet på mej och vig som jag är, ställe jag raskt om till kamerans sportfunktion, böjde kroppen i en atletisk golfarsving, försökte fånga motivet i rörelse innan det försvann ur sikte och brände av en fyr av shots, utan att ha en aning om skärpan. Ibland lyckas man…men bara en kom med på bild.

 

 

Slutligen kom den här lilla sothönan och visade sej nära och bra. Och med det nöjde jag mej.

Till ICA och köpa dasspapper!

Lite nygammalt om Ystad

 

Dom senaste åren har Ystad vuxit så det knakar. På västra sidan har en helt ny stadsdel vuxit fram ur myllan – Västra Sjöstaden. Måste vara särskilt bra jordmån där. Mest villor och ett och annat radhus. Okej, ett par flerfamiljshus finns där också numera. Allt detta ligger förstås långt ifrån dom forna stadsportarna.

Frågar du mej så liknar Ystadkartan en hjärna, men om den fungerar vete sjutton. Eller vid närmare betraktelse ser jag nu att det är en cykelhjälm! Man kan kanske förklara det som att kartan är från det hypermoderna året 1753.

 

Det kanske inte är så lätt att se på den här lilla kartan från anno dazumal, men jag ska ge mej på en tafflig förklaring. Längst ner till vänster ligger dåvarande västerport. Den ser man ingenting av idag. På höger sida ligger som i en rundel ett kapell och dom streckade linjerna in mot staden leder till östra porten.

Inga synliga portar finns kvar med när det gäller östra porten finns här ett torg som heter Österportstorg. Där brukar man ha loppis varje lördag vid tjänligt väder…antar att jag menar att solen helst bör skina.

Sen har vi den norra porten uppe vid den lilla vattensamlingen i norr. Runt hela staden fanns en vall, den streckade saken, och därför har många gator fått namn efter den. Norra Vallgatan och Västra Vallgatan exempelvis. Allt innanför vallen är naturligtvis den gamla staden. Och det är här jag bor, bara några meter från Norreport.

Av någon anledning blev Ystad en redig militärstad. Det som en gång var regementsområde är sen några år tillbaka förvandlat till bostäder och en del butiker. En av dom bästa restaurangerna ligger också där – Lite Mer. Ägarna har nyss övertagit en annan restaurang i stan, som dom passande nog döpt till Upp och Ner. Jag är inte säker på hur jag ska tolka det namnet…

 

 

Det var inte lätt att klippa och klistra in en karta utan ansträngning (betalt ska dom ha överallt!), men här kan man se hur Ystad vuxit. Den här kartan är inte helt up to date, men man får i alla fall en liten uppfattning. Den gula ploppen får man bortse från, men dom blå korsen befinner sej i den del som återfinns på den översta kartan, gamla staden.

Är man lite nyfiken av sej så ser man att bloggaren bor ett par millimeter från det översta blå korset, lite till vänster. Än så länge! Det gröna till höger kallas Sandskogen. Man skapade en skog för att binda sanden på platsen. Tidigare yrde det sand in över stan när vinden låg på från det hållet. Men det är inte bara skog där, utan en massa fina sommarkåkar i varierande storlek och ålder. Och här finns också vår fina milsvida sandstrand.

Japp, nu vet ni det! Nu stänger turistbyrån för idag!

Ut med vintern!

 

Det verkar bli en riktigt fin dag idag. En dag i solen. Stan har inte riktigt vaknat till liv ännu. På söndagarna får man ta det lugnt och såsa lite extra. Det tänker jag också göra. Fast å andra sidan gör jag ju det varje dag. Leo tycker att jag är lat. Det kan bara en rastlös tycka…

 

 

Livet i horisontalläge medför en hel del aktiviteter om man vill. Man kan läsa en bok. Man kan lösa sudoku. Man kan kolla facebook. Man kan prata i telefonen. Man kan kolla på tv och man kan skriva en blogg. Ja, man kan göra vadsomhelst nästan, utom att kolla vad det finns för gott i kylskåpet.

 

 

När jag inte är lat så aktiverar jag mej med att cykla till affären och handla eller som idag då jag tänker släpa ut min brassestol i solen och tillbringa nån timme eller så i solen. En mugg med kaffe och Pågens kanelsnäckor följer nog med. Det vore ju katastrof om jag satt och tänkte på ett obefintligt kaffe i en timme eller ännu längre.

