Första Advent i Bosjökloster

 

Dom hade lovat oväder och hemskheter med klass-två-varning, så vi var väl lite, lite i valet och kvalet om vi skulle stanna i Ystad och gå på klostrets fina julmarknad eller åka iväg ända bort till Bosjökloster där det är grymt vackert och massor av utställare från hela Skåne i ladorna.

 

Som den äventyrare jag är, kom valet inte ens att handla om Ole eller Dole. Doff var inte att tänka på. Förresten så fanns ju inte det alternativet alls med. Det fick bli en tur norrut. Och ett riktigt skitväder följde oss. Döm om vår förvåning när vi kom upp till Östraby och såg upplogade snövallar utmed vägen. Snööööö???!!! Lyckligtvis försvann den efter Hörby…

 

Som på beställning skingrade sej molnen och solen bröt fram. Det gamla nunneklostret från 1100-talet låg och glänste som en praktfull pärla vid Ringsjön. Parkeringsplatserna var smockfulla, men vad gjorde det. Vi var glada och förväntansfulla. Bara att vistas i så vackra omgivningar kan göra vem som helst lyrisk.

 

Och här vid sidan av klosterkyrkan ligger nunnorna begravda. Varför dom bara har små runda stenar har jag inte riktigt fått klart för mej, men dom sticker upp som svampar på gräsmattan, huller om buller. Dom fick väl inte göra nåt väsen av sej, varken som levande eller döda.

 

Om man tar sej ner till stranden ser man verkligen hur praktfullt klostret är. I trädgården finns en del skulpturer och i direkt anslutning till huvudbyggnaden ligger ett antal stallar eller snarare lador, en antikbutik i en antik stuga och för att råda bot på var mans törst finns naturligtvis ett café!

 

 

Inne på “borggården” tronar detta torn försett med en nunna. Denna innergård är nog bland de finaste jag vet. Fullt av växter och otroligt vackra hus med trappstegsgavlar. Allt i vitt, natursten och tegel. Intill denna ligger en liten kryddträdgård med en vacker järngrind ut mot parken.

 

 

Nu har jag inte tagit med ett enda dugg av själva julmarknaden, men det var inte det primära. Eller, jo, det var det ju förstås, men sammanfattningsvis var det trångt, mycket korv, ost, glögg, honung, stickade vantar, silversmycken och Gud vet vad. Allt väldigt fint och stämningsfullt. Hemmagjord lakritschoklad slank ner i inköpspåsen. Gott!

Precis när vi körde ut från Bosjökloster samlade molnen ihop sej och det blev mörkt och dystert igen. Ovädret var på ingång. Regnen avlöste varandra och dom hemska snöhögarna låg kvar i Östraby. Och sent på kvällen fick vi ett icke efterlängtat besök – Gorm. Han vevade runt rejält i flera timmar och lämnade bara elände efter sej.

Men nu är det en annan dag med sol och kanske en tur ut i spenaten… 

Inte alls som vi tänkt oss…

 

Livet är bra märkligt! Det spelar en onekligen spratt när man som minst anar det. Halva natten satt vi uppe och tittade på danska tv2. Dom var dom enda som rapporterade från den hemska massakern som just hade ägt rum i Paris. Det var så vidrigt otäckt!  Jag hade bara väntat på att nåt liknande skulle hända, men när det väl händer så kan man inte ta in det.

 

Morgonen blev alltså seg och en av oss la sej på söta örat i väntan på att det skulle bli dags att ge sej iväg till ett av våra mål för dagen. En julmarknad någonstans. Det fick bli ole dole doff, för båda lockade lika mycket. Och här spelade livet oss ett oväntat spratt.

 

Min andra kille låg och snusade i sin egen fluffiga värld. Fyra små tassar tätt tillsammans på magen och svansplymen slingrad som en boa på sovplatsen. En omänskligt hård plats, som bara passar en kisse av den här kalibern. Här behövs minsann inga dunkuddar!

 

När vi kom fram till julmarknaden var det alldeles tomt. Var vi för tidiga? Var vi för sena? En stor skylt skvallrade om att det var heeelt fel dag!!! Jaha, vad gör vi nu då? Med nio plusgrader och en jättekylig nordanvind i ryggen, sveper vi in oss i en filt och sätter oss ute i det fria med varsin kopp kaffe och nåt smaskigt till. Det gick det med…frånsett att kaffet blev iskallt efter frusna fingrar om muggen.

Där satt vi inte längre än nöden krävde. Vi tog ingen promenad i området heller. Hela min kropp kändes som den fastnat i en istärning och skulle behöva åtskilliga timmars upptining. Så gott det var att sitta i en varm bil och åka runt på promenad. Vi såg vinterns första sångsvanar på ett fält. Dom var väl sådär en 50-tal, både vuxna och juvenila. Ut och plåta, plåta, plåta!

 

Himlen var helt otroligt vacker med sina tjocka, blåsvarta moln, där solens nedgång målade vissa av dom i en rosa pastellfärg. Månen dök upp om än bara som en liten, liten skära. Jag tänkte på dom som nyss fått sina liv släckta alldeles för tidigt. Dom som aldrig mer skulle få se detta skådespel.

 

Men vi fortsatte hemåt i en förhoppning om att vi skulle träffa rätt på en julmarknad i morgon istället. Då far vi nog västerut…

Lite glögg, russin och mandlar. Åh, jag känner redan smaken!

På glid igen

 

Japp! Då var det dags för årets stora fall. Men jag ska ta det från början. Livet är inte på topp just nu och då handlar det inte om att det är grått och trist ute. Inte om att det vankas regn var och varannan dag och inte heller om att hela Europa är polariserat. Allt har under hösten blivit svart och vitt. Mest svart, i mina ögon. Men hopp finns. Eller i alla fall fall.

 

Vi hade först varit och fikat på Olof Viktors och det var gott och trevligt, precis som det alltid är. Solen tittade fram lite försiktigt och vi började planera vad vi skulle hitta på under dagen. Fyledalen fick det bli, eftersom molnen inte såg så roliga ut. Kanske ändå att vi kunde ta en liten promenix.

 

Vi gick ut för att spana efter hjortar och där låg dom i godan ro och smälte maten tillsammans med dom många kossorna. Det är ett perfekt ställe för dom att känna sej säkra på under jaktsäsongen. Leo föreslog att vi skulle ta en rövare och gå över spången och se om vi kunde få några bilder på dom på närmre håll.

 

Jag är ju inte den som är den så jag hängde på. Men fy fasiken vad det var lerigt i den branta backen upp till hagen. Löven gjorde att man inte såg om det var fast eller löst. Mitt i alltihop började det regna och vi skulle gå därifrån. Leo insåg faran av det stora jordskredet och plockade upp en lämpligt tjock gren att stödja sej mot.

Sen hörde jag bara nån som vrålade: “Jag visste det! Jag såg det framför mej!!” Och när jag vänder mej om ser jag att Leo ligger raklång i geggan och sprattlar. Jag är ju ganska van vid att det händer såna episoder i Leos liv, men att jag aldrig finner mej och tar ett kort, retar mej. Behöver jag säga att den där grenen knappast gjorde nån nytta… Leo gillar att luta sej mot sånt som inte hjälper.

 

Nu är det nog bäst att jag tar min Mats ur skolan och pyser härifrån innan jag åker på en tjottablängare. Det är ju faktiskt ingen mer än jag som har hejdlöst roligt. Ingen skadad och framför allt höll kameran i pladasket.

Vi har det väldigt roligt på våra utflykter…