Det går för runt, tycker jag. Inte utan att jag känner mej lite jagad faktiskt. Säkert är det bara jag själv som jagar mej själv, vad det nu ska vara för mening med det, men jag gillar att göra saker och ting i min egen takt, utan att nån kallar på min uppmärksamhet för än det ena än det andra. Får väl anta att det tillhör lyxtillfällena när det är så.
I natt blev det inte mycket sömn. Det var alldeles för många tankar som studsade runt som pingisbollar i huvudet på mej. Med all rätt. Drar man igång saker så får det konsekvenser och av dom kan det bli tunga funderingar. Som ett exempel kan vi ta “Hur flyttar man in en stor bokhylla via ett omöjligt hörn utan att såga upp en vägg eller såga sönder bokhyllan?” Då kan jag nämna att just såna funderingar tillhör mina vanligaste “bekymmer”!
Så natten blev kort och morgonen lång. Jag hann med två frukostar och hela dygnsrytmen kom av sej. Jag ville till Vellingablomman. Dom har just nu spökerier inför halloween. Det var ju det dummaste jag kunde komma på den här dan – en lördag. Hela Skåne var där och det innebar att jag trängdes med tretusen barn bland skelett och andra dönickar i ett enda sammelsurium.
Leo ville inte in i skräckkabinettet och var måttligt road. Han ville bara ha nåt att äta. Så han var kinkig på sitt håll och jag var kinkig på mitt. Katastrof!!! Så till slut grabbade jag tag i en amaryllislök, satte kurs mot kassan och slet åt mej ett par skumtomtar för att blidka chauffören med. En grandios gest!
Vi löste det hela med att åka till ICA Maxi i Trelleborg. Där måste dom väl ha take away-kaffe och fyllda baguetter till Leo. Jag surade mest, trött som jag var. Men där fick vi tji! Det fick bli en plastlåda med risbräck och där himlar jag med ögonen. Färden gick vidare mot Hönan Agda. Men hur dålig kan en dag bli? Halva butiken var ju tom! Och det som fanns där var inte värt att nämna vid namn ens. Ännu surare och ännu tröttare!
Så somnade jag i bilen och vaknade av en “gubblimpa” (ett sånt där meterhögt gupp i vägbanan för att hindra att man ska kunna sova lugnt och behagligt), varvid jag klagade högljutt på att Leo väckt mej. Som tur var dåsade jag snabbt till igen och vaknade på nytt, men den här gången för att jag tappade min arm…
Vi kom alllllldrig hem. Leo skulle ta en genväg, som i praktiken visade sej vara en seeenväg. Men jag är inte sen att uppmuntra så jag sa att det alltid är trevligt med en sightseeing i Ystad. Tur att han har förmåga att skratta på fastande mage!
Vill bara påpeka att bilderna egentligen inte har med texten att göra, MEN om man vill och orkar kan man dra vissa slutsatser…