 

 

Om jag inte får kaffe ett par gånger om dagen så skulle jag få gruuuvig huvudvärk. Jag skulle bli helt oresonlig och gnällig. Antagligen skulle jag blekna, som ovan, inför anblicken av den som vågar se mej i ögonen. Fasa! Fast det skulle kunna gå bra med te. Helst då med kaffesmak!

 

 

För så är det – för lite och för mycket skämmer allt! Och nu ska jag inte skämmas för att jag tänker vara lat i halvhorisontellt läge en timme eller två.

Men först åker duschmössan på!

Amelia har namnsdag

 

Inte för att jag känner någon Amelia, men hon kan ju ha namnsdag för det. Och det där med namn är knepigt. Ett av mina namn bara avskyr jag och vill inte kännas vid det. Hur i hela fridens namn kunde dom döpa mej till nåt så o-tilltalande namn? Ett annat namn som jag har, vill jag byta ut helt och hållet och ersätta med ett annat, men trevligt.

 

 

Nåja, Amelia kan få denna ljuvliga vårbukett av mej. A m a l i a – låter mjukt och gossigt, som en snuttefilt. När jag var liten hade jag ingen snuttefilt, utan en snuttemössa, som var gjord av fluffig angoraull. Vart den blev av vet jag inte. Det blev kanske söndersnuttad…

 

 

En annan sak som jag minns som igår var detta hårshampo. Nu var jag ju så liten så jag tvättade inte håret själv förstås, men den som tvålade till mej, mamma eller min storasyrra Dätte, såg till att jag drunknade i lödder. Ibland fick man ha en duschskärm på huvudet, för löddret hade en benägenhet att vilja flyta ner i ögonen. Då blev det vråååla av.

 

 

Nej, det är ingen punkterad badring! Och neeej! Det är inget trasigt preventivmedel!!! Det är en duschskärm. Man har den på huvudet. Under håret och över öronen. Så! Då behöver det inte bli några diskussioner om vilket huvud jag pratar om.

 

 

Åren gick med rekordfart och plötsligt var jag i början av tonåren. Det fanns bara två saker som var högintressanta då: smink och mera smink. Min styvmor hittade på en förskräcklig historia om att jag använde skokräm som mascara. Nej då, jag hade en platt ask med kakmascara. Den spottade man på och gned med en lite borste till rätt konsistens. Det var tider, det!

 

 

Oj, vad kul! Jag googlade på mitt favoritläppstift och hittade det på en gång – Shantung nr 23. Alla hade det. Att avvika från det gjorde man bara om man låg hemma i hög feber och var halvt medvetslös, för att inte ha dust detta märke och just detta nummer var som en självbestraffning, eller som att gå ut utan smink, eller att inte borsta tänderna. En solklar klassiker!

 

 

Apropå solklar! Om jag ska sitta här och frossa i minnen blir inga barn gjorda. Nu går jag ut och sätter mej i brassestolen och lapar sol, som det anstår en katt. Utan shantung 23.

Kurrrrrr!

Lugnt i röran

 

Klockan ett idag ska jag träffa några personer för att gå igenom var den nya (Fel, fel, fel…det har aldrig funnits någon tidigare! Men den är ny i alla fall…) grillplatsen ska installeras på gården. Efter rätt många års tjat har det äntligen blivit dags för lite nymodigheter på “ålderdomshemmet”.

 

 

Det verkar bli en fin dag och den måste utnyttjat till max för Leo ska resa hem strax – i morgon närmare bestämt. Antagligen blir det några cykelvändor dit näsan pekar och det är inte mot norr. Det kan jag lova! Vi tog en kortare spatsertur ner till småbåtshamnen igår kväll och en hel del små fiskebåtar puttrade in just då. Vilken tur vi hade!

 

 

Den envisa dimman ligger kvar, om än inte så tjock. Det blir så vid havet. Ibland kan man se den rulla in i stora sjok och man vet inte om man kommer att hitta hem eller inte, för man ser knappt handen framför sej då. Det ända som händer är att man ser ut som en dränkt katt när man kommer ut ur dimman.

 

 

Vattenspegeln blir förföriskt vacker när det är lugnt på havet och kameran går varm. Tur man har med sej extra batterier i bakfickan. En sak jag inte fattar med mej själv är att jag kan se ett motiv närma sej, men jag vill se vad som händer i realtid, så då missar jag bilden som jag verkligen ville ha. Tillfällena kommer väl åter, får vi hoppas…

 

 

Den här lilla krabaten ville vara med på bild. En seglats mot ljuset. Till och med plogningen efter honom blev påtaglig. Han hade några kompisar lite längre bort. Dom skulle förmodligen ha sammanträde om stillheten som rådde – andrum, kallas det för. Kan ju behövas ibland.

 

 

Nä, nu tar jag ner flaggan för idag! Ses en annan dag…

Väl mött!

Dagens hemmafynd

 

Medan hammarslagen pågår för fullt ett par trappor ner i huset, ligger jag och vilar ögonen på en gammal leksak, som jag hittade i en antikaffär för några år sen. Egentligen är den rätt ful och i normala fall (fast det är ju sällsynt att jag är normal…) hade jag nog ställt tillbaka den och bara konstaterat att den var ful.

 

 

En tid senare bläddrade jag bland bilderna jag skannat in från mitt fotoalbum. Det var gamla bilder från min barndom och i picasa kan man förstora så man ser mer detaljerat. En bild på mej som bebis, skulle tro att jag var ett halvt år, sitter jag med en LIKADAN FUL TRÄKATT i handen… Ja, där ser man hur präglad man är!

 

 

När jag var 4 år råkade jag ut för en bilolycka i Malmö. En rattonykter man körde på mej när jag gick på ett övergångsställe med min killkompis, som jag höll i handen. Det minns jag inget av, men på sjukhuset kommer jag ihåg att min faster kom på besök och gav mej denna numera illa medfarna gris. Han får bara se dagens ljus högst sporadiskt. Som nu. En glad gris.

 

 

Medan jag går omkring och funderar över vad för saker jag ska berätta om, upptäcker jag en karamell, som ligger och gömmer sej på en hylla. Den kommer nog att ligga där tills jag flyttar någon gång i framtiden, för jag gillar inte Vics halstabletter och det verkar ingen annan göra heller. Men varför ligger den där då??? Måste fråga Sherlock vid tillfälle.

 

 

Aha! Här har vi en annan pytteliten dyrgrip från Gud vet när. Jag minns svagt att jag lekt med den, men hur gammal jag var då har förpassats till dimmornas land. Det måste ha varit före 7 års ålder i alla fall. Då hade hon armar och såg mycket sötare ut än nu. I verkligheten är hon bara hälften så stor som på bilden. Undrar var hon kom ifrån?

 

 

Nej, nej, nej! Det här är ingen GAMMAL dyrgrip, men gammal och sliten är den ändå. Det uppstod ett problem när jag inte visste hur jag skulle förvara min kamera och objektiv när jag vimsar omkring i spenaten. Då kom jag på att jag hade min gamla älgväska på vinden någonstans. Av allt bråte jag har där visste jag exakt var väskan var…Lucky me!

Nu ska vi snart ut på nya äventyr, min gamla trotjänare och jag!

Ett havsverk

 

Dimman låg lika tät idag på morgonkvisten som den gjorde igår. Till och med ännu värre. Mitt på dan verkade det som att solen skulle ha en chans att bryta igenom. Mot havet! Medelst apostlahästarna. Och det, kan jag säga, är inget som jag ångrar! Jag ångrar sällan nånting, förresten…

 

 

Här håller det på att segla upp till bråk. Jag som ligger och ofrivilligt måste se på till vänster i bild, blir ju alldeles bestört och gillar inte invasionen från luften. En regelrätt attack! Tror han att han är Jas gripen, eller?

 

 

Åh, det är bäst att lägga benen på ryggen och dra. Men det kan jag ju inte… Äh, får väl flaxa iväg på mitt sätt då. Dom får ha sitt lilla tumult för sej själva utan mej. Jag AVSKYR bråk. Jag bråkar NÄSTAN aldrig själv. Fattar inte att jag nästan alltid blir indragen ändå. Men nu lyckades jag komma undan.

 

 

Kolla så dom gör! Va??? Biter varandra i tårna! Så osportsligt! I nästa liv ska jag be om att få bli nåt annat än ett skränande mås eller trut eller gås… En svan kanske. Fina pippisar. När dom går till anfall väser dom bara och blåser upp sej som andra paddor. Trycker på gilla-knappen där.

 

 

Se så ståtligt dom för sej och graciöst dom rör sej. Måtte jag ha sån tur att det blir som jag vill och att jag inte slutar som en vindögd kråka eller värre.

Ska sjunga lite nu. Nåt ur svansjön…

Dystert dimmig dag

 

Hur spännande kan de vara att rusa ut i dimman och försöka få bilder, som träder fram ur bakgrunden, utan att bara bli gråa och disiga? Ja, det gjorde vi i alla fall. Dimman låg verkligen tät över stan och allt man tittade på. Vyerna blev konstiga och djupen liksom försvann, men vad tusan, nåt måste ju bli bra!

 

 

Detta är mitt i stan, mitt på dagen. Kuslig känsla, men den fanns inte där när jag tog bilden. Känslan alltså. Nu tar vi oss ner till hamnen och kollar om det går att se något där. Förhoppningarna är lågt ställda. Runt omkring oss hörs en massa ljud, men man såg ju ingenting. Det var faktiskt rätt läbbigt. Som spökeri.

 

 

Stackars Dolly och de få kompisar, som låg inhöljda i ett grått töcken! I fjärran hörs en grävskopa och en massa slamrande. En smärre lyftkran, eller vad det var, avtecknade sej svagt i bakgrunden och restaurang Marinan såg man inte ens silhuetten av. En gammal man stapplade omkring på en av pirerna. Om han hade dråsat i drickat hade ingen hittat honom…

 

 

En sån här dag måste man ju bara traska ut till sista plankan på bryggan, som slutar abrupt rakt ut i havet. Här ska det byggas ett kallbadhus nån gång i framtiden. Den förra dukade undan för en vresig  vinterstorm ages ago. Och det var ju synd…

 

 

Väl längst där ute på bryggan, vänder jag mej om. Och vad får jag se? Just ingenting. En lång rad av tomma bänkar bara, varav den ena kallas för kyrkbänken. Och det var ju ändå mer mysko just då, för plötsligt började kyrkklockorna slå utifrån ingenstans. Det brukar betyda begravning.

 

 

Alldeles nere vid småbåtshamnen paraderar dom fina Ystadsstolarna. Idag avtecknade dom sej bara som sorgliga figurer, som ingen ville sitta och vila sej i. Hamnen ser man inte en skymt av och inga båtar heller. Den lite råa fukten börjar göra sej påmind och vi vänder hemåt igen.

 

 

Något har hänt i naturen! Det spritter i buskar och snår. Oh, så härligt! Det måste betyda att nu har våren äntligen kommit!

Hurra för den!

Tvättstugedag

Så är det. Tvättstugan är bokad mellan kl. 13 och fram till 19. Generöst, eller hur? Vi har två stora tvättmaskiner, en stor torktumlare, ett torkrum och ett mangelrum. Torkrummet använder jag aldrig och den gamla stenmangeln har ingen vågat röra sen huset byggdes. Ett riktigt stort schabrak.

Jag ser framför mej en skinntorr gammal dam som råkat gå igenom mangeln och kommit ut på andra sidan alldeles platt. Man ska inte ha för livlig fantasi. Om man tänker för intensivt på saken så kan det bli verklighet.

Nåja, dessutom har vi i huset två tvättstugor med samma utrustning. Den ena är fräschare än den andra. Förbaskat orättvist! Och varför berättar jag nu detta? Har ingen som helst aning! Och jag kommer förmodligen inte att fatta det när jag avslutat dagens skrivande heller.





Hmmm! Bilden kanske inte gör hel rättvisa åt våra fina digitala maskiner, men jag tyckte inte att det perfekta passade in i sammanhanget. Så, i väntan på att klockan ska bli ett, tänkte jag ta mej an att skriva ett intyg, putsa fönster, stå på öronen i toan (inte kräkas – det gör jag efteråt), tvätta av allt fett som samlats på överskåpen i köket och plantera ett par oigenkännliga pelargoner.





Tror aldrig i livet att jag kommer att få liv i dom igen, mina Mårbackor. Inte ens med konstgjord andning och hjärtmassage. Fast jag gjorde bara som dom sa på tv att man kunde göra. Skaka av all jord och linda in dom i tidningspapper och sen hänga dom svalt och mörkt. Det gjorde jag. På vinden. Men när jag tog fram dom för några dar sen var dom ju knastertorra. Tror att jag gjort fel nånstans på vägen… Dom får nog göra sällskap med tvättmaskinen ovan.





Trots den envisa kylan har Skåne äntligen berikats med trumpetande tranor. Inte världens bästa bild för att illustrera detta, men den togs i all hast på en given signal. Det var signalsubstans i den handlingen, hehehe! Meteorologerna hotar med att det ska snöa på Österlen idag. Man kan ju bara hoppas på att dom har snöat in själva.





Plötsligt inser att jag kan skrota dom flesta av mina inbillade göromål för dagen. Det får bli ett evigt filande på det där intyget, som är ett måste. Usch, usch, usch för måsten! Och ska det ändå snöa så är det ju inte så stor vits med att tvätta fönstren heller, tralala.

Dags att vässa tangenterna!